Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Brexit-moder Theresa

Vårdplanen för brexit har efterfrågats. Och nu klev äntligen premiärminister Theresa May fram.

Förra helgen var kanske Theresa Mays bästa sedan katastrofvalet i maj förra året. Hon höll tal och rösten bar, inget ramlade ner i scenografin bakom henne och ingen häcklare avbröt. När hon var klar spred sig en sällsynt samsyn.

Det här var bra.

Inom det konservativa partiet applåderade både brexithökar och EU-duvor. Bara den gamle grinollen Michael Heseltine avfärdade allt. Näringslivet nynnade i dur. Pressen var i huvudsak överens om att May äntligen klivit fram. Till och med från Bryssel hördes ett och annat artigt ord.

Det kom efter en dryg vecka som var lika omild mot May som de flesta dessförinnan. John Mayor, den förre premiärministern, uppmanade i ett tal till fri röstning i parlamentet om ett brexitavtal, i hopp om att kunna stoppa utträdet. Bland brexithökarna inom tories utlöste det motreaktioner, som i sin tur utlöste sina motreaktioner.

Torypartiet var helt enkelt lika självmordiskt som vanligt.

Labourledaren Jeremy Corbyn, EU-skeptiker i själen, lät meddela att Labour bestämt sig för att förespråka en ny tull-union med EU. Antagligen mer för att ställa till besvär för May, som uteslutit en sådan, än för att Corbyn själv egentligen tror på saken.

Läs mer: Utmanaren som stärker May

Och sedan lobbade EU in en handgranat.

I ett utkast till avtal hade EU-kommissionen lagt in tanken att Nordirland skulle stanna inom EU:s tullunion och lyda under de lagar och regler som krävs, även efter brexit. Det skulle lösa den explosiva frågan om att återupprätta gränskontroller mellan Irland och Nordirland. Men det skulle skapa ett annat problem: ett behov att i stället upprätta interna gränskontroller mellan Nordirland och det huvudsakliga Storbritannien.

Det första alternativet – gränskontroller mellan Nordirland och Irland – är praktiskt oacceptabelt för många nordirländare, och politiskt oacceptabelt för irländska republikaner. Det andra alternativet – gränser inom den brittiska unionen – är otänkbart för nordirländska unionister och för alla brittiska politiker som håller på landets suveränitet.

EU:s förslag var en provokation i syfte att sätta press på May, hennes regering och hennes parti. Bland brittiska analytiker tolkades förslaget som ett sätt att försöka använda Nordirland som en kil för att tvinga in hela Storbritannien i en tull-union. Irlands taoiseach, premiärminister Leo Varadkar, hjälper gärna EU i den ambitionen.

Veckan som föregick Mays tal var alltså en normalvecka för henne: allt och alla agerade mot henne. Ändå lyckades hon sätta punkt till sin egen fördel.

»So let’s get on with it«, slutade hon sitt tal. Och »on with it« gick det. Men det betydde inte att Mays lyckohelg spillde över på vardagen.

Det, antagligen tillfälliga, lugnet inom torypartiet har satt fokus där det borde ha varit sedan ett år tillbaka: på förhandlingarna mellan Storbritannien och EU. Och på hur litet som har åstadkommits, med bara ett år till själva utträdet.

På onsdagen presenterade EU sina riktlinjer för förhandlingarna om ett handelsavtal. Dokumentet försenades ett dygn, antagligen för att hinna analysera Mays tal. Men det blev ändå inga uppmuntrande tongångar. Det europeiska rådets ordförande Donald Tusk kommenterade det sexsidiga dokumentet genom att slå fast att det avtal som ska slutas mellan EU och Storbritannien kommer att bli det första frihandelsavtalet i historien som minskar de ekonomiska banden, snarare än tvärtom. Och britterna måste gå med på en lösning av Irlandsfrågan, innan EU går vidare. I stort sett alla av de öppningar May antytt i sitt tal, avvisades.

EU satte hårt mot halvmjukt, alltså.

En intern PM från kommissionen som läckte tidigare under onsdagen sågade Mays tal som ytterligare ett exempel på att den brittiska regeringen försöker plocka russinen ur EU-kakan.

Kommissionen återkommer ständigt till russin-metaforen. Budskapet är att Storbritannien bara har att välja mellan etablerade modeller i sin relation till EU: Norge och Kanada är de två vanligaste exemplen. Storbritannien påpekar att alla de avtal som EU slutit med andra länder är skräddarsydda. Det finns inga skäl att inte detsamma skulle gälla Storbritannien, en stor handelspartner som dessutom har ett särskilt gynnsamt utgångsläge vad gäller harmonisering.

I botten finns mer än oenighet i sak. EU-kommissionen hänvisar till regler och juridik. Britterna till att det som krävs är politisk vilja och kompromiss. Det den här veckan visade är att de negativa stereotyperna om motparten på båda sidor bara verkar få mer näring, när förhandlingarna väl börjar röra på sig.

På brittisk sida sätts viss förhoppning till EU-parlamentet, som nästa vecka ska debattera och rösta om brexitrelaterade frågor. Det pågår en maktkamp mellan kommissionen och parlamentet och britterna hoppas att parlamentet ska dra åt ett mer medgörligt håll. Men även om så skulle ske är det långt till en uppgörelse. Den tillfälliga tystnaden i torypartiet kan brytas när som helst, om den inte redan gjort det när det här publiceras. Irlandsfrågan är inte ett dugg närmare en lösning.

Det var en ovanligt bra vecka för Theresa May. När den tar slut står hon kvar där hon började.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera