Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
partiledardebatt Blogg

Problembeskrivningen är samstämmig

Till och med Jonas Sjöstedt vill ha fler poliser och mer lag och ordning.

Partierna hade, som vanligt, bjudit in publiken till söndagens partiledardebatt. De bjuder förstås in sina egna medlemmar.

Lägger man samman alla medlemmar i riksdagspartierna får man på ett ungefär 250 000 personer, ungefär 2,5 procent av Sveriges befolkning, eller 3,4 procent av de röstberättigade i riksdagsvalet. I det senaste riksdagsvalet var valdeltagandet knappt 86 procent, så de som satt på läktaren i SVT:s studio tillhörde den ytterst lilla minoritet av väljarna som partiledarna inte behöver bekymra sig om. Antingen är de redan vunna, eller så kan de inte vinnas.

Men alla andra, då?

En rimlig hypotes kan vara att ju färre som engagerar sig i partierna, desto mindre representativa blir de. Men det är inte säkert att det stämmer. I den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet skriver professor Ann-Kristin Kölln att partimedlemmar skiljer sig från andra människor vad gäller alla socioekonomiska variabler och att dessa skillnader dessutom växt. Men samtidigt har partiföreträdare vad gäller åsikter och ideologi blivit mer lika icke-medlemmar. På höger-vänster-skalan har skillnaderna mellan partiföreträdare och väljare utan partimedlemskap faktiskt minskat.

Partiledardebatten gav ett slags praktisk illustration av hur något sådant kan ske.

Alla etablerade partier gick tilltufsade ur migrationskrisen. Situationen krävde omprövning i praktisk politik och den gjorde det därför att partierna hade rusat iväg och lämnat väljarna bakom sig. När de insåg det, började de snegla bakåt och plötsligt blev problembeskrivningarna och språket ett helt annat. För fem år sedan när Agenda höll partiledardebatt fick Mats Knutson löpa gatlopp för att SVT ställde frågan "Hur mycket invandring tål Sverige". I söndags var det en självklar förutsättning för alla inblandade att problemen och kostnaderna kopplade till migrationen måste diskuteras. För fem år sedan fick Fredrik Reinfeldt rött kort för att han påpekade att arbetslösheten i Sverige inte speglar situationen för »etniska svenskar mitt i livet«. I söndags talade alla om att arbetslösheten främst är ett problem i invandrargrupper utan tillräcklig utbildning. I övrigt finns i stort sett ingen arbetslöshet. För inte särskilt länge sedan skulle tal om gängkriminalitet omedelbart leda till anklagelser om svartmålning av förorter, skräckpropaganda och annat av den arten. Nu bedyrade till och med Jonas Sjöstedt att han ville ha fler poliser och mer lag och ordning.

Det har hänt något. En del ogillar det och kallar det normalisering. Men det går också att beskriva som att partierna, kanske just därför att de blivit påminda om hur smal deras bas är, börjat anstränga sig för att beskriva vardagen på ett sätt som väljare känner igen.

Det mest slående med söndagens debatt var just hur enastående samstämmiga alla var i problembeskrivningarna. Man skulle kunna tro att det borgar för att kompromisser ska slutas och problem lösas. Men det är valår och man behöver inte tillhöra de udda undantagen som är medlemmar i något parti, för att begripa att all verklig problemlösning måste vänta till nästa höst.

 

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera