Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Lill-Babs och exotismen

Lill-Babs var vanlig, exotisk och storslagen. Johan Hakelius om Barbro Svenssons bortgång – 80 år gammal.

I dessa dagar skrivs det en hel del om hur härligt vanlig Lill-Babs var. Och visst. Men hon var väldigt exotisk också.

Vid sjuttiotalets sista år gjorde Jan Guillou en intervjubok som helt enkelt hette »Artister«. Den är riktigt bra. Tanken var att tränga bakom kändisskapen hos dem han talade med. Några år senare följde han Lill-Babs på turné. Tanken var ungefär densamma. Men det blev inte riktigt detsamma.

Det är inte det att texten är dålig. Det är den inte. Med undantag för en inte särskilt subtil antydan om att artikelförfattaren förfördes av sångerskan – något Lill-Babs själv glatt dementerade när hon fick frågan – är den också riktigt bra. Men det är något med anslaget …

Det var först tredje eller fjärde gången jag läste texten, som jag tyckte mig kunna sätta fingret på det. Den är vad som i modern snusförnuftig akademisk jargong kallas »exotiserande«. Jan Guillou är en upptäcktsresande i främmande land, som lyckats få samspråk med denna märkliga kulturs främsta prästinna.

Bara en så udda sak som att hon nog sympatiserade med Moderaterna.

Exotiserandet av Lill-Babs är inte särskilt unikt. Vi har kunnat läsa en hel del enkla kvällstidningssensationer om henne. Jag minns med särskild värme den om hur hon misstog superlim, avsett för lösnaglar, för ögondroppar. Det slutade, gud ske lov, lyckligt. Men, särskilt under de senaste 30 åren, har vi också kunnat läsa eller höra intervjuer och reportage som försökt analysera, gräva och borra i det fenomen som var Lill-Babs. Och de blir nästan alltid exotiserande.

Det här är inte menat som kritik, mer som ett konstaterande. Från början viftades hon bort som lättviktig och vulgär. Men när det började töa en aning i kulturlivet – Jan Guillou hade en fin näsa på den tiden och var nästan först på bollen – kunde det som fött förakt tidigare förvandlas till exotism istället.

Hennes vanlighet var exotisk. Hennes bakgrund var exotisk. Hennes direkthet var exotisk. Hennes familjekänsla var exotisk. Hennes utstrålning var exotisk. Hennes snällhet var exotisk. Och så vidare.

Lill-Babs blev i kultursvängen ett slags vette för det folkliga. Genom att lägga ut henne att guppa på kultursidorna kunde man nästan få syn på alla andra Svenssons också.

Det behövde inte alltid bli fel. När Lars Forssell greps av Lill-Babs exotism blev det inga dåliga låtar. Men likväl. I de finare eller medvetna salongerna kunde man fascineras av Lill-Babs, men man tänkte sig egentligen aldrig att man kunde förstå henne. Kanske inte heller att det var någon poäng med att göra det.

Det är det där som ligger som ett aningen falskt ackord under Guillous reportage om Lill-Babs. Som alltså på det stora hela är mycket bra och delar exotismen med många andra texter.

Det går knappt att bli mer kändis än Lill-Babs. Det är förstås exotiskt, det också. Att förbli så oförstörd av det är däremot något annat. Storslaget, kanske.

 

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera