Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Kultur

Osund kultur

Källarklubben Forum hade en tuff start. Men när en av ägarna blev invald i Akademien förändrades allt. Precis allt.

 Galleri Ekelund & Tandem på Karlavägen hade fått tag i en nobel försäljare till sitt vernissage, i form av den franske konstnären Paul Gauguins barnbarnsbarn, den unga konststudenten Aline Gauguin. Hon drömde om att själv en dag öppna ett galleri och såg det hela som ett sätt att arbeta upp värdefulla kontakter.

En som blivit inbjuden var Jean-Claude Arnault, som på den tiden helst kallade sig operaregissör, och de småpratade en stund. Han erbjöd henne att komma och jobba med honom och hans hustru, Katarina Frostenson, på deras klubb, Forum.

Ett par år tidigare hade Jean-Claude Arnault hittat en källarlokal på Sigtunagatan 14 i Vasastan i Stockholm som var perfekt för att sätta upp Frostensons pjäs »Sebastopol«. Katarina Frostenson var redan en väl publicerad och kontroversiell poet, som stod för en ny språkmaterialistisk riktning inom den postmoderna lyriken. Paret upptäckte snart att lokalen lockade många av deras kreativa vänner.

Tre decennier senare är »Forum – Nutidsplats för kultur« markerad som »permanent stängd«. Jean-Claude Arnault kom till Stockholm som 22-åring, 1968 för att studera vid Christer Strömholms fotoskola. Året därpå gifte han sig med sin första hustru, Berit. Äktenskapet varade på dagen i nio år.

Strax efter skilsmässan träffade han på en restaurang kyrkomusikern Anders Lindström som nyligen flytt det trånga kyrkorummet och som nu hade översatt operan »Ja-sägaren« av Brecht och Weill till svenska. Jean-Claude Arnault ville gärna regissera och tillsammans med några unga körsångare satte de upp den inom ramen för nybildade Sollentuna Musikdramatiska Ensemble. Projektet blev lyckat och de gick vidare med »Semele«, ett amatörprojekt med flera än 150 deltagare som fick goda recensioner som »en stor operahändelse« (SvD) och med »ovanligt tät klang« (DN). Men efter bara fem föreställningar var ekonomin i kras, berättar Lindström, och teatergruppen lades ner.

Jean-Claude Arnault förflyttade sig tillbaka till Stockholm och bildade tillsammans med operaproducenten Robert Carleson Stockholms Musikdramatiska Ensemble (SMDE). Arnault såg till att få Virgil Thomsons »Fyra helgon« i tre akter översatt och de satte upp den på Göta Lejon. Samarbetet blev dock inte långvarigt, inom ett år var det slut, berättar en kompanjon som inte var helt nöjd med Jean-Claude Arnaults närvaro i produktionen.

– Han kom inte ens till första genrepet, säger Carleson och uppger att teamet fick åka och hämta regissören på 70-talskrogen Svensson & Butler på Rörstrandsgatan.  

Detta är dock en verklighetsbeskrivning som Jean-Claude Arnault inte ställer upp på. Han hälsar, via sin advokat Björn Hurtig, att påståendena »är felaktiga och gränsar till förtal«.

De satt runt ett stort bord  i källarlokalen. Aline Gauguin, Katarina Frostenson och Jean Claude Arnault hällde upp ett varsitt glas vin. Så började de klistra. 2 000 etiketter skulle sättas på inbjudningarna till Forum. Trion blev ett sammansvetsat team som hjälpes åt att skura golv och toaletter och fixa i lokalen inför varje konsert och uppläsning.

– De var alltid jättesnälla och det kändes inget jobbigt utan vi satt tillsammans med en känsla av att »Yes, nu fixar vi det här«.

Eftersom Aline Gauguin hade en civilekonomutbildning så skötte hon ibland summeringen av klubbens återkrav på betald moms. Hon minns det som att det handlade om runt 10 000 kronor per kvartal, främst moms från taxinotor, krognotor och hyra för lokalen. Ekonomin var skral och allt behövde fixas internt. Hon säger att hon arbetade i stort sett gratis, upp till 20 timmar i veckan.

Så en dag stod rader av tv-bilar utanför på Sigtunagatan, och i trappen utanför parets lilla tvåa i samma grannskap väntade svenska och utländska reportrar. Katarina Frostenson hade valts in i Svenska Akademien och allt förändrades.

Klubben på Sigtunagatan 14 i Vasastan i Stockholm började under 1993 att bli omsusad; en rökig källarsal med obekväma stolar i fem, sex rader, rödvin i plastglas och tät familjär stämning. Poesi och dramatik blandades med jazz, bildkonst och uppläsningar av Marcel Prousts mastodontverk. Helt nya namn ville nu komma till klubben för att läsa och uppträda och nya pengar rasslade in i takt med att publiken blev mycket större. Till de flitiga besökarna hörde bland andra författarna Stig Larsson, Carina Rydberg och Birgitta Trotzig, konstnären Ola Billgren, jazzmusikern Dror Feiler, akademiledamöterna Horace Engdahl och Per Wästberg, vilket framgår i minnesboken »Källarhändelser« och flera andra vittnesmål. Det var en framgång som så småningom skulle dekorera Jean-Claude Arnault med Nordstjärneorden, ur kulturminister Alice Bah Kuhnkes hand.

Aline Gauguin hjälpte Jean-Claude Arnault att renskriva ansökningar om anslag för specifika kvällar och projekt till olika statliga kulturinstitutioner. De största bidragen kommer från Statens kulturråd och kulturförvaltningen i Stockholms läns landsting som på sistone bidragit med i runda slängar 450 000 kronor per år.

Ola Wallin är upprörd. Jag har ringt honom för att Jean-Claude Arnault har berättat i intervjuer att han arbetat som redaktör för en essäserie på Ersatz förlag. Ola Wallin och Anna Bengtsson grundade Ersatz för 25 år sedan, och har sedan dess enträget arbetat med förlagets utgivning av främst rysk och tysk litteratur. Arbetet som Arnault lagt ner på essäserien, som i sig är en bisak i sammanhanget, är enligt Wallin minimalt.

– Han kom med en idé till några titlar i en essäserie, och för det lade han ner två timmars arbete under två år. Det är Anna Bengtsson som har gjort allt redaktörsjobb, säger Wallin.

Den senaste inlämnade årsredovisningen för Forum Jean Claude Arnault är från 2012 och visar en vinst på runt 100 000 och intäkter på runt 1,5 miljoner kronor. De redovisade personalkostnaderna är mycket små, 22 000 kronor. Arnaults taxerade inkomst har varit mycket låg de senaste tio åren, från 44 000 till 202 000 kronor år 2016.

Som en direkt följde av Forumåren så gav Aline Bohman Gauguin, som hon heter i dag, upp alla planer på en karriär i konstvärlden och i dag driver hon eget företag i marknadsföringsbranschen.

– Det är en alldeles för tuff värld där alla är väldigt på sin vakt. Det är tävling hela tiden, säger hon, men betonar att Arnault aldrig gjort henne något ont.

– Jag blev jättepaff när jag hörde allt det här skitsnacket. Han har aldrig rört mig, mer än en klapp på axeln, vänligt så där. Jag har jättesvårt att förstå att han kan genomföra något sådant.

Det har gått fyra månader sedan DN under den mest hektiska metoo-tiden pub-licerade vittnesmål från 18 kvinnor som anklagade Jean-Claude Arnault för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault har avvisat alla anklagelser via sin advokat Björn Hurtig, som i sin tur kritiserar såväl medier som akademiledamöter för häxjakt och drev.

Svenska Akademien beslutade sig i november för att bryta alla band till »kulturprofilen« och dra tillbaka allt ekonomiskt stöd till Forum. En utredning gjord av advokatfirman Hammarskiöld & Co kom fram till att det förelåg jäv och uppmanade samtidigt akademiledamöterna att polisanmäla Forum för ekonomisk brottslighet, och en åklagare kopplades häromdagen in.

– Åklagaren inledde såvitt vi vet inte ens förundersökning, vilket talar sitt tydliga språk, kommenterar Björn Hurtig.

Jean-Claude Arnault gömmer sig sedan i november på okänd ort, men svallvågorna efter hans närvaro i det svenska parnassen fortsätter att slå över Svenska Akademien.

När ett förslag om att utesluta Katarina Frostenson röstades ner i förra veckan sköt ytterligare tre ledamöter in sina stolar, lät ärtsoppan stå orörd och gick ut genom gamla Börshusets port. Just som det drar ihop sig för att på allvar börja sålla bland årets möjliga Nobelpristagare. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera