Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det illojala onanerandet

Om bristande tolerans för visst sexuellt beteende: »Sverige är samtidigt ett land där det över huvud taget inte är okej att avvika.«

Sverige är, trots de historier vi berättar om oss själva, ett ganska ängsligt, sexualmoralistiskt land. Det låter säkert konstigt, då vår självbild är raka motsatsen. I Sverige är vi världsbäst på tolerans och kritik av normer, här får alla vara vad de vill och göra vad de vill! Sådan är självbilden, och sådan ser den statsbärande ideologin ut. Alla svenska partier – inte ens KD undantaget – accepterar denna ideologi. Realiteten i den svenska vardagen är dock mer komplex än vad vi gärna ger sken av.

För inte särskilt länge avslöjades det att en svensk programledare hade fått för sig att filma sig själv när han onanerade i en gymlokal. Denna video – och andra i samma stuk – lade han sedan upp anonymt på internet, på de sidor som sysslar med att tillhandahålla videor på nakna eller till och med onanerande människor.

Resultatet lät inte heller vänta på sig. SVT valde raskt att stänga av personen från sitt jobb, med motiv att det hela var ytterst problematiskt. Relationen mellan arbetsgivare och medarbetare måste präglas av ömsesidig lojalitet, hette det, och att ha denna fritidssyssla sågs alltså som en sorts illojalitet mot huvudman. Leif GW Persson kommenterade hjälpsamt situationen; detta utgjorde faktiskt inte en normal sexualitet. Så var det alltså med den saken.

När liberaler skriver om dessa saker gillar de förutsägbart nog att trycka på individen och individens rättigheter. Jag vill dock sätta fingret på en kulturell dimension hos vår samtid som vi sällan pratar om. Sverige är i dag ett land där det är okej att vara det som tidigare generationer skulle kallat sexuellt avvikande. Det är dock samtidigt ett land där det över huvud taget inte är okej att avvika.

Den som följer den offentliga ideologin vet i dag att det är hur fint som helst att vara exempelvis en polyamorös, pansexuell, lesbisk transkvinna med diplom i teoretisk sadomasochism från Södertörns högskola. Ingen på SVT skulle komma på tanken att neka en sådan människa plats i tv-soffan, utan detta skulle snarare ses som ett viktigt steg framåt. Svensk public service (Utbildningsradion) har försökt få medarbetarna att fylla i enkäter om sina sexuella preferenser som ett led i att säkra mångfalden på området. Det kan ju verka paradoxalt om man tänker på hur reaktionen på denna programledare blev, men det är faktiskt inte särskilt besynnerligt.

Saken är den att det faktiskt inte är särskilt avvikande att vara transperson eller lesbisk eller polyamorös i dag. Företeelser som ett samhälle anser vara på allvar avvikande och samhällshotande ges aldrig utrymme eller officiellt erkännande. Fantomsmärtorna över den förlorade radikaliteten infinner sig fortfarande hos vissa aktivister, som sörjer att gårdagens hoppfulla radikala subjekt nu visar sig vara lika medelklassiga som alla andra.

Normkritiken har blivit norm, brukar det vara populärt att hävda. Och i någon mån stämmer också detta: när byråkrater jagar efter folks sängkammarpreferenser för att uppfylla statistiska krav på tillräcklig mångfald är det knappast en samhällsomstörtande process vi ser. Snarare är det bara en ny sorts checklista; uppdaterad, omkastad version av gamla tiders neuroser.

Vi brukar låtsas i det här landet att vi går till storms mot konservativa ideal, men riktigt så är det inte heller. Det är inte de konservativa jag känner som tycker att det är oacceptabelt att ha en programledare som filmar sitt eget onanerande. Och det är inte konservativa som talar om att avvikande sexuellt beteende är samma sak som bristande lojalitet mot arbetsgivaren(!). Snarare är nog den konservativa positionen i dag, i den mån det finns en sådan, att helt enkelt inte bry sig. Vad andra människor gör, eller inte gör, eller attraheras av, eller hittar på med varandra, det är deras sak. Det får vara hur avvikande som helst, så länge det är en privatsak.

Här hittar vi kanske knorren, det som vi svenskar verkligen är unikt bra på. Det område vi verkligen kommit långt inom, det är att avskaffa själva existensen av en privat sfär över huvud taget. Det finns inte längre något område som omgivningen saknar rätt att dra ut i offentligheten för att bedöma, kritisera, och nagelfara. Därför har vi en samtid där allvarliga människor med allvarliga miner berättar för oss att det är i själva verket är en sorts illojalitet mot sin arbetsgivare att ha konstiga sexuella preferenser. Därför har vi en samtid där det alltid går att ringa GW, för att han likt antikens kejsare ska göra tummen upp eller tummen ner åt det senaste cirkusdjuret som släpats fram ur någon garderob.

Läs mer av Malcom Kyeyune 

När Sverige var bäst

Sista striden för eliten

Alla signerat av Malcom Kyeyune

Video: Erik Fichtelius

Frågan som förföljt KD

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera