Krönika

Om Boye bara hade vetat

Inskränktheten gör oss rädda och humorlösa.

En enda spruta och man bekänner allt, berättar allt.

Sanningsserumet kallocain får människor att avslöja sina innersta tankar, önskningar och åsikter. Medsoldaten Leo Kall har uppfunnit drogen som ger staten den slutgiltiga kontrollen över medborgarna. Med kallocain kan du inte spionera och konspirera i det dolda. Men inte heller tänka och drömma fritt.

I Karin Boyes kyligt grymma roman med samma namn, »Kallocain«, såg hon redan 1940 in i en framtid av övervakning, misstänksamhet och intolerans. Få hade kunde ana att hon skulle få så rätt.

Dels kring totalitära stater som DDR, Sovjet och nu Nordkorea. Men också om dagens Sverige. Att läsa »Kallocain« på nytt som vuxen är att ofta stanna upp och känna små frossbrytningar av igenkännande.

Nej, vi lever inte i en stat där vi är medsoldater i stället för medborgare, hårt styrda och ofria. Vår skenbara frihet är om inte total, så åtminstone väldigt omfattande. Men under den lössläppta, till synes så tillåtande ytan? Nåde den som tycker fel, talar för fritt eller slirar på tangenterna till datorn. En enda ogenomtänkt tweet kan stå dig dyrt om du har en position att förlora.

Online är det alltid deadline. När dreven sveper fram orkansnabbt vågar få ställa sig bredbenta och spotta i motvinden. Tiden för eftertanke är liten, viljan till det kanske ännu mindre. Meningsmotståndare missförstås med flit, snaror läggs ut, fällor slås igen, halmgubbar brinner.

Lurande i ljungen slingrar sig fiender likt ormar, väntande på ett enda misstag, en möjlighet att hoppa upp och bita, avväpna en, kanske för gott, och sedan jubla hånfullt offentligt.

Pressansvariga hos våra politiker har som en av sina huvuduppgifter att se till att ingen säger eller gör något som kan vantolkas, snedvridas, missbrukas. Inget vinglas i handen på bild under Almedalskvällar!  Inga spontana uttalanden, bara låtsat spontana. Kontroll, självkontroll. Håll tungan rätt i mun.

Och om du ändå råkar göra fel? Backa, bekänn, ta avstånd, ta tillbaka allt, låtsas ångra dig eller tvingas avgå.

En skendemokrati som väl platsat hos Boye.

Inskränktheten och intoleransen i den inhemska debatten gör oss dumma, rädda och humorlösa.

Nyligen sa en vänsterbekant: »Vi är många som inte tänker acceptera fel valresultat.« Sug på den. Demokrati bara på hans villkor, annars anarki.

En annan klassiker är: »Säg vad du egentligen tycker innerst inne! Men säg det då, jag vet ju!«

Som dessa personer skulle älska att få ta fram en spruta med rent, grönskimrande kallocain och injicera det på alla som de vill tysta. Utan att inse att den dag vi förlorar vår rätt till våra inners-ta hemliga, förbjudna tankar, åsikter och önskningar, då upphör vi att vara människor. Vår sista, yttersta rätt är att tycka och tänka precis vad vi vill. Även förfärliga saker, smutsiga saker, snuskiga saker. Och att få ha våra politiska åsikter, sexmejl, skitsnacks-sms, vår otrohet, våra vardagslögner och andra privata tarvligheter för oss själva.

De som deltar i offentliga verbala steningar hellre än funderar på om de själva är helt utan synd borde lära sig skillnaden mellan god och självgod. Mest otäck är ändå rädslan som breder ut sig, hur så många som utsätts för drev eller bara begår minsta misstag omedelbart känner sig tvungna att retirera och pudla, låtsas göra avkall på sina åsikter.

Vad avslöjar då de som injiceras med kallocain i romanen?

Att de drömmer om mer närhet, kärlek och frihet. <

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera