Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ge oss våra svenska värderingar

Vi måste våga bestämma vad som är vår minsta gemensamma nämnare.

Stora ord som gör anspråk på värderingar man vill förknippas med. Nästan alla organisationer och företag har dem. På min arbetsplats använder vi tre ord – öppenhet, samverkan och professionalitet.

Värdeorden har oftast två syften. Orden ska för det första signalera för vår omvärld vad som är viktigt för oss. Vår värdegrund. Vad vi står för. För det andra ska begreppen fungera som en moralisk kompass för mig och kollegorna under en arbetsdag. Hjälpa oss att navigera rätt mellan de kobbar och skär som dyker upp under en arbetsdag. Vi vill inte agera splittrat och motstridigt i viktiga frågor.

Ju fler olikheter vi har på en arbetsplats desto större behov har vi av en gemensam värdegrund. Det är den stora paradoxen. Varje individ har ett eget normsystem för vad som är rätt eller fel beroende av uppväxtmiljö och tidigare erfarenheter, och därför behövs en gemensam plattform som hjälper individerna att agera på ett sätt som är friktionsfritt. Tydlighet skapar trygghet.

Policydokument kan inte ersätta en sådan värdegrund. Det är svårt att peka ut ett rätt och ett fel sätt att göra eftersom mycket under en arbetsvardag behöver lagas efter läget. Beteendeforskningen visar också att lust och kreativitet förutsätter ett visst mått av autonomi. Vi presterar inte bra när vi blir alltför detaljstyrda.

Det jag skriver kan tyckas som självklart när jag talar om värdegrund och organisationer. Men när det talas om värdegrund på samhällsnivå blir tongångarna andra. Varje gång en politiker försöker resonera om behovet av en gemensam svensk värdegrund hörs kritik från höger och vänster.

En vanlig kritik är att begreppen lätt blir tomma klyschor. Två individer kan tolka samma beteende både som att det ligger i linje med värdegrunden och som att det uppstår en kollision. Om det inte råder samstämmighet kring begreppen kan inte värdeorden fungera som en gemensam moralisk kompass.

En annan invändning mot behovet av en gemensam samhällelig värdegrund brukar vara att någon sådan inte existerar. Det finns enligt det resonemanget inte sådana värderingar som är tidlösa eller unika för Sverige.

En tredje invändning brukar vara att tanken på gemensamma värderingar i Sverige spär på en chauvinistisk nationalism.

Men i takt med att vårt samhälle, liksom våra arbetsplatser, blir alltmer mångfaldigt förutsätts att vi kan enas kring några gemensamma värden. Ju större variation av individuella värdegrunder desto större behov av en gemensam. Lagstiftningen reglerar, likt policydokumentet på en arbetsplats, endast en bråkdel av det mellanmänskliga som vi kallar för socialt liv. I övrigt är det upp till oss och våra omdömen. Demokratin, likt kreativitet och lust i yrkeslivet, förutsätter att den individuella friheten är stor.

Jag tror inte heller att det finns en given uppsättning värderingar som är typiska för Sverige. Vi behöver dock enas om några värdeord som vi tillsammans kan färglägga. Först när vi vet vad som förenar oss vågar vi låta våra olikheter blomma ut och utmana de värderingar som för stunden är starkast. Tydliga ramar bidrar till trygga medborgare vilket i sin tur borgar för mod och kreativitet, såväl på samhällsnivå som i enskilda organisationer.

Om man inte vet var gränserna för det tillåtna går är det svårt att ta ut svängarna. Det gäller såväl i en organisation som i ett samhälle.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera