Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Biologi avgör kön– inte åsikter«

Kajsa Ekis Ekman har på senare tid blivit ett rött skynke för både vänster- och högerdebattörer.

Vem är Kajsa Ekis Ekman? Det är gym­ägaren som undrar när jag mejlar om fototillstånd.

När han förstått att det är krönikören och författaren som tränar hos honom är det fri passage med ytterskor och allt på byggargymet vid Odenplan.

Kajsa Ekis Ekman uppenbarar sig bland träningsmaskinerna. Efter passet med personlig tränare föreslår jag kaffe på Ritorno runt hörnet. För mörkt och murrigt, tycker hon och vi hamnar i stället på en kontinental espressobar runt ett annat hörn.

Hon är en socialist av europeisk sort; ingen Palestinasjal eller sjaviga paltor, snarare espresso, cigg och figurnära klänningar. Hon provocerar i det egna lägret och hon trippar inte på tår, nä, hon klampar runt med nitbeklädda skor – som i dag.

Nyligen skulle hon ha medverkat på en konferens om pornografi i regi av Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Men de avbokade när hon hade skrivit en kulturartikel som konstaterade att förslaget att avskaffa begreppet kvinna – som är på gång – reser ett antal frågor.

Feminister, transpersoner och vänsterintellektuella gick i taket. Kajsa Ekis Ekman har sedan dess stått mitt i en debatt där mestadels vänsterdebattörer attackerat henne.

Roks avbokade medverkan på konferensen med förklaringen att hennes beskrivning inte är förenlig med deras synsätt om att kön är något man själv definierar.

– Det gör inte mig personligen något att de ställer in, men jag blev ledsen över hur det hela sköttes. De smutsar ner mitt namn och det hela är vulgärt, säger Kajsa Ekis Ekman.

– Bara att skriva att mina texter är ett »officiellt ställningstagande« – jag är inget parti eller myndighet, jag är en intellektuell. Vi gör inte officiella ställningstaganden, vi resonerar och analyserar. Det jag gjorde var att ställa frågan: Vad händer om samhället börjar se på kön som något individen själv definierar? Men ingen har gjort ett intellektuellt försök att svara på mina frågor. Reaktionerna har varit att jag ska hålla käften.

Ur gymväskan tar hon fram en Ipad och visar skärmdumpar på mordhot från sociala medier som hon fått tillskickat sig.

– Hur kan man vilja mörda någon för att man undrar vad kön är?

Reaktionerna kopplar hon till hur samhällsklimatet ser ut i Sverige. Och en brist på bildning.

– Jag blir inte bemött i sak, utan att jag är dum och »skam på mig«. Det är ohederligt. Om du tycker att jag har fel, säg vad som är fel.

Kajsa Ekis Ekman vill tala om idéer, tankar, samhälle. När hon själv kommer på tal – detta är ändå ett slags personporträtt – viftar hon undan det.

– Såna här frågor om bakgrund är smetigt. Det är ointressant, säger hon.

Hon berättar ändå lite grann. Att hon är född i Stockholm, barn till föräldrar som träffades på Socialstyrelsen 1978. Modern var sekreterare, fadern arbetade med bistånd. Kajsa Ekis Ekman bodde med honom ett år i Vietnam i tidiga tonåren. Det var en speciell tid.

– Jag hade kommit från att vara punkare och hänga på Plattan, till att gå i sträng skola med klädkod och träffa barn till ambassadörer och Citibankchefer.

– Det är därför jag inte är rädd för överklassen – jag känner den. Jag vet hur de var som 15-åringar, så mig lurar de inte.

Hon har studerat journalistik och litteraturvetenskap i Stockholm. Hon har tidigare bott i Barcelona och Paris, och liftat genom Europa och kört bil genom USA och Latinamerika. Långa resor med stopp för arbete. Hon må prata stockholmska men utblicken är bred.

När jag ber henne sätta en titel på sig själv är det utifrån läsandet och skrivandet hon utgår, och inte från det politiska.

– Jag har alltid varit en läsoman. Jag har alltid gått in i olika ämnen, alltid velat lära mig mer.

Hennes politiska uppvaknande skedde i tonåren där hon via socialt umgänge drogs in i en lös utomparlamentarisk vänster och via bokläsande.

– I tonåren plöjde jag allt jag kunde hitta om Sydafrika, sedan allt om Sovjet, allt om fascismens historia. Sen var 90-talet en politisk tid, det var någon demonstration eller ockupation varje helg. Folk var skitmodiga, idén om trygga rum kan du bara glömma.

Roks planer för porrkonferensen var just ett »tryggt rum«, vilket även brukar beskrivas som en separatistisk miljö. Det syftar på att grupper som upplever förtryck utesluter sina kritiker för att kunna ta en paus från samhällets befintliga normer och maktstrukturer.

Kajsa Ekis Ekmans frågor var enligt arrangören tillräckliga för att det inte skulle utgöra ett tryggt rum. Ekman drar paralleller till Frankrike där meningsskiljaktigheter inte motiverar ohövlighet.

– Vi svenskar är mer obildade och därför positionerar vi oss genom att vara otrevliga. Vi kan tydligen inte skilja på åsikt och person, säger hon och jämför hur franska tidningar skildrade kriget mot terrorn som en dispyt mellan »monsieur Obama« och »monsieur bin Laden«.

Den politiska hemvisten har hon till vänster, men är hon kommunist?Marxist har hon kallat sig tidigare.

– Jag är allmänt vänster. Marxism är en metod för tänkande, som du kan tillämpa. Politisk teori är en kompass men man måste ha en karta också. Utan en karta är kompassen värdelös. Kartan är kunskapen om verkligheten.

Hon skrattar ofta, roas av olika iakttagelser – som att en högerdebattör hon ofta möter i debatter i själva verket alltid har på sig samma kostym. De liberala debattörerna anser hon vara lurade, eftersom de i själva verket befinner sig på samma ekonomiska nivå som vänsterdebattörerna.

– Högerskribenter är som fixaresorkarna i Bamse. De går Krösus sorks ärenden för småpengar och bor själva i hyresrätter. De är de mest lurade av alla – svansar efter kapitalisterna utan att få något av kakan. Om du ska vara höger, bli företagare själv – varför går du där som någon jävla betjänt?

Flabbande högermän har ofta kommenterat hennes utseende, men hon viftar undan sådant.

– Jag är författare. Att skriva är mitt arbete. Hur jag ser ut, det är min egen grej. Vad är det med folk som inte fattar skillnaden mellan privat och offentligt? Sen finns det någon slags nidbild om vänstern, att vi »lever politik«, att allt vi gör i våra liv har med vår åsikt om samhället att göra.

Hennes publika genombrott skedde för ett antal år sedan med en bok om prostitution och surrogatmoderskap, »Varat och varan« (2010). Den har översatts till franska, spanska, engelska och andra språk, vilket följts av föreläsningar runt om i världen. 2013 kom »Krisen«, en bok om skuldkrisen i Grekland, som även har översatts till grekiska. Hon slår fast att tjugo år efter debuten som krönikör har det bara blivit svårare att skriva.

– Jag skrev fan bättre när jag var ung. Jag var frisk och modig. Att skriva krönikor är en konst där man döljer sin okunnighet genom eleganta formuleringar.

Hon jämför med att skriva bok där krönikörens snabba skutt dras ut till stora gropar. Hon har skrivit skönlitterärt men att sakprosan har sipprar ner i de skönlitterära romankaraktärerna.

– Om jag inte hamnat i politiken hade jag skrivit romaner. Vilken typ? Ungefär som Dostojevskij, fast bättre, säger hon med ett skratt. Jag har redan skrivit några böcker. Men det kommer – livet är långt, förhoppningsvis.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera