Kultur

Murgrönemodet

I 50 år har Ralph Lauren fyllt världens garderober med drömmar om den amerikanska östkusten

Fokus-Animation 3

J D Salinger måttar ett slag mot bilrutan med knytnäven. Blicken balanserar mellan det ursinniga och det förtvivlade. Paparazzon Paul Adaos ovälkomna bild av den skygge författaren, tagen 1988, har kallats 1900-talets mest berömda litterära porträtt. Men det är Salingers kläder som det här handlar om.

Hans kavaj – det ser man strax bredvid knytnäven – har bara två knappar på ärmen. Den har smala slag, nästan inga axelvaddar och är enkelknäppt. Under kavajen bär Salinger en ulltröja som är påtagligt luden. Den är rundringad, men det lilla man ser av skjortkragen visar att den hör till en button-downskjorta.

Det går att gissa var kläderna är köpta. Kavajen kommer från Brooks Brothers, eller J Press. Den stickade tröjan är en av J Press signaturprodukter: »Shaggy dog« heter den och görs i borstad shetlandsull av det skotska företaget Drumohr. Skjortan med den nedknäppta kragen uppfanns 1896 av John E Brooks, sonson till grundaren av Brooks Brothers, efter att ha sett hur engelska hästpolospelare tvingade ner sina kragsnibbar.

J D Salinger var uppenbarligen trogen vissa herrekiperingar, men framför allt var han trogen en viss stil: The Ivy Look som utvecklades på de åtta amerikanska prestigeuniversiteten i The Ivy League, främst Princeton, Harvard och Yale, under 1900-talets första halva. När »Räddaren i nöden« publicerades 1951 var stilen som starkast. Den demokratiske presidenten John F Kennedy och den konservative publicisten William Buckley, bar båda varianter av The Ivy Look. Anthony Perkins var en av många skådespelare som gjorde det.

 

Allt började 1895 med att Brooks Brothers, USA:s äldsta herrekipering, lanserade en ny kostym: No 1 Sack suit. Kavajens rygg bestod av två raka tygbitar, inte fyra svängda, som tidigare hade varit standard. Framsidan saknade insydda veck som markerade midjan. Kavajens axel hade nästan ingen stoppning. Byxorna var rakt skurna, utan midjeveck och slag. Den enklare kavajen inspirerade till en mer informell klädstil bland universitetsstudenter. Nya element lades till. I mitten av 1930-talet lanserade till exempel G H Bass en »norsk mockasin«, som genast blev populär. Modellen hämtades från skor som norska fiskare och bönder påstods använda. Skorna fick namnet »weejuns« – som i »Norweejun« – men när kvinnliga bärare började stoppa encentsmynt i skons slejf blev de snart »penny-loafers«. Och en självklar del av The Ivy Look.

De brittiska inslagen, som tweedkavajer, randiga slipsar och shetlandströjor, var tydliga, men det blev en genuint amerikansk stil. Det informella var viktigt. Weejuns bars från 1940-talet ofta utan strumpor. Shorts i färgglada madrasmönster dök upp så snart vädret tillät. Skjortorna stoppades inte alltid ner i byxorna. Typiska amerikanska »letterman jackets«, skoljackor med universitetets initial, liksom tröjor och koftor av samma slag, ingick i basgarderoben. Efter andra världskriget blev också khakibyxorna en del av The Ivy Look.

Det var ett slags övre medelklassens gatumode men med en del strikta regler: rundhalsade tröjor ansågs till exempel markera högre social klass än v-ringade. Brooks Brothers var en omistlig leverantör, men den stora butiken på Madison Avenue var inte alls renodlad i stilen. J Press, som grundades på Yaleuniversitetet 1902 av den lettisk-judiske immigranten Jacobi Press, var tydligare i sin Ivy Look-profil, men att kombinera kläderna på ett personligt sätt var ändå det centrala.

Jacobi Press skulle ha blivit rabbin, innan han öppnade sin herrekipering. Påfallande ofta var judiska personer viktiga i framväxten och förvaltandet av The Ivy Look. Samtidigt var antisemitismen en del av den protestantiska östkustkultur som bar stilen. När judiska studenter på 1920-talet visade sig ha så goda studieresultat att de riskerade att bli en framträdande grupp på Ivy League­universiteten, skapades ett antal nya antagningshinder. Idrottsresultat och rent subjektiva bedömningar av »karaktär« skulle vägas in, vid sidan av studieresultat. Men som skräddare till WASP-eliten mötte judar inga hinder.

 

Det går nästan att sätta ett exakt slutår för The Ivy Look. Under de första decennierna av 1900-talet utvecklades stilen, på 1950-talet blev den ett allmänt amerikanskt ideal, under tidigt 1960-tal satte den spår både bland unga japaner och brittiska mods, men 1967, för femtio år sedan, tog det slut. Man kan se den dramatiska förändringen i fotografierna från universitetens olika sällskap och studentorganisationer. Efter »the summer of love« försvinner kavajerna, ingen bär slips, håret blir längre och khakibyxorna får sällskap av grövre militära plagg: kängor och fältjackan M65.

Ironiskt nog var 1967 också året då Ralph Lauren, vår tids främste förvaltare av The Ivy Look, startade sitt bolag.

 

Ralph Lauren föddes Ralph Lifshitz och växte upp i Bronx som yngst i en syskonskara med tre bröder och en syster. Föräldrarna var invandrade vitryska judar. Pappan, Frank Lifshitz, var dekormålare med viss konstnärlig talang, mamman var religiöst lagd. Ralph gick
i den judisk-ortodoxa Yeshivaskolan. Det var egentligen en utbildning som riktade sig till dem som skulle bli rabbiner. Han lärde sig hebreiska och toran.

När Lauren började sin karriär var antisemitismen mindre påtaglig, även om hans namnbyte, redan som sextonåring, delvis kan ha varit ett sätt att gömma sitt ursprung. Rabbin tänkte Lauren i alla fall aldrig bli. Han drömde om att bli historielärare, eftersom han gillade »skorna med tjocka gummisulor, tweedkavajerna och piporna«. Med en sådan motivering var det inte så konstigt att han i stället hamnade i klädbranschen. Han började på Brooks Brothers där han kom i kontakt med ett slipsföretag och fick möjlighet att skapa en egen kollektion klassiskt randiga slipsar. Han lyckades få Bloomingdales och andra prestigevaruhus att sälja dem. Tre år senare, 1970, formgav han sin första herrkollektion. Året efter kom den första damkollektionen. Ytterligare ett år senare, 1972, lanserade han den färgglada tenniströjan med den lille polospelaren på höger bröst.

Någon utbildning inom formgivning hade inte Lauren, men han hade ett säkert öga. Redan i övre tonåren lät han sy upp kläder till sig själv, utifrån mycket exakta anvisningar. Stilen var tydlig Ivy med särskilt engelsk anstrykning, som när han beställde ett par bermudashorts i tweed.

Det var på sätt och vis Brooks Brothers som fick Lauren att börja formge, även åt andra. När det gamla företaget frångick sin princip att inte använda konstfiber, förlorade de den inbitna traditionalisten Lauren som kund. Han såg en ny marknad öppna sig: kläder som så ut som Brooks ­Brothers, när de var som bäst.

 

Lauren klädde skådespelarna i filmatiseringen av »The Great Gatsby« 1973 och Diane Keaton i Woody Allens »Annie Hall« 1977 (Allen själv bär nästan alltid Brooks Brothers). Men Lauren kopierade inte bara, han utvecklade. De färgglada tenniströjorna förebådade den ungdomligare, sportigare efterföljaren till The Ivy Look: preppy. Den trenden fångade Ralph Lauren väl. Den skämtsamma stilguiden »The Official Preppy Handbook« kom 1980, när Laurens klädimperium börjat växa ordentligt. Två år senare kom den engelska pendangen »The Sloane Rangers Handbook« och snart expanderade Lauren internationellt. Hans styrka var att skapa nostalgiska fantasivärldar i överklassmiljö som fångade en hel generation. Ibland lockade Lauren även mindre självklara grupper. I mitten av åttiotalet blev Polo det klädmärke som rivaliserande svarta snattargäng från Brooklyn helst lade vantarna på. Ett av gängen kallade sig till och med Ralphie’s Kids. Ungefär samtidigt bestämde sig Kevin Rowland från Birmingham-bördiga Dexy’s Midnight Runners att plötsligt klä hela bandet i traditionell Brooks Brothers Ivy Look. Men få européer förstod referensen. I USA gick associationerna till gamla gubbar.

 

Brooks Brothers ägdes ett tag av engelska Marks and Spencer. Nu ägs det av en italiensk miljardär. J Press ägs sedan flera år av japaner. Den huvudsakliga New York-butiken lades ner 2014 av ekonomiska skäl men i höst öppnar en ny mindre butik i The Yale Clubs byggnad på Vanderbilt Avenue. Ralph Lauren, som nyligen fyllde 78, sägs personligen vara god för 5,5 miljarder dollar, men hans företag går inget vidare. Svenske Stefan Larsson, med rötter i H&M, tog hösten 2015 vid som vd men fick gå efter ett och ett halvt år. Aktien hade rasat. Förra året stängde Ralph Lauren 50 butiker runt om i världen. I år stängdes Polos huvudaffär på 5th Avenue i New York även om Ralph Laurens stora skrytbutik på Madison Avenue är lika överdådig som alltid. Analytikerna förklarar problemen med att rabatterna, reorna och den spretiga buketten av varumärken har tagit död på Laurens lyxkänsla. Och så kanske det är. Eller så har The Ivy Look, precis som J D Salinger, till sist lagts i graven.

 

Fakta | Ivy League
Namnet syftar på murgrönan (engelska »ivy«) som växer på väggarna på åtta privata universitet på östkusten. I ligan ingår Harvard, Yale, University of Pennsylvania, Princeton, Columbia, Brown, Dartmouth och Cornell.

Ivy-lookens ekiperare

Brooks Brothers
- Grundades 1818.
- Huvudbutiken ligger i New York på Madison Avenue/44 th Street.
- Först i USA med bland annat rosa skjortor, Harris Tweed, shetlandströjor och skotskrutiga strumpor.

J Press
- Grundades 1902.
- Huvudbutiken ligger i New Haven, Connecticut (Yale) i tillfälliga lokaler på 206 College Street, efter att ursprungsbutiken förstörts av stormen Nemo 2013.
- I höst öppnar nya butiken i Yale Club på Vanderbilt Avenue/44th Street.

Ralph Lauren
- Grundades 1967.
- Huvudbutiken ligger i Rhinelander Mansion i New York på Madison Avenue/72nd Street.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera