Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Internet-brain Veckans reportage

Priset för att ha ständig hjärnkoll

Fladdrig. Belöningsberoende. Sämre på att minnas. Våra hjärnor har redan omkopplats. Forskningen om hur ständig internetuppkoppling förändrar oss visar att vi håller på att en bli en annan sort, en art som hugger på allt nytt, men bortser från allt viktigt.

En efter en dök de upp, fyllde i frågorna om huruvida de var beroende av Facebook. Så fick de se bilder, och uppmanades att trycka på en knapp så fort de såg dem. En magnetkamera registrerade vad som hände i deras hjärnor. Snabbheten med vilken de Facebookberoende tryckte på knappen när de såg en bild som hade anknytning till det sociala nätverket var spektakulär. Men när bilden visade en vägskylt reagerade de långsammare.

– Rätt skrämmande, sa en av forskarna. De skulle sannolikt prioritera att svara på ett Facebookmeddelande framför att ha koll på trafiken om de har mobilen framför sig när de kör.
Det var något annat också: kamerans registrering av vad som hände i de Facebookberoendes huvuden. Forskarna tittade på varandra:

– Precis som kokain.

***
Omkopplade

I trängseln i Applebutiken på Kungsgatan i centrala Göteborg vände sig en oktoberlördag en kvinna i grön kappa mot sin son, som stått i en kvart och fingrat på den nya Iphone 8, som precis kommit.

– Batteriladdningen är trådlös, sa sonen, den här är mycket lättare att använda.

– Det kommer ju en ny telefon redan i december, sa mamman.

Samma dag kunde man i en lång essä i Wall Street Journal läsa att vi bara blir dummare. På i stort sett alla områden. Sämre på problemlösning. Värdelösa på att koncentrera oss på en uppgift. Dåliga på att begripa logiska resonemang och abstrakta tankegångar. Som om inte det vore nog är vi mindre kreativa, uttrycker färre djupsinniga tankar och när vi träffar andra människor ger vi intryck av att vara ointresserade av dem.

Budskapet framfördes i nykter ton av den amerikanske författaren Nicholas Carr. I över ett decennium har Carr följt vad neuro- och kognitionsforskning kommit fram till om hur våra hjärnor förändras av internet. Hans bok, »The Shallows – What the Internet Is Doing to Our Brains«, som kom ut 2011, hamnade på New York Times bästsäljarlista och nominerades till Pulitzerpriser.

Boken skrevs innan smartphonen blev var kvinnas och mans egendom, och Carr gick nu igenom vad forskningen kommit fram till sedan dess. Det var en hel del: En studie från Texasuniveristetet i Austin visade att när vi är sysselsatta med något svårt problem, och tar en paus för att titta på telefonen, eller hör den ringa eller vibrera, förlorar vi koncentrationen. En annan visade att när vi hör våra telefoner ringa men inte kan svara ökar både blodtrycket och pulsen, och problemlösningsförmågan sjunker. En tredje att vår kärlek till våra telefoner har blivit så stark att bara deras närvaro drar ner vår intelligens i dyngan.

Det där med intelligensen ansågs lite överraskande, eftersom det ofta brukar påpekas att människans IQ har ökat för varje decennium. Tre forskare från UCLA gjorde därför en uppföljning av studien, rekryterade 520 studenter och gav dem två sorters test på intellektuell skärpa. Det ena mätte tillgänglig kognitiv kapacitet, hur mycket en människa kan koncentrera sig på en speciell sak, det andra flödande intelligens, en persons förmåga att tolka och lösa obekanta problem. En grupp studenter uppmanades att ha sin telefon framför sig när de löste uppgiften, en annan att ha dem i en väska, en tredje att lämna dem i ett annat rum. Resultaten: de som hade telefonen nära till hands fick sämst resultat, och de som hade sin telefon i ett annat rum bäst. Ju närmare telefonen försökspersonerna befann sig, desto sämre fungerade deras hjärnor.

Men i intervjuer efteråt sa samtliga deltagare att deras telefoner inte alls hade distraherat dem. De hade inte ens tänkt på dem. De föreföll helt omedvetna om telefonens inverkan på deras prestation trots att den tydligt påverkade deras tänkande.

 

I en liknande men mindre studie fann psykologer att människor som har telefonen i sikte, trots att de är avstängda, gjorde fler fel än en kontrollgrupp som saknade sin telefon.

En minnesforskare på Harvard lät en grupp frivilliga läsa 40 korta faktapåståenden, som »Rymdfärjan Columbia exploderade när den återinträdde i atmosfären i februari 2003«, och skriva ner meningen på en dator. Hälften av försöksdeltagarna fick veta att datorn skulle spara meningen, den andra hälften att datorn omedelbart skulle radera den. Hur många påståenden kom försöksdeltagarna ihåg efteråt? Nästan inga, bland de som trodde att meningen hade sparats i datorn. Betydligt fler, bland de som just för att de utgått från motsatsen ansträngde sig för att minnas faktameningarna. Forskarna kallade resultaten för Googleeffekten: Med en internetuppkoppling i närheten laddar hjärnan ur. Bokstavligen.

Rationellt, och ett tecken på intelligens, kunde man invända. Varför anstränga sig att minnas just fakta, om all fakta finns på nätet. Men forskarna påminde om att just minnet är själva tänkandet viktigaste beståndsdel. Det spelar ingen roll hur mycket information som flödar runt i världen: ju mindre som finns bra lagrat i våra hjärnor, desto mindre har vi att tänka med.

I april i år konstaterade en annan forskare att »integreringen av smartphones i vårt dagliga liv tycks orsaka en veritabel brain drain«. Smartphones har blivit så införlivade med oss att även när vi inte är nära dem påverkar de vårt medvetande, och »splittrar våra dyrbara kognitiva resurser«, som en hjärnforskare uttryckt saken. Bara att undertrycka impulsen att kolla av telefonen stör vårt tänkande. Hur ofta far den impulsen genom vår skalle? Apples egna siffror visar att vi kollar telefonen 80 gånger om dagen. På ett år blir det 30 000 gånger.

En brittisk undersökning visade att smartphones hämmar utvecklingen av personlig närhet i sociala relationer och minskar individers känsla att bemötas med empati och förståelse. Studien replikerades av andra forskare och fenomenet bekräftades i en rapport som publicerades för några månader sedan.

Det kanske mest kusliga, konstaterade en hjärnforskare, var de resultat som visade att vi tror att vi blir intelligentare av telefonerna, att vi lurar oss själva i så hög grad att vi känner oss som att det är vi, vår egen mentala kapacitet, som tar fram informationen, inte våra apparater. Början på informationsåldern tycks alltså ha skapat en generation människor som upplever att de vet mer än någonsin tidigare, trots att forskningsresultaten pekar på att det är precis tvärtom.

Sämre koncentrationsförmåga. Ihåligare minne. Förvrängd självbild. Hur kunde det gå såhär? De smarta telefonerna och internet skulle ju göra oss klyftigare. Hjälpa oss med nyheter, kunskaper, perspektiv. Men, visar forskningsresultaten, vad vi använder våra apparater till är ointressant. Det är för att vi använder dem som våra hjärnor kopplats om.

***
Mediet var budskapet

I en scen i »Annie Hall«, Woody Allens Oscarsbelönade film från 1976, står huvudpersonerna Alvy och Annie i en biokö, alldeles framför en högt babblande kille som försöker intressera sitt kvinnliga sällskap för sina tankar om tv:s inflytande på samhällslivet. Alvy himlar med ögonen. Killen bakom honom pratar oförfärat på.

– … Det är tv:s inflytande. Ja, nu analyserar ju Mar­shall McLuhan det, i termer att ett högintensivt, ja du fattar, ett hett medium, till skillnad mot  Alvy slår ut med armarna, viskar till Annie att han skulle ge vad som helst för en stor strumpa med hästgödsel att drämma i skallen på pratkvarnen, som inte låter sig bekomma:
– … Till skillnad från tidningar  …

Alvy får nog, tar ett kliv framåt, vänder sig mot kameran.

– Vad ska man göra när man fastnar i en biokö med en sån här snubbe, man blir helt galen.

Den babblande killen går fram till Alvy:
– Stopp ett tag, varför skulle inte jag få säga vad jag tycker. Det är ett fritt land.

Alvy, förtrytsamt:
– Måste du prata så högt för det. Och skäms du inte att docera sådär. Och det lustiga är ju  … eh  … Marshall MaLuhan  … du vet inte ett dugg om Marshall McLuhans arbete.

Mannen, struntviktigt:

– Jaså inte! Inte?! Jag råkar faktiskt undervisa en klass på Columbia University som heter Tv-mediet och kulturen. Så jag tror nog att jag är ganska lämpad att uttala mig om Marshall McLuhan.
– Så det tror du?
– Ja
– Ja, det är lustigt, för jag råkar nämligen ha herr McLuhan här. Så  … så  … här. Kom hit  …

Och så står han plötsligt där, i egen hög person, den mytomspunne kanadensiske litteraturprofessorn – han spelar sig själv i scenen – och säger:

– Jag hör vi ni pratar om. Och du, säger han och vänder sig mot den enerverande mannen i kön, begriper inte ett dugg av mitt arbete. Att du över huvud taget får undervisa om nånting över huvud taget är otroligt.

Udden i McLuhans upprördhet var förstås inte riktad mot dryga självutnämnda förståsigpåare i största allmänhet, utan mot oviljan att prata allvar, på riktigt. Den berusning av ljud- och bildmediets framfart, som McLuhan delade, var också problematisk. I sin kultförklarade bok från 1964, »Understanding Media – The Extensions of Man« konstaterade McLuhan att »elektriska media« – telefon, radio, film och tv – redan brutit ner det han kallade textens tyranni över människors sinnen och tankar. I grunden hade varje teknisk landvinning i människornas historia gjort oss smartare. Muntliga berättelser tränade upp oss i konsten att minnas. Det var därför de ofta berättades på rim, eller någon form av rytm – för att bli lättare att komma ihåg.

Med skriftspråket lärde vi oss att följa mer komplicerade tankegångar. Och boktryckarkonsten gjorde det möjligt för människor att kunna bläddra tillbaka och kontrollera vad som skrivits och blev därför ett startskott för ett mer kritiskt tänkande som låg till grund för upplysning, vetenskap och individuell djupläsning. Läsning var en syssla som skedde i ensamhet. När bildmedierna kom, menade McLuhan, kunde våra isolerade själar, ta nästa steg, bli mer delaktiga, bli aktiva medborgare i en global värld. För delaktighet var också viktigt och ett stort framsteg.

Men trots att McLuhan erkände den omvälvande kraften i den nya teknologin höjde han också ett varnande finger: Det här kan mycket väl förändra oss i grunden. Den elektroniska teknologin är i sin linda, och vi är döva och blinda och stumma om dess möte med Gutenbergteknologin.

 

McLuhan påminde om att varje gång ett nytt medium dyker upp, brukar folk förblindas av dess innehåll: av nyheterna i tidningen, musiken på radio, showerna på tv, och vad personen i den andra änden av luren säger. Vi intalar oss att det är HUR vi använder mediet som spelar roll. Och att vi har kontroll. Teknologin är ju bara ett verktyg.

Men en sådan lättvindig inställning är bara utgångspunkten för idioter, skrev McLuhan. Mediets innehåll är bara köttbiten som tjuven viftar med för att distrahera hjärnans vakthund. Sen är han inne.

Men ingen kunde ha föreställt sig ett så kraftfullt medium som Internet och en så hypnotisk apparat som smartphonen, konstaterar Carr i »The Shallows« Till skillnad från andra tidigare uppfinningar som också väckt farhågor om människornas framtid, formar vårt tids nya teknologi om oss på ett mer djupgående sätt än någon tidigare.

***
Människohjärnor

Som vatten på land, det gröper ur och gör en kanal åt sig själv och när det senare rinner igen följer det spåret det har dikat ut åt sig.

Så målande beskrev psykologen William ­James de biologiska konsekvenserna av vanor i hjärnan i sin bok »The Principles of Psychology«. Boken utkom 1890. James insåg att vårt nervsystem har en »utomordentlig grad av plasticitet«. Med det menade han att yttre stimulans kan förändra hjärnans hela struktur, översvämma den och koppla ihop nervtrådar på ett sätt som inte är lätta att rucka på.

Hjärnan är skapad för att förändras, vet neuroforskare i dag. Den är, brukar de säga, plastisk, formbar. Nervcellerna finns i hjärnan för att ta emot och skicka vidare signaler till andra nervceller. När ett barn föds finns 2 500 sådana kopplingar. Efter två år 15 000. Erfarenhet bestämmer vilka kopplingar som ska bli kvar och vilka som ska försvinna. Människor måste ha intryck för att utvecklas. Till skillnad från djuren. Katter lär sig jama utan träning, men människor måste stimuleras av andra människor för att lära sig prata. Människan är ingen hårdkopplad maskin.

Formbarheten är hjärnans främsta egenskap. Om människa blir blind, programmerar hjärnan om nerverna i de delar av den som använts för syn, till att användas för hörsel. Hjärnans skicklighet på att bygga om sig betraktas som en av evolutionens viktigaste beståndsdelar. Den tillåter nervsystemet att hitta lösningar på vad som annars skulle vara förödande förstörelser.
Tidigare trodde man att en hjärna var färdigformad vid 25, 30 års ålder. Nu vet man att den formar om sig livet ut. Den gör det genom sättet vi lever på, och sättet vi tänker på, eller inte tänker på. Våra tankar utövar fysisk påverkan på våra hjärnor. Vi blir vad vi tänker.

Plasticiteten är inte bara flykt från genetisk förutbestämdhet, den är, som Michael Greenberg skriver i »The Poetry of Neuroplasticity«, »ett bevis på att vårt neurologiska system med sin depå av transmittrar och gap, har en improviserad kvalitet, som ser ut att spegla tankarna.«

Vi stärker vissa delar av hjärnan genom träning och blir bättre, men vi kan också bli vanemässiga tvångsslavar. Så fort vi börjat bygga nya banor mellan neuroner vill vi fortsätta för att inte glömma dem. Men, plastisk betyder inte elastisk, påpekar Carr. De neurala stråken går inte tillbaka till sin förra status, de ligger kvar i sin förändrade, och inget säger att det nya stråket är ett bra stråk. Dåliga vanor kan stanna kvar lika mycket som goda. Plastiska förändringar behöver inte alltså spegla en beteendeförbättring. Det kan också vara tvärtom. Vi kan tänka oss själva sjuka.

 

Det är ingen överraskning att neuroplasticitet har kopplats till mentala känslolägen som depressioner, tvångsbeteenden och tinnitus. Ju mer en som lider av ett problem tänker på det, desto djupare etsar sig symtomen fast i de neurala banorna. I värsta fall tränar hjärnan upp sig på att bli sjuk. Många missbruk förstärker sig själv genom att de stärks i plastiska vägar i hjärnan. Också små doser beroendeframkallande droger kan dramatiskt förändra neurotransmittorernas flöden i hjärnan. I vissa fall kan uppbyggnaden av vissa sorter, som dopamin – en lustproducerande kusin till adrenalin – sätta i gång av- och påsättandet av vissa gener, som till och mer väcker starkare längtan efter drogen.

Men om vi slutar att träna våra färdigheter kan de släckas ut. Survival of the busiest, kallar en amerikansk psykiatriprofessor det. Synapserna är likgiltiga för kvalitet. De nya egenskaper vi förvärvar, kan vara bättre eller sämre än de gamla, men när de nya kommer kan de ta över från de bättre. Vi kan återta dem, men de vitala gångarna i våra hjärnor är de vägar som möter minst motstånd, de vägar som de flesta av oss vill använda större delen av tiden. Och ju längre och mer vi använder dem, desto svårare blir det att vända.
William James visste en annan sak om hjärnan. Den är inte alls bra på att göra flera saker samtidigt. Hjärnans kapacitet må vara obegränsad, men arbetsminnet är fortfarande den trånga porten. Vi kan egentligen bara effektivt ägna oss åt en sak åt gången. Men då kan vi å andra sidan bli spränglärda. Om vi inte låter oss distraheras, hamnar det vi lär oss i det djup- och meningsskapande långtidsminnet. Där knyts den nya informationen ihop med personliga erfarenheter, reflektioner, tidigare minnen, kroppsliga upplevelser och hittar sin plats i ett schema, som kan bli hur komplext och rikt som helst.

Bokläsning, långsamt och på många sätt understimulerade, har forskarna sett, ger hjärnan en utmärkt möjlighet att föra över informationen från arbetsminnet till långtidsminnet.

***
Näthjärnan

I Svenska Läkaresällskapets tidning Vård och hälsas marsnummer i år berättade beroendeprofessorn Fred Nyberg att han fick sin första moderna smartphone vid nyår. Utan att fundera på det gick han med i de vanligaste sociala medierna, fick internet och mail i telefonen. Han tyckte att han kände sig som att han lämnat stenåldern. »Men var hade jag hamnat? » Nyberg upptäckte att han på några månader slutade läsa böcker, och automatiskt på natten sträckte sig efter telefonen – och fick ännu svårare att somna om, att han kollade sin mail i tid och otid, och till och med kände gravitationen från telefonen när han lekte med sin dotter. Beroendeforskaren Nyberg skrev att han måste göra sig av med telefonen, innan det var för sent.

Hjärnforskaren Daniel J Levitin har nyligen visat att den moderna världen på sådana vaneförändringar är direkt dålig för våra hjärnor.

 

Earl Miller, hjärnforskare vid MIT och en av världens främsta experter på delad uppmärksamhet, säger att våra hjärnor inte är »kopplade« att göra flera saker samtidigt, att multitasking är meningslöst. När folk tror att de gör många saker samtidigt, växlar från en uppgift till en annan fort, betalar de ett högt kognitivt pris. Vi håller alltså inte många bollar luften som en jonglör. Vi är snarare som en dålig amatör i konsten att snurra på tallrikar, som galet kastar porslinet mellan oss, ständigt oroliga att de inte ska krascha vilken minut som helst. Trots att vi tror att vi får saker gjorda, är multitasking ironiskt nog det som får oss att bli tydligt mindre effektiva.

 

Att ägna sig åt flera saker samtidigt ökar stresshormonet kortisol och kamphormonet adrenalin. Substanserna kan överstimulera hjärnan och gör den mentalt dimmig. Multitasking skapar ett dopamin­beroende, som effektivt belönar hjärnan för att den tappar sitt fokus. Inte nog med det. Den del av hjärnan som aktiveras är sensationslysten, och ständigt på jakt efter ännu mer ny stimulans. Dess uppmärksamhet är konstant redo att kapas av något nytt. Men varje avbrott vrider till den nyhetstörstande belöningssökande delen av hjärnan, och utlöser vad forskarna kallar ett vulkanutbrott av berusande belöningar i skallen. Dessa tomma kalorier för hjärnan blir dess värsta fiende, för att de hindrar oss från den stora belöning som bara resultatet av koncentrerad ansträngning kan ge.

Bara det att ha möjlighet att göra fler saker samtidigt är förödande för det kognitiva uppträdandet. Psykologiprofessorn Glen Wilson kallar det infomani. Han upptäckte att om vi är i en situation där vi försöker koncentrera oss på en uppgift, och ett e-postmeddelande ligger oläst i vår inkorg, så reduceras intelligenskvoten med tio poäng. Trots att många människor säger att marijuana är bra, ger ökad kreativitet och minskar smärta och stress, är det väldokumenterat att dess viktigaste ingrediens, cannabinolet, aktiverar cannabinolreceptorer i hjärnan och stör minnet och förmågan att koncentrera sig. Wilson visar att det vi förlorar på multitasking är mer än det vi förlorar i kognitiv kapacitet av att röka på.

Sen är det de metaboliska kostnaderna. Att be hjärnan att bränna syresatt glukos, samma bränsle som behövs för att orka stanna kvar vid en uppgift, leder till att vi fortare blir trötta. Bland annat leder upprepade växlingar mellan olika uppgifter till ängslighet och oro, vilket i sin tur höjer nivåerna på stresshormonet kortisol i hjärnan, vilket i sin tur kan leda till aggressivt och impulsivt beteende. Koncentrerar vi oss på en uppgift minskar vi däremot hjärnans behov av glukos.

En neurovetare från Stanford upptäckte att den information man händelsevis tar till sig om man gör flera saker samtidigt, hamnar »fel i hjärnan«. Om studenter pluggar och tittar på tv samtidigt, går informationen från deras skolbok rakt in i stratum, en region som är specialiserad på att lagra nya färdigheter, inte fakta och idéer. Utan distraktionen från tv, skulle informationen gå till hippocampus, där den organiseras och kategoriseras på olika sätt, sorteras in i långtidsminnet, och blir lättare att återkalla.

Det är, visar Daniel J Levitin, verkligen mediet och inte innehållet som är orsaken till alla förändringar. Ett mail, ett sms, eller ett meddelande på Facebook dyker upp som magiska kontaktrop på vår telefon. Det kräver ett snabbt beslut: Ska jag svara på det? Nu, eller senare? Hur viktigt är det här? Vad får det för sociala, eller jobbmässiga konsekvenser om jag inte svarar, eller i alla fall inte nu? Det finns en allmän uppfattning att det känns förolämpande för sändaren att inte få svar snabbt. Precis så skapas förutsättningar för beroende. Nyhetscentret i hjärnan går i gång av sms:et, du svarar och känner dig belönad för att du fullföljt en uppgift, trots att uppgiften var okänd för dig 15 sekunder tidigare.

Även om man läser en långsam bokskriven text i elektronisk form, störs inlärningen. Där den tryckta boksidan filtrerade bort distraktioner och uppmuntrade reflektion medan vi läste, gör läsning på skärm motsatsen. Oavsett om den digitala sidan är ren eller om de blåfärgade hyperlänkarna är få, finns de där, liksom mailen, apparna och allt annat. Och frågan »ska jag klicka eller inte?« förhindrar att vi sugs in tillräckligt djupt i texten.

***
Smartare ändå?

Historiskt har glömska kopplats ihop med åldrande. En studie häromåret gav en ny bild. 18–35-åringar visade sig oftare glömma sådant som nycklar, vad de läst och vad de gjort, än äldre. Vanan att i unga år träna minnet, om än med så banala saker som att minnas kompisarnas telefonnummer, har redan satt sina oroande spår, konstaterade forskarna.

Ny teknologi har alltid väckt domedagsprofetior. Men det som i den tidiga internetepoken framfördes som svepande oro är nu konkreta forskningsreslutat. De visar att teknologin redan förändrat oss. Enligt hjärnforskarna sannolikt för att vi aldrig tidigare haft en teknologi som vi bär med oss dygnet runt och i princip konstant interagerar med.

Vi har redan delvis börjat upphöra att bete oss som människor, säger it-filosofen och internetpionjären Jaron Lanier i sin bok »You Are Not a Gadget«. Han menar att vi har gjort oss beroende av Facebook och Twitter, med dess distraherande ström av ofiltrerade tankar, och av Wikipedia, som tutat i oss att vi bör lita på något så absurt som anonym information. Internet, menar Lanier, håller på att göra oss till zombies, äta upp våra själar. Människor håller på att själva förvandla sig till maskiner. Laniers råd är enkla, men kanske svåra: Tänk en tanke, skriv ner den, tänk på den under två veckor innan du postar den någonstans. Försök att tänka en unik, alldeles egen tanke, som kommer från dig!

Med den smarta telefonen har vi tillgång till all information i världen på våra fingertoppar, men priset för det har blivit ett tillstånd av ständig distraktion och konstanta avbrott. Sådana har en djup effekt på hur vi tänker och på våra banor i hjärnan. Vi får svårare att hålla kvar uppmärksamhet, tänka på en sak under lång tid, och svårare att tänka djupt när ny stimulans ständigt spöregnar över oss. En forskare visade att ju mer vi vänjer oss vid en teknologi, och det ständiga informationsflödet som följer med den, desto mindre tycks vi ens kunna klura ut vad det är vi ska koncentrera oss på. Vi lär oss att ständigt leta efter vad som är nytt, snarare än vad som är viktigt. Vad våra hjärnor tycks vara på väg att koppla om sig själva till är i så fall en alldeles ny människotyp.

I slutet av oktober kan man enligt Apple börja beställa jubileumsutgåvan av Iphone X. Det är en telefon som hyllar minnet av att det var tio år sedan den första smarta telefonen kom. Den kommer att nästan bara bestå av en skärm.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera