Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur / Synvinkel

Det trånga Sverige

Stig Larsson skriver om sin hembygd i nya boken »Folk på ön«

När folk har frågat mig vad det är jag skriver på nu, har jag sagt att jag inte vet vad man ska kalla det. En essä kanske. En lång essä. Jag har förklarat det med att jag känner­ en oro, en olustkänsla inför debattsituationen i Sverige. Att det är så mycket som inte får ifrågasättas. Det känns lite grand som det måste ha gjort för dem som var verksamma som författare i Östeuropa.

När jag i höstas skrev en recension för Expressen av Houellebecqs »Underkastelse« kände jag att jag var tvungen att parera ett citat från romanen som jag ville få med: »Under flera år, kanske rentav flera decennier, hade Le Monde liksom i största allmänhet samtliga moderata vänster­tidningar, det vill säga i praktiken samtliga tidningar, regelbundet pekat ut de ›Kassandror‹ som förutsåg ett inbördeskrig mellan de muslimska invandrarna och Västeuropas inhemska befolkning.«

Uttrycket »moderata vänstertidningar, det vill säga i praktiken samtliga tidningar« lyser blinkande rött förbjudet.

Men den konsensus som präglar svensk nyhetsförmedling är väl just att betrakta som »moderat vänster«. Någon verklig vänster (vad det nu innebär?) existerar knappast. De är alltför präglade av – vad ska jag kalla det? – dagens vänstertänkande…

(När jag ska skriva om det här känns det ofta som att jag saknar ord och begrepp. Det är som att försöka måla med vattenfärg på ett moln.)

Okej: De är ändå alltför präglade av dagens vänstertänkande för att inse risken med att vänstern successivt har kommit att bli en medelklassföreteelse. Och som jag nu känner det: Det är samma »snälla vänster« som jag reagerade mot 1971 som är förhärskande i dag. Och den har ingenting, lika lite som då, med underklassen att göra.

Känslan av underläge, känslan av att vara en boll i andras händer. För du kan inte strejka. Jag menar, du arbetar på ett bemanningsföretag.

Tidigare, så sent som på åttiotalet, förekom strider som företagen tvingades hantera. Ta Saab-Scania-strejken i Södertälje! Vad var det som hände?

På kort sikt fick arbetarna igenom vissa av sina lönekrav. Och inte minst viktigt, man upplevde att det existerade ett handlingsutrymme. Om vi lägger ner arbetet, får det konsekvenser för företaget.


Men om man
ser det på lite längre sikt?

Fordonsföretag över hela världen kom vid den här tiden att lägga ut allt större delar av sin produktion på underleverantörer – som man utan större mankemang kunde byta ut. Däremot kom alla som arbetade vid slutmonteringen, den känsliga länken, att få så pass höga löner att det för dem snarare blev mest intressant att jobbet behölls på orten. Man har precis köpt ett radhus, det är första dagen på en fem veckor lång semester, gräsmattan är slagen och i doften av gräs står man och häller­ upp en 5,3:a Mariestad i glaset och ser skum glittra vitt där det nuddar vid kanten…

Det har även hänt att jag har beskrivit det som att jag känner mig som en tysk författare som någon gång 1925–26 varnar för vad som kan ske inom en inte alltför avlägsen framtid.

Men vad menar jag då? Jag kan väl inte på fullt allvar hävda att det finns en risk att en så förryckt ideologi som nationalsocialismen på nytt kan komma att spela en roll?

Jag vet inte det. Ingen trodde väl i mitten av åttiotalet att Sovjetimperiet skulle falla.

När stora grupper i samhället slutar tro på den etablerade nyhetsförmedlingen, får rykten, för att inte tala om alternativa internetsajter som Avpixlat, en betydande roll för den »sanning« människor skapar åt sig själva.

Etablissemangets beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna har för mig, i mina ögon, ett klart neurotiskt drag. Vad handlar det egentligen om? Det dröjde inte länge, ett drygt halvår, förrän regeringen införde gränskontroller. Man gör det som Sverigedemokraterna hela tiden har hävdat att man ska göra. Men alltså lite senare.

Det är inte så att jag kan se in i Åsa Romsons själ. Men när jag såg hennes tårögda ansikte, kunde jag inte låta bli att tänka: Dessa tårar kommer sig inte av ett engagemang för den och den flyktingen, nej det är en nödvändig signal till hennes väljare. Hon vill fortsätta att sitta i regeringen – och då krävs det att hon gör den här kompromissen.

Sverige har en kast av relativt välbetalda människor som lever på att framföra anständiga åsikter. Och de känner en möjligen befogad rädsla. För vilka är det som drabbas av näthatet? Utan att ha någon statistik tror jag bestämt att det inte rör sig om den egyptiske kioskhandlaren längst ner vid bron. Nej, det är så kallade opinionsbildare. Den tredje statsmakten har nämligen en oproportionerligt stor makt. För politiker, kanske i synnerhet de av en rödgrön kulör, har i dagsläget så dåligt självförtroende att de blir skärrade av negativa recensioner i pressen.

En vän till mig nämnde att hans fru, som ett tag arbetade för regeringskansliet, hade berättat att dagen alltid började med nervös tidningsläsning.

»Få’ hoppas att jag inte har gjort bort mig nu!« Blädder, blädder.

Därför, och utan att det finns något formellt skäl därtill, får vissa dagstidningar och radio/tv ett fullständigt oproportionerligt stort inflytande över regeringens beslut. Det där har folk begripit. Därav näthatet. Därav den upptrissade stämningen.

Men det här är inte bra. Själva beröringsskräcken är inte bra. Den vittnar om nervositet och dåligt självförtroende. Den gör en tillspetsad situation bara än mer tillspetsad.

Själv känner jag mig irriterad av att inte kunna lita på det som jag läser i dagspressen. Att jag ibland är tvungen att läsa mellan raderna.

Det är ju faktiskt som det var i Sovjet.

SOM-institutet har sedan 1990 ställt frågan »Ska vi ta emot färre flyktingar i Sverige?« 1992 tyckte 65 procent att det var ett »Bra förslag«. Men jag kan inte minnas några kvällstidningslöpsedlar av typen »Två tredjedelar av Sveriges befolkning är rasister«. Efter valet 2014 när Sverigedemokraterna fick 12,9 procent stod det med krigsrubriker »Vi är 87 procent som säger nej till er!« Ändå har attityden till invandrare blivit bättre. 1992 tyckte bara 18 procent att det var ett »Dåligt förslag«. 2014 tyckte hela 30 procent att det var dåligt. Fort­farande var det dock fler, 42 procent, som tyckte att det var ett bra förslag. Vad beror det på?

Om det tidigt på nittiotalet med största sannolikhet fanns en outtalad skepsis mot invandrare, har denna drygt tjugo år senare minskat. Det är i dag ovanligt att man i Sverige inte har en arbetskamrat, granne eller kanske nära kompis som ursprungligen har kommit hit som invandrare. Rasism, om man nu alls ska använda ett så starkt ord, har säkerligen minskat.

 

De sverigedemokrater som jag känner här på Lilla Essingen är i huvudsak arbetare och fattigpensionärer. Flera av dem är själva invandrare. De känner sig inte som rasister, de skulle skratta åt ett sådant påstående.

Man försöker misstänkliggöra Sverige­demokraterna med att det ursprungligen startades av folk från BSS, Bevara Sverige Svenskt. Men med tanke på den skam­beläggning som fanns kring de här frågorna, vore det väl underligt om det inte låg till på det sättet.

Frågan måste beredas på demokratisk väg. Annars kan andra grupper inta scenen.

Jag tänker på aidshysterin i Sverige 1984. Att jag liksom tolv andra yngre författare engagerades av Aids-delegationen, berodde på att inte bara jag, det gällde säkert oss alla, var chockerade av utfallet av en undersökning bland Sveriges gymnasieungdomar. Mer än hälften av dem ansåg att de som var aidssmittade skulle hållas isolerade i läger. Och då hade ändå serien »Holocaust«, om judeutrotningen, nyligen visats i svensk tv. De var alltså inte omedvetna om vad läger innebar.

När stora grupper i ett samhälle känner sig hotade, kan de reagera mycket irrationellt och oförutsägbart.

 

Plötsligt undrar jag hur många det är av oss som såg Lars Noréns pjäs »7:3« på Riksteatern, som kan återkalla reaktionen på föreställningen. Jag måste erkänna att jag kände mig minst sagt ställd. Precis som alla andra har jag fördomar. Jag föreställde mig att öppna nazister måste vara korkade och lite vrickade. Typ skinnhuvuden som snöat in på hakkors och SS-uniformer. Men så var det inte alls.

Reine Brynolfsson spelar en dramatiker som ska göra en pjäs tillsammans med tre interner i en högriskbunker. Säkert var jag inte ensam om att uppfatta honom som ett språkrör för Norén. Två av dessa interner var alltså nazister. Den tredje vill jag minnas var ledare för den så kallade Militärligan.

Det vittnar väl om Noréns skicklighet som dramatiker att pjäsen, som är lång, cirka tre timmar, aldrig känns tråkig. Dramatikern ifrågasätter deras ideologi. De parerar skickligt hans argument. Och gör verkligen allt för att undfly frågan om judeutrotningen. De vill bekämpa dekadensen och korruptionen i dagens samhälle, de vill ha lag och ordning, skapa trygghet för barn och gamla. Krossa det internationella kapitalet (som aldrig benämns som det judiskt-internationella kapitalet). Och de talar hela tiden lugnt och sansat. Väl­artikulerat.

Noréns alter ego gör sitt yttersta för att argumentera mot dem. Trots att han gör det väl, Norén är ju ingen dumbom, går det inte särskilt bra. Ja, det var en omtumlande teaterupplevelse. Obehaglig och förvirrande.

 

Långt senare, sommaren 2004, tog jag tåget till Karlstad för att intervjua Leif Zern. Det var en serie på tre artiklar som jag gjorde för Expressen om den kulturkritik som jag ansåg fungerade. Jag har förtroende för Zern som teaterkritiker. Därför blev jag perplex av den rasande recensionen av »7:3«. Och att det inte stannade vid det. Han skrev ytterligare fem, sex korta inlägg som inte kunde beskrivas som annat än personangrepp på Norén.

Särskilt upprörande var hans nedgörande kritik av Noréns Skuggpojkarna på Dramaten. Jag såg den i sällskap med Rickard Günther några veckor efter premiär. En stark text, magnifikt skådespeleri – men en glest besatt salong. När föreställningen var slut minns jag att jag och Rickard båda två var upprörda över Zerns recension.

Zern såg lite ledsen ut när han hörde mig berätta om min och Rickards reaktion. Jag minns att det var en regnig och faktiskt lite kylig dag i slutet av juli. Vi satt och drack kaffe på en uteservering för att jag skulle kunna röka. Det droppade mot taket under tiden som Zern nickade tyst för sig själv.

»Du förstår, jag är själv jude. Och när jag såg publikens reaktioner på det som nazisterna­ sa. Där satt olika vänstermänniskor inom kulturvärlden. Jag kände ju igen många, kanske de flesta i pub­liken – det blir ju så. Och då jag såg hur det lyste om deras ögon. Hur de log. Hur de  … entusias­merades. Du måste fatta att jag kände mig helt enkelt rädd. Det var – ja, även när jag nu tänker på det så här efteråt  … väldigt­ obehagligt.«


Stig Larssons Lilla Essingen
Det är inget särskilt med Lilla Essingen. Det är det som gör ön så speciell i Stockholm. Stig Larsson har bott där i trettio år. För honom är det hembygd och han tar in det vardagliga och udda med samma artigt nyfikna intresse. Ibland med viss förundran. Stigs Larssons nya bok, »Folk på ön« (Albert Bonniers förlag), består huvudsak­ligen av skrivna porträtt av några Lilla Essingebor. I en tid när intellektuella – och de flesta andra – tenderar att välja ett umgänge som liknar dem själva, lever Larsson fortfarande i en brokig verklighet. Han räds inte det oborstade. Fotografierna har Ulla Montan tagit.

Boken innehåller också en betraktelse över världen och särskilt över Sverige, som blivit allt märkligare och kanske allt mer främmande. Fokus­ publicerar ett redigerat utdrag ur den texten.

Läs mer

Elsa Westerstad: Kannibalen Stig Larsson (2012)

Sanningsägaren Stig (2011)

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera