Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Dags att fälla upp sitt paraply – från statusymbol till Rihanna

Lyxig accessoar, pansarsköld eller kulturell rekvisita – ett paraply används inte bara mot regn.

Nere i träverkstaden luktar det fernissa, fukt och trä. En man med skägg och styvt kanvasförkläde presenterar sig som Martin och sträcker fram en smutsig hand. Han ursäktar sig för smutsen, nickar mot hyvelbänken och återgår till att polera en blank trästång. Jag känner på några blanka, lackerade träskaft som ska bli till paraplyer och går upp på övervåningen igen.

Paraplyaffären James Smith & Sons öppnade 1830 och har funnits på den nuvarande adressen på New Oxford Street i London sedan 1857. Mycket är intakt sedan dess – inklusive några av de 300 paraply­modellerna. Jag frågar butiksföreståndaren Phil Nesbitt vilken modell som är äldst. Han går fram till en samling svarta, rakryggade paraplyer med träskaft. »Det är denna, The Shaftesbury med smalare siluett och svart nylon«, säger han och tillägger sedan, nästan ursäktande »men med 8 milli­metersskaft då«.

Den till synes enkla uppfinningen paraplyet

– ett skaft och ett utsträckt vatten­tätt nylontyg – är ett av våra mest mondäna vardagsobjekt. Vi ägnar det inte en tanke annat än dagar då himlen ser ovanligt mörk ut. Det är en av de där sakerna utan särskild signifikans, som en tandborste eller ett handfat. Saker som saknar status men som fyller en praktisk funktion.

Lite otacksamt mot para­plyet, som ändå har gjort viktiga nedslag i både den soci­ala och kulturella historien. René Magrittes målningar av män som regnar ner från himlen och »Les vacances de Hegel« (1958), en bild av ett paraply med ett vattenglas, är två milstolpar inom surrealismen. För att inte tala om vilken betydelse paraplyet haft för psykoanalysen. För Freud var det en självklar fallossymbol där den i uppspänd form symboliserade en erektion men uppochnedvänd det kvinnliga könsorganet.

I romanen »Martin Chuzzlewit« (1844) beskriver Charles Dickens en Mrs Gamp som viftar med sitt paraply i tid och otid, en parodi på dåtidens inkompetenta sjuksköterskor. Så poppis blev denna karaktär att gamp var slang för paraply ända in på 1900-talet. Och vem känner inte till Mary Poppins och hennes magiska paraply?

– Den klassiskt engelska stilen­ är fortfarande mode­riktig: det skräddade, det kostym­klädda. I den ingår också eleganta accessoarer och ett paraply är ett bra val eftersom man också får användning för det, säger Phil Nesbitt.

Kunderna kommer fort­farande i stadig ström till James Smith & Sons, som ligger bara några kvarter från storkedjorna och affärer med slit- och slängmode. Kontrasten är stor, här görs paraplyerna mer eller­ mindre för hand och anpassas i längd efter kunden. Vill man ha en speciell vinkel på handtaget, ett visst träslag eller kanske en karvad bulldogg finns det många alternativ.

Man säljer också olika träkäppar och Phil Nesbitt berättar om en äldre dam som parkerade sin Harley-Davidson utanför butiken, kom in och köpte en käpp med ett handtag i form av en död­skalle.

Det kan tyckas som en dålig affärsidé att sälja exklusiva paraplyer som håller i en hel livstid. Phil Nesbitt håller med men påpekar att man bör ha tre olika paraplyer i sin ägo.
– Ett mindre för duggregn, ett rejälare för kraftigare regnväder och ett elegantare för speciella och uppklädda tillfällen.

 

En gång i tiden signalerade paraplyet både status och kvinnlighet, ungefär som ett par dyra högklackade skor gör i dag. På 1700-talet var det inte alla som hade råd att skydda sig från regn. Paraplyerna gjordes för hand, ofta i dyra material som siden och inte sällan med handbroderade intrikata mönster. Paraplyet hörde därför överklassen till. Det underlättade också för kvinnorna att hålla den vita porslinshyn intakt, den som lät alla förstå att kvinnorna tillhörde noblessen och inte arbetarklassen som jobbade på fälten i solen.

1768 slog en fransk tidning fast att den som går runt och bär på ett paraply avslöjar sin ekonomiskt ofördelaktiga situation; har man ett paraply har man uppenbarligen inte en egen droska som kan ta en till något torrt ställe. Att gå runt med ett paraply under armen var därför rentav vulgärt! Men eftersom långt ifrån alla hade råd med varken egen droska eller paraply kunde man 1769 hyra paraplyer i den franska huvudstaden. Butiken Maison Antoine på 10 Avenue de l’Opéra var först ut och många andra butiker skulle följa efter. Företeelsen blev så vanlig att Parispolisen till slut var tvungen att införa lite ordning: allt för mycket tid gick åt till att ta hand om borttappade paraplyer som nu gjordes igenkännbara i grönt silke och försågs med ett nummer.

 

Under övergången till industrialismen skiftade dock idealet. När arbetarna lämnade fälten och började jobba i fabrikerna ersattes deras forna solbränna av en blek hy. Överklassen i både England och Frankrike tvingades därför att hitta nya ideal .

Coco Chanel introducerade de skräddade fritidsplaggen och matchade dem med en solbränna som demonstrerade att man tillbringade dagarna med utomhusnöjen och semester på Rivieran. Solbrännan blev ett tecken på social status vilket också gav paraplyet och i synnerhet parasollet en ny uppgift. Att snurra på parasollet innebar nu samma sak som att vifta förföriskt med en solfjäder eller dabba halsen med en näsduk – att man flirtade. Japanska karvade träblock från samma tid visar geishor som snurrar paraplyer av denna anledning. Färgglad brodyr och mönster gör de snurrande paraplyerna rent hypnotiserande.

Eftersom paraplyets främsta uppgift är att skydda oss (mot regn, mot sol) finns en inbyggd trygghet i objektet. Ser man till filmvärlden finns flera exempel där paraplyet fått symbolisera just detta. Som i Ridley Scotts dystopiska »Blade Runner« (1982) där världen befinner sig i ett evigt regnväder eller i spionhistorier som »Kingsman: The Secret Service« (2014) och »Iron Monkey« (1993) där paraplyet används som ett effektivt vapen. Det är förresten inte fullkomligt långsökt - så sent som 2011 avslöjade fransk media att presidenten Nicolas Sarkozys paraply försetts med pansar för att kunna användas som försvar vid en eventuell attack. Den James Bond-­liknande skapelsen ska ha kostat 110 000 kronor att tillverka. I musikalklassiker som »Paraplyerna i Cherbourg« (1964) och »Singin’ in the Rain« (1952) har paraplyet en viktig scenografisk roll, som färgexplosion och dansredskap.

Vad skiljer då ett dussin­paraply från ett exklusivt sådant? Phil Nesbitt räknar upp tre punkter: Materialet i bestånds­delarna - de måste vara av god och hållbar kvalitet så paraplyet verkligen gör vad det ska. Hur paraplyet är hopsatt avgör hur väl det håller - det måste vara rätt konstruerat. Sist men inte minst är det avgörande för paraplyets användning hur det får dig att känna. Det är som ett bra par skor: de fyller sin funktion men det får dig också att känna dig mer trygg, självsäker och uppklädd.

Man skulle kunna tro att paraplyet av i dag är fulländat, en statisk skapelse som inte kan variera särskilt mycket förutom möjligtvis i fråga om material. Men bara i USA har patent­verket mottagit över 3 000 ansökningar under åren, med planer på nya paraplyidéer: ett paraply man inte behöver hålla, ett paraply för hundar, ett paraply som också förespår vädret. Man har också experimenterat med formen och konstruerat sneda, strömlinjeformade och aerodynamiskt riktiga para­plyer som ska kunna möta vinden bättre.

Ingen av dessa para­plyinnovationer har dock nått någon riktig framgång. Det tycks som om vi är nöjda med det vanliga, anspråkslösa paraplyet.

– Jag har inget emot varken regn eller att bära runt på ett paraply. Det finns ett renande moment i regnet. Och det är en härlig känsla att promenera under ett rejält paraply när folk runt omkring står och skakar, säger Phil Nesbitt.

Fakta | »Umbrella«

Rihannas hit »Umbrella« nådde låtlistetoppen i Storbritannien samma dag som landet lamslogs av extremt regn och över-svämningar. The Sun kallade det för »Rihannaförbannelsen«, i synnerhet som videon till singeln släpptes fredagen den trettonde (2007). Förbannelsen befästes ytterligare då samma sak hände i Nya Zeeland, som drabbades av en av de värsta stormarna i landets historia, och Rumänien som noterade den varmaste sommaren sedan 1946 men som drabbades av en rekordkraftig regnstorm samtidigt som »Umbrella« klättrade på listorna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera