Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Det ljuva hundlivet

Efter att Wes Andersons nya film – en animerad berättelse om hundar – haft premiär i Berlin lyfter Johan Hakelius tassen och tecknar en bild av kulturens bästa djur.

Det kan vara komplicerat, det här med hundar.

Jag var fyra år när jycken, en fågelhund, vände sig om och högg mig tvärs över ansiktet. En stor bit av högra kinden slets loss. Det krävdes en hel del finsömnad för att åstadkomma något som min farbror, professor i plastik­kirurgi, inte behövde skämmas över inför kollegorna. Efter det höll jag ett visst respektavstånd till hundar.

Å andra sidan  …

Det var inte vår egen hund som högg mig. Vi hade tax. Den var en av mina bästa vänner. På eftermiddagarna, när jag hade blivit gammal nog att börja skolan, satte sig Figge på ett visst steg i trappan till övervåningen. Därifrån kunde han se ut genom hallfönstret. När min syster och jag kom gående från skolskjutsen genom allén hörde alla som var hemma att vi var på väg. Figges svans började dunka mot trappsteget ovanför.

Hundar var en självklarhet under hela min uppväxt och antagligen har det präglat mig mer än jag är medveten om. Jag förstod att man inte ska lita på hundar som inte gillar människor, när jag vara fyra. Men övertygelsen att man inte ska lita på människor som inte gillar hundar, är starkare.

***

Stockholm växer med två SL-bussar om dagen, brukar det heta. Det är ingenting mot tillväxten i huvudstadens hundbefolkning. För sex år sedan fanns lite mindre än 100 000 hundar i länet registrerade hos Jordbruksverket. Vid senaste årsskiftet var Stockholms hundar 122 050. Den årliga tillväxttakten ligger nu på över 5 procent, flera gånger snabbare än den som vi tvåbeningar i Stockholms län kan prestera.

Det märks. Arbetet och krogen är de två ställen där stockholmare oftast återfinns. På kontor efter kontor dyker hundarna upp. De sitter i passagerarsätena i hantverkarnas minibussar och granskar förbipasserande. Och långsamt luckras hundförbudet upp på Stockholms restauranger. På Östermalm är det vid det här laget snarare regel än undantag att hundar är välkomna. Samtidigt som rökarna drivs bort från uteserveringarna av moralister i medvind, flyttar hundarna och deras ägare in i matsalen. De gamla ursäkterna om stenhårda lagar och förordningar om hundar och krogar, har på något mystiskt sätt gått upp i rök.

Det är hausse för hundar, särskilt i storstan.

På ett framträdande, eget litet bord i den stora museishopen på Metropolitan museum of art i New York, står just nu fotografen Heather Westons bok »Canines of New York«. Den innehåller över 500 porträtt av hundar i New Yorks fem stadsdelar. Alla läsarrecensioner på Amazon ger boken maximal pott, fem stjärnor, i betyg. Det är ett slags okomplicerad mysbibel, satt i ett nostalgiskt hipstertypsnitt. Men hundhaussen spänner över hela det estetiska och sociala fältet. För varje gottköpsbok om hundar finns en med konstnärliga ambitioner.

Westons porträtt är tagna i hundhöjd, inte hussehöjd. Detsamma gäller den Glasgow­födde, Londonbaserade fotografen Dougie Wallaces hundporträtt, nyss samlade som utställning och bok under rubriken »Well ­heeled«. Skillnaden är att Wallaces bilder är tagna med skarp blixt och har Lars Tunbjörkigt grälla färger, precis som hans andra bilder, ofta osmickrande skildringar av en rik elit. Det är en idolbok för hundälskare i storstan, som vill känna sig kulturellt mer avancerade än Westons läsare. Hundarna har Wallace funnit i Milano, Tokyo, London och New York.

Även om människorna mest förekommer som ben i bakgrunden skriver Wallace själv att »Well heeled« egentligen handlar om »husdjursföräld­rar« som förmänskligar sina hundar och lägger ner förmögenheter på att klä ut och dalta med dem. »Well heeled«, skriver förlaget, »fångar detaljer från hundens synvinkel, som vi tvåbenta vanligen inte skulle se. Bakom de friserade och bortskämda ›barnen i päls‹ är fokus på deras klor, trampdynor, huggtänder, dräggeldränkta skägg och våta nosar.«

Men förmänskligandet av hundar är starkare och mer ursprungligt än sofistikerade fotografier. The New Yorkers recensent Jia Talentino uppskattar ambitionen i »Well heeled«, men trillar ändå dit på slutet: »de milanesiska hundarna har en viss dragning åt det dramatiska och New York-jyckarna är, ärligt talat, hopplösa«, skriver hon i en klockren projicering av mänskliga stereotyper. Den andas, som ofta när vi förmänskligar hundar, en känsla av befrielse. Redan rubriken, möjligen ironisk, är förresten »Hundarnas praktfulla mänsklighet, i närbild«.

Och mer av samma vara: i förra veckan hölls den årliga Westminster Kennel Club Dog Show i Madison Square Garden. New York Times skrev om hundconciergen på Hotel Pennsylvania, tvärs över gatan, där 600 av hundarna bor: »Mr Grymek har rullat ut röda mattan för en hund, säger han. Och skaffat fram en operasångare som gav serenad för en italiensk spinoni, som gillade musiken.«

Jag undrar ofta om vi inte har blivit viktorianer: Den omvälvande samhällsutvecklingen. Det myckna moraliserandet. Umgänget mellan könen som minerad mark. Pressen på att ta sig upp och fram.

Viktorianerna hade särskild fallenhet för att förmänskliga djuren. De satte gärna djuren i människokläder, eller hundhuvuden på människokroppar. Edwin Landseers många målningar av hundar som representerar mänskliga karaktärsdrag, eller som ställs inför moraliska dilemman, var omåttligt populära. Hundarna kan bära enkla, uråldriga egenskaper som lojalitet, trofasthet, samhörighet, tillit, för all del även rang och lydnad. Allt som, i förhållande till andra människor, blir för svårt i samhällen som förändras snabbt. Det uppstår ofta ett särskilt samförstånd, oss hundägare emellan, när vi ses på gatan. Men hundar kan också vara ett alternativ till människor, när människorna blivit för besvärliga.

Men hundar är inte bara låg- och högkulturella verktyg. När New Yorks hundar inte tjänstgör som praktverksmaterial rycker de in som säljare. För tillfället verkar åtminstone hälften av skyltfönstren på Manhattan visa hundar i någon form: plast, papp, tyg, metall. Hermès, Bergdorf Goodman, Brooks Brothers, J Press, till och med klocktillverkaren IWC skyltar med hundar. Att sätta en hund i skylten får uppenbarligen hundälskare att öppna plånboken; jag satte själv en labrador med pipa och rökrock på omslaget till min senaste bok om England. Det skadade inte försäljningen. Mats Carlboms »Historiska hundar« (Langenskiöld), om hundar som kanske förändrat världen, kom förra året och har gått tillräckligt bra för att få sidovaror i form av ett par anteckningsböcker. Historien om gatuhunden Arthur, som följde med multiidrottaren Mikael Lindnord hem från Ecuador, blev en lättsåld bok. I vår ger förlaget Brombergs ut »Vänskap och varma tassar« där tio svenska författare »speglar den unika relation mellan människa och hund som funnits sedan urminnes tider«. Man kan nog anta att det ligger en marknadskalkyl bakom. Det var också Brombergs som, redan för tio år sedan, gav ut Yrsa Stenius »Taxar, kärlek och sorg«, en finstämd minimemoar byggd på hennes relation till sina hundar.

Och så har vi förstås filmen.

Todd Solondzs »Wiener-Dog« hade svensk premiär på Stockholms filmfestival 2016. Solondzs filmer har beskrivits som »svarta komedier med komedin borttagen« och det är väl ungefär vad »Wiener-Dog« också är: cancer, knark, ensamhet, utsatthet och död är några inslag. Allt berättat med hjälp av en tax som inte förmänskligas, men som byter ägare gång på gång. Solondz välte inte några biljettkassor med »Wiener-Dog«, intäkterna blev några hundratusen dollar, men det var en slags subkulturell och därmed finkulturell pendang till labradorfilmen »Marley and me« med Owen Wilson, som dragit in 143 miljoner dollar, bara i USA, sedan 2008.

Wes Andersons »Isle of dogs«, som hade världspremiär den 15 feb­ruari då den inledde Berlins filmfestival, kan möjligen bli ett mellanting. Anderson har både kulturellt och kommersiellt kapital och hans senaste film, »The Grand Budapest Hotel« baserad på Stefan Zweigs texter, fick 218 jurynomineringar, däribland 9 på 2015 års Oscarsgala, och har dragit in närmare 175 miljoner dollar världen runt.

Det är första gången Berlins filmfestival låter en animerad film inleda och »Isle of dogs« är, precis som Andersons »Fantastic Mr Fox«, en gammaldags animering som använder sig av dockor. Historien är inspirerad av den legendariske filmregissören Akira Kurosawa (1910–1998) och utspelar sig i ett dystopiskt framtida Japan. Myndigheterna har samlat ihop alla hundar och släppt av dem på en isolerad ö av sopor, dit en pojke, Atari Kobayashi, tar sig för att leta reda på sin hund Spots. Av trailern förstår man att det är en historia om ömsesidig tillit och kärlek mellan hund och människa. Hundarna tänker och talar, med några av Hollywoods mest kända röster. Möjligen snuddar filmen också vid kattälskares opålitlighet.

Det måste nog gå riktigt illa i Berlin om inte mattar och hussar världen över snart bokar biljetter.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera