Krönika

Lagom originell

Numera blir man tackad för att man »är sig själv«.

Ofta hör ungdomar av sig till mig och tackar för att jag vågar vara mig själv, och sedan berättar de om sina egna svårigheter att få vara det. En del har känt igen sig i mig som överviktig, katolik eller lite gammaldags. Andra är bara annorlunda utan att förklara hur, eller själva veta på vilket sätt.

I texter om mig framhävs ofta att jag sticker ut från övriga »kändisar« och det diskuteras om det är för att jag »är mig själv« som jag är så omtyckt hos barn. Det är märkligt att det i dag krävs så otroligt lite för att ses som originell. Jag har vuxit upp i en falukorvsätande kärnfamilj i en förortsvilla, är i dag medelinkomsttagare med fru och två barn i en medelstor bostadsrätt i Stockholm. Visserligen är jag katolik, men majoriteten av svenskarna är formellt kristna. Jag är överviktig – men det finns många som är tjockare, kortare, smalare eller rödhårigare än genomsnittet. Jag gillar fet mat – men det gör de flesta gourmeter och alla LCHF:are. Jag har en ljus röst som vissa finner fjollig – men jag är inte ens gay, vilket säkert 10 procent av befolkningen är. Jag klär mig i tweed och fluga – men det gör horder av gentlemannawannabes på universiteten. Uppenbart krävs det i dag extremt lite för att man ska anses annorlunda – och är man det bara lite mer än jag så blir man aldrig en offentlig person.

Nils Ferlin skrev i »På Arendorffs tid« (lyssna på Spotify!) om den tid då »himlen var vid«, man »fick … andas och med grevar och friherrar blandas« innan »nivelleringen gjorde entré« och alla blev »lika som bär«.

Perioden från mitten av 1800-talet till första världskrigets utbrott var verkligen en ovanligt fri tid, vare sig man var röd Klarabohem som Victor Arendorff eller »selfmade man« som drev företag och byggde hus. Jantelagen och den förment goda smakens tyranni var tillfälligt satt på undantag; och man kunde få bygga torn på sin sommarvilla, skjuta salutkanon på födelsedagskalasen, inreda i orientalisk-götisk blandstil, dricka sig full och vara bullrig. »Var man dum i sin trut ja, så åkte man ut: De’ var ingenting särskilt me’ de’«. Hälsohetsen som förtrycker oss slog igenom först på 30-talet så ingen skämdes över stor mage, röda kinder eller en flåsande andedräkt.

Dock, friheten gällde inte alla; till exempel inte kvinnor, homosexuella eller de som hade en annan tro än statskyrkans – och Arendorff själv sattes 1910 på Svartsjöanstalten för lösdriveri. Så »hans tid« är ändå främst en guldåldersmyt, en dröm om hur tillvaron skulle kunna se ut.

Tiden efter andra världskriget var kanske vår mest strikta period någonsin. 1960-talet innebar ett första steg mot frihet med en ny informalitet – men satte samtidigt politiska åsiktsgränser och förbjöd all flärd. Detta ok lyftes av oss på 1980-talet när man för första gången sedan sekelskiftet åter kunde hänge sig åt glamour och överdåd – tack, Jakob Dahlin!

Nu på 2010-talet, med rättigheter för minoriteter och internet som skapar gemenskaper över geografiska avstånd, borde vi kunna andas friare än någonsin. Vi kan lyssna på vilken musik vi vill, färga håret rosa, flyga över världen, välja bort kött eller praktisera polykärlek ... Ändå känns det som ett hårt tryck över bröstet. Jag upplever att det fortfarande är så att vi föds som original, absolut unika personligheter, fullständigt egensinniga små mästerverk – men att vi alltför snart hyvlas ner till schabloner, kadrar av likadanmänniskor som räcker vacker tass, håller på den goda smaken – och med subtil härskarteknik förtrycker de medmänniskor som ännu försöker vara sig själva.

PS: Detta är min sista krönika i Fokus – stort tack för att ni läst mig!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera