Ruth Bader Ginsburg, domare Högsta domstolen

Utrikes

Valkretsarna ritas om till partiernas fördel

Demokraterna är på krigsstigen mot gerrymandering – systemet där ­partier gör om valkretsar till egen fördel.

Om inget sensationellt händer kommer Demokraterna att få betydligt fler röster än Republikanerna i kongressvalet nästa år. I de så kallade mellanårsvalen, som äger rum på jämna årtal då det inte är presidentval, står hälften av senatens 100 säten, samtliga 538 säten i representanthuset samt otaliga guvernörsposter och delstatssäten på spel. Men framför allt är det, enligt många som oroar sig över det politiska läget i USA just nu, landets demokrati som står på spel.

I de generella mätningarna leder Demokraterna just nu med 48 procent mot 38 procent för Republikanerna. I de flesta demokratier skulle det betyda att Demokraterna får en överväldigande majoritet i kongressen. Men i USA kan det mycket väl bli så att Republikanerna behåller sin majoritet, trots det låga väljarstödet.

En förklaring är det omfattande och komplexa system som de politiska partierna använder för att rita om kartorna för valkretsar till egen fördel. I USA kallas sy­stemet gerrymandering och innebär att en delstatsregering ogenerat ändrar valkartorna för att distribuera de egna väljarna strategiskt över delstaten och därmed vinna så många säten som möjligt.

Sedan Republikanernas framgångar i kongressvalet 2010, då en energisk våg av högerpopulister reste sig i opposition till Barack Obama, har partiet på delstatsnivå gjort en oerhört framgångsrik offensiv för att rita om valkretsarna. Det förklarar varför representanthuset i Washington har en klar republikansk majoritet, trots att Demokraterna nationellt fått fler röster i flera av de senaste årens kongressval.

Men 2018 kan också bli det sista året då det här odemokratiska systemet är i kraft. Efter en lång och envis juridisk kamp från demokrater, liberala organisationer och jurister har ett antal rättsfall nu gått upp till delstatsdomstolar och även Högsta domstolen i Washington.

Det viktigaste fallet rör delstaten Wisconsin. Demokraterna anklagar Republikanerna i delstatsregeringen för diskriminering mot enskilda grupper; i synnerhet svarta väljare; vilket vore grundlagsfientligt.

Efter att Wisconsins republikaner ritade om valkretsarna vann partiet i 2012 års val 60 procent av sätena i delstatskongressen, trots att Demokraterna fick en majoritet av rösterna. I valet 2014 vann Republikanerna 53 procent av rösterna, men fick 63 procent av säten.

Paul Smith, den liberale jurist som fått fallet Wisconsin att klättra hela vägen upp till Högsta domstolen, försöker nu bevisa för domstolen att Republikanerna haft en medveten intention att exkludera Demokraternas väljare från vissa valkretsar.

Republikanernas taktik för att rita om kartor har även blivit alltmer avancerad med åren. Eftersom liberala grupper ständigt stämmer Republikanerna för att ägna sig åt diskriminerande metoder, då de exempelvis utestänger svarta och latinamerikanska områden ur valdistrikten, har Republikanerna börjat inkludera små kluster av områden med etnisk mångfald, men då ritade med kirurgisk precision för att enbart inkludera hushåll som sällan går och röstar. På en och samma gata kan därmed ett hus tillhöra en valkrets medan de två husen bredvid tillhör en annan valkrets.

Ruth Bader Ginsburg, en av Högsta domstolens mest konsekvent liberala röster, kallar fallet om Wisconsins röstsystem det viktigaste rättsfallet domstolen hanterat på många år.

Ett annat fall har också lite överraskande hamnat i Högsta domstolen. Där är det Republikanerna i delstaten Maryland som stämt Demokraterna i delstatsregeringen för att rita valkretsar där republikanska väljares inflytande minimeras, vilket enligt stämningen strider mot författningens första tillägg om yttrandefriheten, som säger att yttrandefrihet, i det här fallet uttryckt som politiska röster, inte får bestraffas.

Gerrymandering är inte den enda geografiska förklaringen till Republikanernas övertag i kongressen. Partiet är starkare i glesbygd, vilket innebär att de har en stor fördel i senaten, då även de minst folktäta delstaterna har två senatorer. I de nio minsta konservativa delstaterna bor det totalt 10 miljoner invånare, men de har 18 senatorer tillsammans. Kalifornien, med 40 miljoner invånare, har bara två senatorer.

Det är en av tankarna med den amerikanska federalismen att se till att makten fördelas även långt utanför storstäderna och kusterna, men när USA:s statsskick utformades kunde grundlagsfäderna knappast förutse att det skulle slå över så tydligt till ett partis fördel.

En viktig faktor är att Demokraternas väljare helt enkelt är mer geografiskt koncentrerade, då de bor i storstäder medan Republikanernas bor på landsbygden. Om du ritar en karta med valdistrikt helt slumpmässigt, utan hänsyn till var väljare finns, skulle den också gynna Republikanerna.

Ytterligare en komplicerad faktor visar hur absurt systemet slår. Drygt två miljoner amerikaner sitter i fängelse i dag och de kommer till oproportionerligt stor del från storstäder. Fängelserna ligger där­emot i extremt hög utsträckning på landsbygden. Det innebär att fångarna räknas in i befolkningen i dessa konservativa distrikt, vilket ökar områdenas representation i kongressen, samtidigt som fångarna i 48 av USA:s 50 delstater berövats sin rösträtt.

Fångarna räknas alltså som invånare i konservativa delstater, vilket gynnar Republikanerna, men de saknar rösträtt, vilket skadar Demokraterna. Liberala jurister jämför detta med hur USA fun­gerade under slaveriet, då svarta räknades som befolkning i exempelvis sydstaterna, som därmed fick fler elektorsröster i presidentvalet och representanter i kongressen, samtidigt som svarta inte ansågs vara medborgare och därmed saknade rösträtt.

Enligt Demokraterna är det här ett av otaliga exempel på hur röstsystemet i dag fungerar diskriminerande gentemot deras väljare.

Det är alltså ingen slump att demokrater och liberala intressegrupper nu ser konflikten om gerrymandering, och den större debatten om röstsystemet i USA, som en fundamental del i kampen för att rädda amerikansk demokrati.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera