Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Från Oidipus till Antigonekomplex

Frågan är om antikens Antigone och dagens kvinnor befunnit sig så nära varandra.

Frågan är om antikens Antigone och dagens kvinnor någonsin befunnit sig så nära varandra.

Oidipus måste vara en av antikens mest missförstådda karaktärer. Klädd sedan ett sekel i modersbundenhetens incestu­ösa tvångströja av Freud, som enligt mer moderna psykologiska teorier torde platsa som en av världshistoriens största mansplainare.

I själva verket framstår Oidipus som en ganska modern man som när han blivit spådd ett grymt och mordiskt öde – han ska mörda sin far och äkta sin mor – gör allt för att undkomma det.
Oidipus brukar beskrivas som den som inte ser, som blint famlar sig fram på vägen mot sitt bittra öde, och när regis­sören Eirik Stubø sätter upp två dramer ur Oidipussviten på Dramaten tar han fasta på detta med vackra dimslöjor över en naken scenografi.

Men den franske sociologen Michel Foucault har hävdat att Oidipus inte alls är blind. I halva pjäsen anar han vartåt det barkar. I stället är det hans halsstarriga sökande efter vetskap som beseglar hans öde, oförtröttligt ställer han frågor och kallar till sig siare och tjänare – vad är det om inte en evig bild av männi­skans natur?

Sofokles levde i den turbulenta tid där ett traditionellt samhälle centrerat runt gudar, familjen och stammen flyttade in i stadsstater, med fokus på veten­skap, med­borgare och institutioner. Som alltid när folks världsuppfattning utmanas så blev det en lång­dragen och smärtsam process, där makten försköts från enväldiga härskare, tillsatta av gud, närmare folket.
Statsvetaren Arlene W Saxonhouse skriver i sin essä »Foundings vs Constitutions« att det Sofokles och hans kolleger gjorde var att iscensätta de möjliga tragedier som skulle kunna bli följden. Den nya rationaliteten skulle garantera medborgarnas frihet, men tragedierna visar upp också de skrämmande krafter som begränsar den.

I »Antigone« har kung Kreon i stundens hetta – halsstarrigt – utfärdat en lag som förbjuder den unga Antigone (Kreons systerdotter och svärdotter) att begrava sin bror. Både gudarna och familjens heder kräver att hon begraver honom och Antigone trotsar – i en patriarkal hederskultur – offentligt sin äldre manlige släkting och härskare. För Antigone är det lätt att avfärda Kreons förnuftsargument med sina mer eviga argument. I dag ter sig Antigones 2 500 år gamla uppror helt uppseendeväckande.

För både Oidipus och Kreon är det ett besvärligt folk som är problemet, ett folk som tvingar dem att stå vid sitt ord och att göra det som är rätt. Kreon försöker lösa sina problem genom att tala till sitt folk, när han borde ha talat med sitt folk. Det är ett klassiskt misstag som görs av eliter som tappat markkontakten. Ett misstag som tenderar att rättas till när tiden är mogen. Kreon blir ett offer för sitt eget maktspel, för när han slår ner Antigones uppror krossar han även sin egen familj.

Att Dramatens skådespelare är klädda i kostymer och vardagskläder av samtida snitt, och slänger sig med dialog utan överdriven vördnad för textens poesi, understryker samhörigheten över millennierna. I vår tid är det digitaliseringen som flyttar makten över kunskapen från ett ekonomiskt, politiskt, och, för all del, medialt etablissemang, närmare folket.

Som dramatik är »Oidipus« och »Antigone« ett par av de mäktigaste texter som skrivits, evigt unga, evigt ödesmättade, evigt revolutionära. Långt före Marx förebådade de systemkritiska idéer om att tidens härskande tankar alltid är de härskandes tankar, även när de förklär sig som förnuft, natur eller gud.

Pjäserna har inte satts upp på 66 år på den kungliga nationalteatern. Tajmingen kunde knappast vara bättre. När Antigone åker på en scenattrapp ner i Hades för en självsvåldig mans teknokratiska regel­rytteris skull och skriker ut sin förtvivlan och sitt maktlösa uppror är det ett ångestvrål som många kvinnor fortfarande i våra metoo-tider stämmer upp i.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera