Kultur

Den okända klasskontinenten

Medelklasslitteratur – finns den?

Termen arbetarlitteratur är omtvistad men används ändå ofta i beskrivningen av en boks form och innehåll. Definitionen »medelklasslitteratur« är däremot inte lika lättplacerad i vårt ordförråd. Inte heller »överklasslitteratur«. Men behöver vi verkligen indela litteraturen i klasstillhörigheter som per automatik politiserar den? Hör politik och litteratur alltid ihop?

– Ja, all litteratur är i någon mening politisk även om inte all litteratur är lika givande att analysera ur politiska perspektiv, anser Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Det finns ett ganska enkelt sätt att definiera arbetarlitteratur. Man talar ofta om att den ska vara skriven av arbetare, för arbetare och om arbetare. Men det är inte lika lätt att definiera medelklasslitteraturen. Medelklasslitteraturen utgör snarare en osynlig, självskriven norm och förblir därmed snarare »omärkt«, ungefär på samma sätt som vithet sällan problematiseras ur rasperspektiv även om det börjat bli vanligare. Arbetarlitteratur sägs vanligen vara idéburen men det kan även medelklasslitteraturen vara. Åsa Arping menar dock att den ofta har ett etiskt eller rent av didaktiskt drag och att den gärna förmedlar tankar kring det goda livet och mellanmänskliga relationer.

– Överlag handlar den mer om privatlivet eller enskilda människors tankar, familje- och arbetsliv än om samhället i stort. Medelklasslitteratur eller arbetarlitteratur är väl knappast att betrakta som genrer i egentlig mening utan snarare finns klasstematik representerat inom alla genrer. Att studera texter utifrån klassperspektiv öppnar dock specifika betydelseskikt på samma sätt som exempelvis genus- eller postkoloniala perspektiv. Vi ser helt enkelt nya saker.

Under en konferens i Roskilde 2011 talade Åsa Arping på ämnet »Att sätta medelklassens problem under debatt. Samtidspolitik, etik och klassmedvetande i Sara Kadefors »Fågelbovägen 32«. Romanen, som gavs ut av Piratförlaget 2006, är full av samtidsmarkörer. Historien kretsar kring en kvinnlig gynekolog, Karin.

– Hon vill göra skillnad – vara solidarisk och schysst – men hon är också extremt självupptagen och vill få cred för det goda hon gör. Jag tycker att det är en intressant spänning som säger mycket om de existentiella och etiska frågor som dagens svenska medelklass brottas med. Det är ytterst en litteratur vars världsbild är väldigt sträng och dömande.

Den borgerliga medelklasslitteraturens handling kretsar mycket kring svårigheterna med att leva tillsammans, de är ofta väldigt relationsinriktade och handlar tydligt om samtidsproblem. På senare år har bland annat flyktingfrågan, svart städhjälp och klimatkrisen dykt upp i verken. Ofta upptas huvudpersonerna av hur man gör för att vara en god människa och hur man ska förena individuellt självförverkligande med kollektiva strävanden.

Är yrkesidentiteten viktig i medelklasslitteraturen?

– Jo, det kan den vara men ofta är nog karriär i sig viktigare än yrkesverksamhet, alltså kravet på att vara lyckad och då gärna inom något kreativt fält. Medelklassperspektivet på tillvaron är dock så naturaliserat att vi nästan inte märker det, och flertalet författare reflekterar inte heller över det dominerande perspektiv som präglar deras berättelser. Litteratur som handlar om medelklassmänniskor rymmer inte så ofta tankar kring vad det egentligen innebär att tillhöra medelklassen.

Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi, har skrivit att »borgerlig« litteratur för att kallas så bör uppvisa ett »element av aktiverat klassmedvetande«, där »borgerligheten, eller medelklassen, reflekterar över sig själv som sådan«.

– Om vi resonerar så finns det litteratur som specifikt kan kallas för medelklasslitteratur i ungefär samma bemärkelse som arbetarlitteratur, kommenterar Åsa Arping. Men det är naturligtvis fullt möjligt att analysera all litteratur ur klassperspektiv, även den som inte rymmer ett tydligt »klassmedvetande«.

Anledningen till att det inte talas så mycket om medelklasslitteratur är med andra ord att den varit normen. Det är liksom i det övriga livet, det avvikande som ska kategoriseras. Men framför allt vill Åsa Arping hävda att medelklasslivsstilen ofta handlar om en jakt på respektabilitet.

– Ordet »respektabilitet« visar egentligen på en ambition att återinföra klass i feministisk teori och kulturteori. Det är ett kodord framför allt för arbetarklassens försök att »passera«. Försök dömda att misslyckas eftersom de snarare just genom sin ihärdighet avslöjar låg status. Kategorin »arbetarklass« uppstod under 1800-talet ur medelklassens försök att skapa distans till »de andra«. Det var alltså fråga om en moralisk kategori, där det i första hand var kvinnor som observerades och bedömdes i hur de skötte sig som hustrur och mödrar, hur de tog ansvar för sina barn, hur de behärskade sin sexualitet, och så vidare. Genom att definiera arbetarklass utifrån sina egna behov, med familjelivet som centrum, formulerade också medelklassen sig själv.

Åsa Arping ser tydligt att respektabilitet även för medelklassen handlar om en strävan efter att accepteras som tillhörig, även om det sker utifrån andra, starkt individualistiska parametrar. Det viktigaste här är inte att göra rätt för sig, vara »hel och ren« och hålla snyggt hemma – de klassiska arbetaridealen – utan snarare att vara politiskt och socialt »medveten«, att kunna stå för sina livsval och att ta ansvar för sin egen lycka och framgång.

I dagens litteratur ser Arping framför allt ett tydligt tecken: Att allt fler yngre författare försöker dekonstruera tydliga identiteter och skriva sig ut ur tidigare givna definitioner, oavsett om det handlar om klass, kön, etnicitet eller sexualitet. Det går mer och mer mot individuella vittnesmål snarare än en kollektiv kamp.

Men när slår medelklasslitteraturen då över och blir överklasslitteratur?

– Överklassen har aldrig haft samma behov av att vara respektabel i den meningen, så jag skulle säga att litteratur med överklassideologi har en helt annan frihet när det gäller att beskriva hur människor avviker från det rådande, säger Åsa Arping. Ta till exempel Edward St Aubyns romaner om Patrick Melrose där eländen som narkotikamissbruk och sexövergrepp skildras med osvikligt goda humör och en oklanderlig distans.

Fakta | Prisade

Agnes Lidbeck är född 1981 i Stockholm och debuterade 2017 med romanen »Finna sig« (Norstedts). För den belönades hon med Borås Tidnings Debutantpris och nominerades till Dagens Nyheters Kulturpris. »Förlå- ten« gavs ut i mars.

Lena Andersson är född 1970 i Stockholm. Hennes publika genomslag kom med »Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek« (Natur och Kultur) för vilken hon bland annat tilldelades Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris 2013. »Sveas son« ges ut i april.

Therese Bohman är född 1978 i Östergötland. Hon romandebuterade 2010 med »Den drunknade«. Fyra år senare gavs »Den andra kvinnan« ut, boken nominerades till Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteratur- pris. För »Aftonland« (2016) nominerades hon till Augustpriset (alla tre böcker är utgivna på Norstedts)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera