Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

JA MÅ VI LEVA!

Världens bästa bilar, företagsmoral, väder och allt annat! Lars Berge uppvaktar den svenska självgodheten som firar 40 år.

Inte för att någon brydde sig, men nationaldagen den 6 juni 1978 var den varmaste någonsin. Alltså, naturligtvis pratade folk om det överraskande högtrycket och att det var närmare 30 grader varmt på många håll i Sverige så tidigt på sommaren. Nationaldagen däremot, den struntade alla i. Den hade inte ens status som nationaldag utan kallades bara »svenska flaggans dag«. Ungefär som våffeldagen eller kanelbullens dag. Först fem år senare fick Sverige sin officiella nationaldag. Inte förrän 2005 gjordes den till helgdag. Folk brukar fira genom att kratta löv i sina trädgårdar. Många tar det som intäkt för att den obehagliga nationalism som firar triumfer på kontinenten inte finns i Sverige.

Men det gör den. Den bara ser lite annorlunda ut. Medan resten av Europa minns gamla fältslag och kungar hundratals år bakåt i tiden bygger vi vår nationella identitet på ett enda, men ur svensk synvinkel sensationellt framgångsrikt år. Aldrig har välfärden varit så generös, bostäderna så funktionella och de svenska bilarna upplevts som så krocksäkra som 1978. Publicisten Arne Ruth sammanfattade en gång vår kärlek till välfärdsstaten som »rekord­årens speciella form av svenskhet«. Denna nationalism beskriver inte bara Sverige som en nationalstat besjälat av progressiva ideal. Utan »som inkarnationen av själva framstegets idé«. Precis som en gång det unga Sovjetunionen blickar vi svenskar framåt mot en ständigt ljusare framtid. Ruths essä »Det moderna Sveriges myter« publicerades 1984, men den skulle precis lika gärna kunnat vara skriven i går. Det är som att Sverigebilden har frusit till is strax innan den nyliberala eran. Sovjet har visserligen fallit, bilarna blivit mer strömlinjeformade och små datorskärmar finns i var mans hand. Men fortfarande, efter 40 år, är det på samma självgoda sätt som vi ser på oss själva.


Kärnvärdet, ordet vilket
hela svenskheten kretsar omkring är »progressiv«. Begreppet är grunden för den varumärkesplattform som Svenska institutet för några år sedan lät en massa pr-konsulter skapa åt oss. Och mer progressivt än 1978 – året då »svensk« på allvar blev ett kvalitetsbegrepp i omvärlden – har Sverige aldrig varit. Den soliga försommaren till trots, vädret under året då vårt inflytande på omvärlden kulminerade, präglades av nederbörd. Juli blev den kallaste på två decennier. Den förvärvsarbetande befolkningen hade fått en femte semestervecka och charterturistade i rekordomfattning. I morsans och farsans gamla fotoalbum sitter de urblekta fotografierna från Rivieran. Jag var fyra år och fick vara hemma med mormor. Ute i Europa tvingades tyskar, italienare, britter och spanjorer lyssna till hur mycket bättre i stort sett allt var arrangerat i det lilla skandinaviska kungariket. Alla var inte imponerade. Den brittiska författaren Kathleen Nott kallade redan 1961 vårt land för »ledans, tråkighetens och medelmåttighetens stamort på jorden« i sin på svenska kultursidor hårt kritiserade bok »A clean, well-lighted place: a private view of Sweden«.

 

1978 fick Sverige sin revansch på kärringen. På diskoteken dånade stråkarna ur »Take a chance on me«. Singeln blev Abbas sjunde listetta i Storbritannien och sålde platina i USA. I London jagades Björn Borg av skrikande tonårsflickor. Han krossade världsettan Jimmy Connors i Wimbledonfinalen och vann sin tredje raka titel. 1978 var också året då svenska bilar slog världen med häpnad. Saab inledde produktionen av den första serietillverkade personbilen med turboladdad motor. Den trafiksäkra och förnuftiga Volvo 240 var redan en prestigebil hos den amerikanska liberala östkust­eliten. På hemmaplan var Volvo den största arbetsgivaren i Norden. Volvoverken i Kalmar kastade ut det löpande bandet och resultatet blev inte bara bilar med högre kvalitet utan även personal med bättre hälsa än i någon annan bilfabrik i världen. I Pehr G Gyllenhammars företagsstyrelse satt medlemmar ur fackföreningsrörelsen. Världen hade aldrig skådat ett mer jämlikt samhälle än det svenska. Det finns siffror på det. Med hjälp av en mätmetod som ska fungera som ett alternativ till den trubbiga bruttonationalprodukten (BNP) har forskare från universitetet i Canberra uppskattat välståndet i 17 olika länder, däribland Sverige. Genuine progress indicator (GPI) visar att noteringarna från 1978 aldrig har överträffats. Sett till faktorer som sjukvård, säkerhet och miljö har vi aldrig haft det bättre. Samma år når biståndsbudgeten dessutom för första gången upp till enprocentsmålet vilket innebar att Sverige kan kalla sig »en humanitär stormakt«. I denna gamla polaroidbild av »föregångslandet (M)« eller »möjligheternas land (S)«, för att låna ett par gamla valslogans, har vi befunnit oss sedan dess.

Samtidigt har en revolution ägt rum. Men det finns inga kollektiva minnen, bilder eller berättelser som trovärdigt beskriver denna omvälvning. En sak som har hänt de senaste 40 åren är att antalet människor med utländsk bakgrund stigit från cirka 5 procent av den totala befolkningsmängden till över 20 procent. 1,2 miljoner utlänningar har sedan slutet av 70-talet flyttat hit. Människor som inte har någon erfarenhet av rekordår och full sysselsättning. Enligt Arbetsförmedlingen är arbetslöshetssiffran bland inrikes födda i dag så låg att man talar om »full sysselsättning«. Bland utrikesfödda är den 22 procent.


I områden där
invandrare utgör en majoritet breder laglöshet och sociala problem ut sig. Berättelsen att det är utlänningarnas fel att det inte längre är 1978 i Sverige börjar få allt större fäste hos majoritetsbefolkningen. Allt tyder på att den efter valrörelsen 2018 kommer att ingå i den officiella historieskrivningen.

Det är bara det att invandringen varken är den enda eller ens den mest avgörande faktorn bakom Sveriges omvandling. Den verkliga kulturberikningen – för att använda ett favorituttryck bland de invandringskritiska – har den finansiella sektorn stått för.

Den svenska modellen bestod en gång av en lönsam exportindustri och en stark och omfördelande välfärdsstat. Så är det inte längre. Volvo är nedmonterat och sålt till utlandet. Saab har gått i konkurs. I stället för stora exportföretag består den svenska tillväxten av hushållens allt större skulder. Den ekonomiska motorn har drivits framåt av att den urbana vita medelklassen har kunnat låna pengar till historiskt låga räntor. Det har gjort att vårt land, från att ha varit världens mest jämlika samhälle har blivit den plats på jorden där ojämlikheten växt snabbare än kanske någon annanstans.Samtidigt som välfärden har underfinansierats har finanssektorn åtnjutit ett oreserverat stöd från staten. Bankernas enorma vinster går att se som en transaktion mellan skattebetalare och finansindustrin. Det skriver ekonomiforskarna Claes Belfrage och Markus Kallifatides i »Finansialiseringen av Sverige«, en nyutkommen rapport från den oberoende fackliga tankesmedjan Katalys.

Den utgör blodisande läsning. Men eftersom den släpptes mitt i julhandeln var det ingen som brydde sig. Internationella experter har i flera år varnat för den svenska bostadsmarknaden som den utlösande faktorn till en allvarlig ekonomisk kris. Alltmer tyder på att den högt belånade medelklassen – de som länge kunnat njuta frukterna av skattesubventioner, ränteavdrag och rekordlåga räntor – inom kort kommer att möta en ny betydligt kargare ekonomisk verklighet. Att det plötsligt blivit så viktigt att urskilja vilka som ska få kalla sig svenskar eller vilka delar av landet som ingår i det egentliga Sverige får här sin naturliga förklaring. Inom viktiga väljargrupper runt storstäderna har plötsligt spridit sig en känsla av ekonomisk utsatthet. För opportunistiska politiska strateger öppnar sig nu möjligheten att skapa en vi-känsla och samhörighet bland infödda svenskar och bilden av en gemensam fiende i ickesvenskar.


Ni vet hur
det har låtit den senaste tiden:

»I Sverige pratar man svenska.«

Det är vanlig simpel nationalism. Fast här kallar vi det förstås att slå vakt om den svenska modellen. I våra svenska anspråk på att representera höjden av humanitet och modernitet anar Arne Ruth paradoxalt auktoritära och oförsonliga drag. Han citerar den i dag saligen bortglömda Kathleen Notts oroande frågeställning:

»Vad händer med den samlade ångesten i ett samhälle som inte ser någon motsättning mellan teknisk-ekonomiskt och mänskligt framsteg, där renhet och upplysning inte bara är medel för människans frigörelse, utan moraliska kategorier som betingar människobild och natursyn?«

Efter att vår nationella identitet har varit satt på paus sedan 1978 har våra politiker bestämt sig för att trycka play och snabbspola fram till den situation vi nu befinner oss i. Inga förklaringar. Inget begripligt narrativ. Bara byråkratiska åtgärder som måste utföras. Utvisningar som måste verkställas. Vi som inte får våra familjer sönderslitna och framtidsdrömmar krossade förväntas fortsätta att se framåt och prata om vädret.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera