Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
oksanen_02 Kultur

100 år av finsk självständighet

Författaren Sofi Oksanen vill göra upp med den finländska tystnaden.

Redan för tio år sedan berättade författaren Sofi Oksanen offent­ligt hur en finsk riksdagsman, med ansvar för jämställdhetsfrågor, hade tafsat henne i rumpan på en restaurang och skrikit sexua­liserade otidigheter åt henne. Söker man på »Metoo« i dag i finländska medier så får man, liksom i flertalet länder världen över, rader av träffar med kampanjer och upprop från olika yrkesgrupper av kvinnor som fått nog. I Sverige. Några från USA. I stort sett inga från Finland.

– Det är ju Sverige som har tagit ledningen i det här, och den finländska mediebevakningen handlar om det, vad svenskarna gör, konstaterar Sofi Oksanen, författaren som gjort sig känd som ett jämställdhetens rivjärn i Finland och som ständigt kritiserar sitt hemland trots att det av World Economic Forum rankas som världens tredje mest jämställda.

Anklagelserna för bristande nationalism låter inte vänta på sig. Själv tror hon att finländarna har svårt att ta till sig kritiken därför att den förolämpar deras självbild.

– Finländska kvinnor är självständiga och andelen som jobbar är högre än i de flesta länder. Vi har våra egna pengar och är vana att betala vårt eget kaffe, säger hon och doften av Guerlains klassiska parfym »Insolence« (franska för fräckhet) oscillerar runt henne när hon påpekar att Finland borde jämföra sig självt med andra nordiska länder och inte med tredje världen.

– Statistiken för våld i hemmet och könat våld ser inte så bra ut för Finland jämfört med grannländerna, säger hon.

Genom att berätta om riksdags­mannen ville hon bidra till att minska den skam som utsatta kvinnor känner, men framför allt få till en debatt om hur de som stiftar­ lagar ska kunna främja jämställdhet om de själva inte förstår vad ett övergrepp är. I stället fick hon, som författare van att fantisera, sin egen tro­värdighet ifrågasatt. Dessutom blev hennes »knullbarhet« ett diskussionsämne.

– Då har man inte alls förstått att sexuella trakasserier handlar om makt och inte om hur sexig du är, kommenterar hon torrt.

Några dagar i mitten av ett tillfälligt snöigt november är hon i Stockholm för att prata om Finlands unga självständighet. Kvällen innan har hon talat med församlingsmedlemmar i Vällingby kyrka, en förort med en hög andel finländska ättlingar. Senare samma kväll ska hon vidare till Värmdö bibliotek, för att kvällen därpå besöka Österåker.

Nu på måndag är hon tillbaka i Sverige igen, för att hålla ett festtal på Dramatens stora scen.

– Det blir en del av mitt självständighetsfirande, säger hon och räknar med att vara utmattad när hon dagen därpå återvänder till Helsingfors för att fira själva självständighetsdagen den 6 december i hemmets lugna hägn med maken. Kanske blir det en repris på nyårs­middagen, renstek med renlav, en experimentell delikatess hon fick tips om från den nya finkrogen i den finländska huvudstaden, »Finn­jävel«. Alldeles säkert kommer hon att se på tv.

Finlands självständighet är, liksom Norges, kort, och än finns det människor som minns det ryska styret fram till 1917. Trots det har det finländska firandet av självständighetsdagen inga likheter med den norska yran på syttende mai.

– Jag tror det kan ha att göra med vädret. Du kan inte gå ut och ha en picknick i december. Det pågår enorma firanden, men det är mer allvarligt. Många går till gravgårdar, krigen är alltid närvarande. Det finns inte en enda familj i Finland som inte har förlorat någon i Vinterkriget.

I Sofi Oksanens egen släkts krigssår finns farfaderns stupade tvillingbror. Det blev starten på en stor tystnad i familjen, lik den som många finländska familjer har levt i. Sofi Oksanen tycker att det är dags att göra upp med den.

I hennes estniska familj, där hennes mamma kommer ifrån, är situationen rakt motsatt. Hennes farfar var en så kallad skogsbroder, en motståndsman som gömde sig i skogen för att kämpa för självständighet, och blev deporterad.

– Fastän det i Sovjetunionen inte var möjligt att prata om, så pratade min estniska familj mer, medan min familj i Finland pratade mindre.

På samma vis som hon själv har pillat i estlänningarnas sår i böcker som »Utrensning« och »När duvorna försvann« så ser hon fram mot en ny våg av krigsberättelser från Finland. Den manliga traditionen av krigsnarrativ har haft sin storhetstid, skildringar som »Fänrik Ståls sägner«, »Okänd soldat« och »Sju bröder« har bidragit till att bygga myten om den karge frihetskämpen som hellre stupar än ger upp sitt land. Det är hög tid för berättelserna om vad som hände sedan, om umbäranden i vardagslivet, om hur kriget fortsatt att förstöra sinnet på en generation som kom efter. Berättelser om följderna av krig, om alkoholmissbruk och våld mot kvinnor.

– Vi borde sätta ett stopp för det för annars tillåter vi dessa förstörda sinnen att fördelas vidare till nya generationer.

Men det är inte hon själv som ska skriva dessa böcker. Det bör vara någon i Lappland, säger hon, där en stor del av striderna ägde rum. Någon som Rosa Liksom, vars senaste roman »Everstinna«, utgiven på finska i år, handlar om kärleken mellan en finsk kvinna och en nazitysk soldat, och om hatet mot ryssarna, under Lapplandskriget i slutet av andra världskriget.

– I de allmänna diskussionerna tenderar frågan om samarbetet med tyskarna att polariseras: antingen så kolla­borerade vi, eller så gjorde vi det inte. Vi behöver fler romaner med flera lager, säger Sofi Oksanen.

Den finska nationalismen är en mestadels lugn nationalism som hon inte har något emot, hon kallar den existensiell.

– Om vi små länder, som Finland och Estland, inte hade haft nationalistiska känslor så skulle vi inte ha våra länder. Det finns ingen annan plats där man pratar våra språk och har vår kultur. Men att du älskar­ ditt hemland betyder inte att du inte kan kritisera det. Tvärtom, om du vill göra något gott för ditt land så måste du kritisera det, så det kan bli bättre, säger hon.

Självständighetsbalen äger sedan 1919 rum varje år på presidentens slott, filmas av finska Yle och visas i sin helhet. Inbjudningarna sker enligt ett noggrant och högtidligt protokoll, ungefär som till Nobelfesten. Sofi Oksanen har varit där tre gånger, när hon tilldelades Finlandia­priset 2008, när hon tilldelats Runebergspriset 2009 och när hon fick Svenska akademiens pris 2013. När hon bänkar sig tillsammans med sin make framför tv:n för 100-års­jubileet på onsdag gör hon det tillsammans med mer än halva Finlands befolkning. <

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera