Förgiftade förklaringar

Text: Johan Hakelius

Bild: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix

Det började med en djup internationell kris och slutade med brittisk intern pajkastning.

Vad hände egentligen med den tidigare dubbelagenten Sergej Skripals marsvin och med Nash Van Drake, hans svarta perserkatt?

När frågan ställdes i brittisk press var undertonen olycksbådande. Marsvinen var döda och katten så illa däran att den fick avlivas efter att ha förts till kemvapenlaboratoriet i Porton Down. Det dödliga militära nervgiftet Novichock hade förstås slagit till igen.

Fast det hade det inte, visade det sig.

Även om djurkadavren brändes omgående, kom de verkliga dödsorsakerna fram för en dryg vecka sedan. Polisen spärrade av Skripals hem, efter att han och hans dotter Julia hittades förgiftade på en parkbänk i Salisbury den 4 mars. Ingen skänkte husdjuren en tanke. Marsvinen törstade ihjäl. Katten var på god väg mot samma öde.

Så fick den djupaste krisen mellan västvärlden och Ryssland på åratal ännu en farsartad dimension. Från rysk sida gjordes förstås det mesta av saken.

Det är svårt att hålla Theresa May personligt ansvarig just för husdjurens frånfälle, men hela historien stämmer alltför väl in i ett mönster. För att se det krävs en viss cynism. Politiken är inte främmande för sådan, särskilt inte när en makthavare kämpar i underläge.

Hur obehaglig saken än är, går det inte att komma ifrån att Theresa May tilldelades en nästan oslagbar hand, när Sergej och Julia Skripal utsattes för mordförsök med ett ryskt nervgift. En svag ledare behöver en yttre fiende. Det här var en händelse som inte bara borde få hennes eget parti att sluta upp bakom henne, utan dessutom tvinga Labour att spela andrafiolen och ge May välbehövlig sympati inom EU.

Till en början – som så ofta när Theresa May fått en uppsättning ess i näven – verkade det gå vägen. Sedan – som nästan alltid i liknande lägen – lyckades hon spela ut dem till minsta möjliga nytta.

Även de som höll med honom, hade svårt att tro något annat än att Labourledaren Jeremy Corbyn hade trampat helt snett, när han inte direkt gav May sitt ovillkorliga stöd. Buropen ekade från Corbyns egna bänkar. De centrala spelarna inom EU backade upp May i tal, men också i handling. Donald Trump passade på att trycka till rejält.

Från Ryssland kom mest motstridiga spekulationer om alternativa konspirationer. De imponerade på få väster om Minsk. Ändå började Mays offensiv gå i stå redan efter ett par veckor.

En del av förklaringen var det långsamma utredningsarbetet. Kanske var det oundvikligt, men varje teori som utredarna granskade – och en hel del de inte granskade – gav upphov till nyhetsinslag med nya besked om hur förgiftningen gått till.

Medlet hade blandats i maten. Det hade hällts i bilens luftkonditionering. Det hade smetats på ytterdörren. Julia Skripal själv hade ovetande fört med sig det från Ryssland.

Varje ny förklaring gjorde varje möjlig förklaring mindre trovärdig.

Sedan kom brytpunkten. Experterna i laboratoriet i Porton Down talade om att de inte kunde bestämma varifrån nervgiftet kom, även om det var ett nervgift som först utvecklats i Sovjet. Men utrikesminister Boris Johnson hade redan slagit fast att giftet kom från Ryssland. Plötsligt hade den brittiske utrikesministern stuckit till Ryssland med den bästa handen. Och de visste hur de skulle spela den.

I brittisk press skedde något av en implosion. Allt färre artiklar handlade om det ryska hotet. Allt fler om Boris Johnsons olämplighet, Mays oförmåga och alla oklarheter. En och annan lade till och med in ett gott ord för Corbyn. Dock inte Boris Johnson, som kallade oppositionsledaren »Kremls nyttige idiot« och fick till svar att det var han själv som var idioten, eftersom han underminerat sin egen regerings bevisläge.

Så var ännu en skenstrid i gång.

En del vill lägga hela skulden för att Ryssland lyckades vrida sig ur greppet vid Boris Johnsons dörr. Men sanningen är att Storbritannien började förlora initiativet redan tidigare. Det saknades en plan för att fortsätta trycka på. Då tryckte Ryssland tillbaka i stället.

När Theresa May besökte Danmark och Sverige i måndags kunde hon välja att i stället tala om de fruktansvärda gasattackerna i Syrien. I det fallet riktas världens ögon i första hand på president Trump, men Storbritannien vill spela en roll och har den militära förmågan att göra det. Men frågan är om den brittiska regeringen har den förmåga som krävs för att sköta en sådan konflikt politiskt.

Storbritannien befinner sig i en ovanligt rörig politisk period. Brexitbeslutet har delat landet itu och skapar ständigt nya instabiliteter. Båda de stora partierna är splittrade och har ledare som motarbetas bland de egna. Labour brottas med anti­semitism och tal om partisplittring. Londons konservativa diskuterar om de borde bryta sig ur rikspartiet, för att ha en chans i lokalvalen nästa månad.

Allt det där kan förklara mycket. Men alla händelser av det här slaget är också informationskrig. Det är därför även nyheter om husdjur spelar roll. Och det inger en obehaglig känsla att det är Moskva, inte London, som vet hur man vinner sådana krig.

Text: Johan Hakelius

Bild: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix