Från lästempel till allaktivitetsrum
Usch då, den står i magasinet, stönade bibliotekarien när hon långsamt, och med en grace som förde tanken till ett sovjetiskt slagskepp, hävde sig upp bakom informationsdisken. Kontorsstolen gav ifrån sig ett hjärtskärande gnissel som den sträva rösten överröstade: »... men du är väl knappast den stressade typen? Det här lär ta ett tag.« Jag skakade lydigt på huvudet fast min artikel hade överskridit deadline och trots att jag inte riktigt fattade vad bibliotekarien menade – skylten som signalerade »magasin« var väl synlig och genom dörrspringan anades en prydlig förvaringscell på en sisådär tio kvadrat.
Kanske ser hon dåligt? tänkte jag, som också råkar vara bibliotekarie och med min kollegiala medkänsla genast lagt märke till den grumliga, bedövade blicken som liksom kippade efter andan bakom de roströda terminalglasögonen. På återlämningsvagnen – vars flagnade hyllplan jag lika yrkesmässigt skannade av – stod ett exemplar av en sörmländsk hembygdsskrift, samt Kjell Westös »Den svavelgula himlen«. Jag tog fasta på den senare och sa något uppmuntrande i stil med »himla trevlig roman« (mest för att avleda bibliotekarien som vädrat ett mobilsamtal inifrån tidningshörnan och nu såg ut att vilja avliva något). »Den där? Jovars.« Hon log outgrundligt. »Den trevlige herr Westö är flitigt läst av våra lokala, hm, Babeltittare. Personligen uppskattar jag väl litteratur som är lite mindre ... mittelmäßig, om du förstår vad jag säger. Du kan väl tyska?«
Mitt svar – »tyvärr, men jag har just läst Knausgård på norska« – fick mig att rodna av skam samtidigt som jag motvilligt fylldes av en bubblande, förbjuden bibliotekslycka. Vilken bibliotekarie, bävade jag. Inte nog med att hon var dryg, nedstämd och provocerande lat: hon avfärdade dessutom det högkvalitativa tv-programmet Babel och öste utländska förolämpningar över min boksmak. På något vis måste denna rostiga kvarleva ha smitit från de obligatoriska fortbildningsdagarna för bibliotekarier – konsultledda workshops med rubriker som »service i världsklass!«, »möte i ögonhöjd« och »det effektiva digitala biblioteket – demokratins nav« – som syftar till att förbättra och modernisera folkbiblioteken och göra dem mer attraktiva för medborgarna (som för övrigt kallas »kunder«). Och hon kunde knappast ha gått samma utbildning som jag, magisterprogrammet i biblioteks- och informationsvetenskap där vi redan inför antagningsintervjun fick tipset att framhålla vår sociala kompetens och tona ner eventuella litterära intressen. Den svenska biblioteksbranschen har trots allt arbetat hårt de senaste åren för att ändra den förlegade bilden av biblioteket som ett stillsamt och strängt lästempel. Tvärtom ska besökaren i dag få njuta av liv och rörelse i ett tillåtande allaktivitetsrum, rikt på sociala ytor. Och med effektiv och välkomnande personal.
Inget fel med det, vill jag förstås understryka, även om jag i just den där stunden, på en anspråkslös filial i en av Stockholms kranskommuner, snarare fantiserade om att få se dess magnifika slagskepp till bibliotekarie kasta sörmländska hembygdsskrifter mot osnutna tonårsgangsters och hyscha dem på mittelmäßig tyska.
Fast överraskande nog verkade hon gilla barn. För i nästa sekund snubblade en klunga läslystna förskoleungar in genom entrén och hör och häpna – som genom ett trollslag blev bibliotekarien serviceminded.
»Nej, men nu måste jag ju hämta din bok i magasinet!« ropade hon jäktat. De trötta benen plöjde genom rummet. »Vänta där. Det kan dröja ett tag!«
Sista ordet
