Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En gravallvarlig figur i demokratins tjänst

Tacka den korrekta byråkraten för medborgarnas jämlikhet.

Det inträffar varje gång. Utan undan­tag. De nervösa skratten­ som hörs eka mellan väggarna när jag från en upplyst scen presenterar­ mig som byråkrat. Tiihii.
Det är som att publiken tror att jag är ironisk eller att jag försöker göra en komisk poäng. Det är som om de i stolsraderna tänker att ingen vid sina sunda vätskor frivilligt kan välja att beskriva sig med något som för tankarna till något grått och fyrkantigt. Tiihii.

Efter några sekunder brukar skratten­ övergå till nervösa nickanden och hummanden när publiken inser att jag är gravallvarlig. Varken mina ögon eller min mun har visat några tecken på ironi eller skämtsamhet. I min tankevärld är det något fint att vara byråkrat. Trots det har publiken oftast svårt att ta in: vem vill i hela fridens namn vara en icke-empatisk paragrafryttare som inte brinner för Saken?

Reaktionen bottnar många gånger i den utbredda föreställningen om byråkraten som en glasögonprydd, återhållsam och humorbefriad figur med livets bästa dagar bakom sig. En maskin, förvisso av kött och blod, men som är en själlös utförare av order uppifrån, utan minsta eftertanke. Byråkraten uppfattas kort och gott som en sådan som gör att mänskligheten hamnar i kläm och att människor mals ner till paragrafer och förordningar. Det finns inget glamouröst över byråkraten. Alla andra professioner tilldelas priser och utmärkelser vid olika galor, men inte tjänstemannen. Har du kanske hört talas om priset för Årets remiss, eller Årets upphandling? Bara tanken framkallar nog fniss hos de flesta.

I början av 1900-talet lanserade den tyske sociologen Max Weber en teori för hur en ideal byråkrati kunde fungera för att bidra till ett rättvisare och mer jämlikt modernt samhälle, som då höll på att växa fram. Till skillnad från det tidigare fyrstånds­samhälle med vatten­täta skikt mellan bönder, borgare­, adeln och präster, skulle befordringsgång, makt och position utgå ifrån kompetens och klara regler, och inte för att ens kompis eller moster hade en viss maktposition eller var berörd av ett beslut. Tydliga regler och transparenta arbetssätt framför lojali­teter­­, personliga åsikter och över­tygelser.

Något hände på vägen. Den korrekte byråkraten i demokratins tjänst för­vandlades till en grå och stel figur.

Jag tror att förklaringen till den negativa bilden av en tjänsteperson ligger i vår hyperindividualistiska tid. Det är en tid när känslorna är det yttersta trumfkortet i varje sakargument. Det är också en tid när det anses viktigt att skylta med personliga övertygelser och drivkrafter genom like-tryck. Ingen vill vara en anonym kugge i en stor maskin som drar åt ett gemensamt håll. Offentliga sektorn är inget undantag. Det är inte ovanligt bland mina gelikar att tillskriva sig epitetet som aktivist eller expert snarare än byråkrat. Konstnärsaktivist. Politisk aktivist. Akademiska aktivister. Byråkrataktivist. Det anses fint att drivas av kärlek för ett visst ämne eller intresseområde snarare än kärlek till den demo­kratiska kedjan som börjar med medborgare och slutar med folket (Medborgare -> val -> riksdag/kommunfullmäktige -> regeringen/borgarråd-> myndigheter/förvaltningar -> medborgare). Godhet och passion­ framför korrekthet.

Fundera en stund. Vem vill du möta när du kommer i kontakt med Försäkrings­kassan eller domstolsväsendet? Byråkrater som gör sitt jobb baserat på iden om att bemöta alla korrekt utifrån lagar stiftade av folkvalda politiker, eller aktivister och experter som behandlar ditt ärende utifrån den egna passionen och måttstocken om vad som är rätt eller fel?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera