God jul med Akademien

Text:

Toppbild: Jonas Ekströmer/TT

Toppbild: Jonas Ekströmer/TT

Jag hittar inte Slas som läser Julevangeliet i P1:s tablå på julafton. Kanske gömmer han sig bakom någon annan programpunkt. Eller så får man göra som alla andra nuförtiden och skapa sig sin egen skräddarsydda offentlighet som man delar med ingen, eller åtminstone få. Allt finns ju att plocka ned från nätet, vår tids motsvarighet till etern.

När Jayne Svenungsson häromdagen talade om sin företrädare på Akademiens stol nio, Torgny Lindgren, hamnade hon till slut i Bibeln. Lindgren var Akademiens sista katolik, åtminstone för tillfället, men hans nära relation till Bibeln, var nog mer västerbottnisk är romersk. Svenungsson återberättar hur en bekant äter middag med Lindgren i London och hur middagen inleds med att författaren utbrister: »Nu ska vi prata om Bibeln!«. Och så gör de det.

»Kanske var det denna närhet till den mänskliga existensens bråddjup som gjorde att Torgny Lindgren fann sig så väl till rätta i det bibliska språket«, sade Svenungsson i sitt tal:

»I Bibelns ofta brutala ­berättelser om svek, övergrepp, ånger och förtvivlan tecknas inte bara en bild av det mänskliga livets inbyggda tragik. Där finns också en realistisk känsla för det sammansatta väsen som människan är: varken ängel eller best, men väl en outgrundlig blandning av båda. Eller som berättarjaget i 'Dorés ­Bibel' formulerar saken: 'De mest storslagna liven är sällan mönstergilla.'«

Bibelns historier, särskilt de gammaltestamentliga, är lätta för moderna människor att generas över, eller driva med. Är trots allt inte tvåhundra filistéers förhudar en rätt udda brudgåva, även om man ska gifta sig med en prinsessa? Men Torgny Lindgren såg det annorlunda. Just i det absurda blir Bibeln särskilt verklig och bekant. I Svenungssons ord är det där vi får »en realistisk känsla för det sammansatta väsen som människan är«.

Det finns ett slags tröst i det. Inte den lite sentimentala, vadderade tröst som sämre präster lätt hemfaller till, särskilt i jultider. Snarare en behärskad, nyfiket realistisk tröst, som vill se världen, men inte förväntar sig att den i alla stycken ska bli begriplig. I dessa tider kan man i Bibeln till och med upptäcka ett antipuritanskt manifest. Något av det slag som Jayne Svenungsson beskriver hos Torgny Lindgren:

»Bland de många saker som gjorde Torgny Lindgren till en sådan unik och viktig för­fattarröst var just detta: hans aldrig sinande tvivel på myten om den fulländade männi­skan, det oförvitliga livet, solen utan fläckar.«

Det publiceras många listor nu på böcker som passar för julhelgsläsning. Vågar man föreslå Böckernas Bok? Och om ni inte har tid med det, läs åtminstone Svenungssons tal. Och lyssna på Slas, även om ni måste leta reda på inspelningen.

God jul.

 

Text:

Toppbild: Jonas Ekströmer/TT