Hävda institutionerna- inte dig själv
Jag ber om ursäkt, men det finns inget annat sätt att börja. Alltså: redan de gamla grekerna …
Begreppen narcissism och hybris har en lång historia. Det rör sig om eviga mänskliga svagheter, som tandlossning och håravfall. Just därför behövs motkrafter. Det gav oss en annan uppsättning begrepp: ödmjukhet, plikt, lojalitet och så vidare.
Ni märker själva hur murrigt omoderna och svårplacerade pliktorden låter. Det är just det som är vårt problem. Vi brister i balans.
President Trumps sätt att nå resultat, oavsett om det gäller handel eller skatter, är att strunta i etablerade spelregler, kontrollmakt och motvikter. Om hans sätt att klämma åt Kina riskerar att slå sönder världshandelsorganisationen, så får det vara så. Ett evigt krig i relation till kongressen, domstolar och pressen avskräcker honom inte.
Det är ett problem. För resultat är inte allt. Institutioner, formella och informella, är ett sätt att motverka hybris, narcissism och maktmissbruk. Man kan nå resultat genom att slå sönder institutioner, men priset är att framtiden berövas balans, verktyg och värden den behöver.
Trump är bara ett exempel på det. I Svenska Akademien finns ett annat. Institutionens anseende och överlevnad får stå tillbaka för individuella intressen och prestige. Av plikten, lojaliteten och ödmjukheten ses få spår.
Det hänger ihop. En radikal auktoritetsmisstro har letat sig ända upp till presidenter och akademier, som själva borde vara auktoriteter. Ingen har längre lust att böja sig för något större än dem själva. Självbehärskning, som förut var ett tecken på god karaktär, betraktas som en svaghet. Självhävdelse har blivit en dygd.
Ur samma sura mylla växer ett ifrågasättande av om det ens finns ett politiskt »vi« som kan fatta kollektiva beslut. De som är missnöjda med vad riksdagen bestämt, hävdar allt oftare att den inte talar i deras namn. De räknar inte in sig i »vi«.
Det är något annat än att vidhålla sin uppfattning, även om majoriteten vill något annat. Det är att underkänna själva grunden för kollektiva beslut, när besluten går emot en. I förlängningen finns bara två alternativ: anarki, eller ett rivaliserande »vi«. Det senare innebär en konflikt där inga kompromisser är möjliga.
Vill vi verkligen hamna där?
