Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Robinson750 Aktuellt

Kära mrs Robinson

Lisa Carlsson skriver brev till Mrs Robinson, 50 år efter premiären på »The Graduate« med Anne Bancroft och Dustin Hoffman.

Jag tänker ofta på dig. Du i ditt stora tomma hus i Pasadena. Jag tänker på dina naglar och hur du tänder en cigarett. Ditt beigea läppstift som skimrar i pärlemor och de tjocka svarta strecken runt ögonen. Linjerna efter bikinin i solbränd hud. Sidenlinnet och pennkjolen. Karriären som aldrig blev av och kärleken till konsten. Den sexuella bekräftelsen och tomheten som följer när den inte räcker till. Det här är till dig, Mrs. Robinson.

Benjamin Braddocks berättelse har aldrig lyckats engagera mig. Han är ung med storslagna förutsättningar men utan riktning i livet. Utslagen i en pool med en strålande framtid framför sig och en splitter ny Alfa Romeo i garaget. Skildringarna av just den mannen är många. Filmskapare älskar hans historia. De bortskämdas tristess. Den vackra tomheten. Vid det här laget har det gjorts otaliga filmer på temat. Den manliga berättelsen om att egentligen inte ha några problem alls. Visst beskrev »Mandomsprovet« något som var viktigt för en ung generation då, på 1960-talet. När medelklassens barn flydde sina hem för att slippa bli som sina föräldrar. För att bryta konventioner och släppa sexualiteten lös. Den berättelsen håller inte längre. Den är bunden till sin tid. Medan du, Mrs. Robinson, är tidlös. Det är du som drar in mig i filmen, också femtio år senare.

Din mans pengar som köpte allt. Din dotter som får utbilda sig. Din sprit i kristallflaskor och ditt vardagsrum fullt av växter. Dina kläder i leopard. Kostymörens blinkning till att du var ett rovdjur på jakt. En puma som smugit ner från bergen. »Mrs. Robinson, you’re trying to seduce me ... aren’t you?« Tristessen kan också vara ett privilegium som gör att du förför en pojke i din dotters skära flickrum. »Do you want me to seduce you? Is that what you’re trying to tell me?«


Det var bara
sju år mellan Dustin Hoffmann och Anne Bancroft. Han var 29 och hon 37 år när »Mandomsprovet« gick upp på amerikanska biografer i december 1967 – blott några månader efter kärlekens sommar i Haight-Ashbury. Trots det spelade Bancroft dubbelt så gammal som Hoffmann. Kvinnor tillåts som bekant inte att åldras som män och därför är en 37-årig kvinna dubbelt så gammal som en 29-årig man. Vi ser hennes åldrande mycket tydligare, mycket hårdare. Regissören Mike Nichols hävdade att Anne Bancroft lyckades spela så mycket äldre eftersom hon var en lysande skådespelare. Och visst var hon det. Det är omöjligt att slita blicken från henne. Men det är också sexismen i Hollywood som så lätt lurar oss att tro hon redan var gammal. Under inspelningen var alla kära i Katharine Ross som spelade dottern Elaine. Henne kunde man vara kär i, det var så enkelt. Ung och ofarlig. En vacker blomma. Inte som du Mrs. Robinson. En äldre kvinna. Eller, inte lika ung. Äldre fast inte ens 40 år fyllda.


Kvinnors sexualitet på
film finns alltid i ungdomen. I blicken som betraktar den släta kroppen. Kvinnor som åldras på film finns nästan bara i bakgrunden. Om de finns alls. En gammal föreställning inom filmvetenskapen säger att det finns tre öden för kvinnor på vita duken: giftermål, galenskap eller död. I giftermålet hittar hon sin plats endast i relation till någon annan, i att vara någons fru. Det är där du är Mrs. Robinson och kämpar. Tänjer på gränserna för äktenskapet och vad en kvinna får lov att göra.

Visste du redan då Mrs. Robinson, att skildringar av äldre kvinnor inte skulle vara så många fler ett halvt sekel senare? Att berättelser om kvinnors sexualitet fortfarande i huvudsak finns i en manlig blick. En ung vit kropp som finns till för män, i ett åldersspann lika kort som en flämtande sekund. Åren mellan barndom och resten av livet. Kvinnor försöker att frysa tiden i sina ansikten med ingrepp och ljuger om sin ålder. Ingen vill vara en äldre kvinna med livet som ett spindelnät över ansiktet. Ingen vill bli osynlig. Den erfarna kvinnan är ful och farlig. Eller så falnar hon. Smälter sakta in i väggarna som håller hennes sorger fången.


När »Mandomsprovet« släpptes
beskrevs den som en romantisk dramakomedi. Förförelsescenen var rolig då. Benjamin Braddock var så menlös. Och du käraste, du var så skarp. Kanske är det för att humor sällan åldras väl som jag inte skrattar. 1960-talets förkärlek för farser där taffliga män försöker att förföra vackra kvinnor är inte roligt längre. Och det som finns kvar när Benjamin Braddock har stuckit med din dotter i bröllopsklänning på bussen och höstlöven täcker poolens yta, är du. Bilden av den äldre kvinnan. Skarp och farlig. Avmätt och bitter. God bless you, please, Mrs. Robinson.

Ena axelbandet på ditt linne faller ner och ditt hår är en oborstad page. Läppstiftet har kyssts bort av en fumlig pojke. Han vill att du delar med dig av dina känslor som han ändå inte kan förstå. Han vill ha en närhet du inte kan ge. Du drar på en tunn silkesstrumpa över foten med den höga vristen, där du sitter på sängkanten, i ett rum på The Taft Hotel.


Jag tänker på
de andra kvinnorna, Mrs. Robinson. De som städar ditt hotellrum när du gått därifrån och lämnat solkiga lakan och glas med halvt urdrucken bourbon. De rasifierade kvinnorna. De vi ser som hembiträden på film från 1960-talet. Kvinnorna som fortfarande nästan bara skildras som stereotyper. De som sällan är huvudrollen i berättelsen. Kvinnorna som älskar andra kvinnor eller de som föddes i fel kropp. Var är deras historier? De som är ännu äldre än du. De är osynliga. Så många med samma längtan bort. Samma sorger, samma drifter. Du finns inte bara i Pasadena. Du finns överallt. Era öden ser olika ut, beroende på hudfärg och klass. Alla de förutsättningar som formar livet. Någon går hem med middagsmaten i tunga kassar längs mörka gator. Någon diskar disken, somnar ensam eller med barn i famnen. Men det där skarpa i dig, ekar i så många andra kvinnor. Det avmätta. Det lustfyllda som inte tillfredsställs. Allt det trötta som skapats av år efter år av interaktioner med män som tror sig räcka till utan ansträngning.

Och jag tänker på Anne Bancroft. Som trots sin enorma kapacitet och talang stängdes in i dig. Som i resten av sitt liv personifierade dig, Mrs. Robinson. Tusentals pubertetsstinna pojkars fantasi. För mycket för en värld som inte var redo för en medelålders kvinnas sexualitet. Hon sa senare i livet att hon var förvånad över att ingen pratade om hennes andra skådespelarprestationer. Men hon var en intelligent kvinna så hon visste ju varför. »Vi talar ju om Mrs. Robinson. Jag förstår hur världen tänker … Jag är bara lite bestört över att folk inte kommit längre.« Så kanske känns du tidlös Mrs. Robinson för att vi fortfarande inte har kommit längre än så?

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera