När det handlar om att tysta kvinnor har den västerländska kulturen övat sig i tusentals år.« Förordet till Mary Beards »Kvinnor & makt – ett manifest« (Norstedts) avslutar med att dra upp rullgardinen för den som trott att kvinnohat var ett någorlunda nytt – låt säga kanske bara några hundratals år gammalt – påfund.I själva verket är det ett antikt beteende men inte av den sorten vars patina poleras upp av sek-len som går. Mary Beard är Cambridgeprofessor i antikens historia och »Kvinnor & makt« är baserad på två föreläsningar som hon höll 2014 och 2017. I dessa driver hon tesen att de mekanismer som tystar kvinnor är djupt begravda i den västerländska kulturen. Beard går tillbaka till Homeros »Odyséen där den unge Telemachos läxar upp sin mor Penelope för att hon bett en sångare att välja ett muntrare nummer. En inte särskilt provocerande åsikt kan tyckas men den unge Telemachos får spel: »Moder, uppsök ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol … Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset«.
Fruntimmer gå till din slända och spinn! Hur uråldriga de valda gemaksysslorna än kan te sig för en människa i dag finns det något i historien som känns igen från tiden vi lever i.
För patriarkatet är – dessvärre – inget uppgrävt gammalt tempel som vi i dag studerar med arkeologiska verktyg. Hur historiskt det än kan te sig i sin konstruktion är det också en modern företeelse.
När Sara Danius förra torsdagen lämnade sin stol i Akademien gjorde hon det som den första kvinna som innehavt titeln ständig sekreterare – hon var också den som suttit kortast tid på posten, endast tre år. Scenen när Danius lämnade Börshuset tillsammans med författaren och dramatikern Sara Stridsberg var lite som litteraturens svar på filmen Thelma och Louises kopplade handgrepp innan de körde sin bil utför stupet. Där gick de arm i arm ifrån patriarkatet som en stund senare skulle stappla ut i Gamla stans gränder likt en gammal vålnad. Det var framtiden som gick ifrån dåtiden. Akademiens beteende var som en halsrossling – en sådan där seg och slemmig, svår att hosta upp.
Att som kvinna bli inbjuden i männens salonger var en ynnest som skulle betalas för med oinskränkt lojalitet enligt de regler och stadgar som tidigare män satt upp. Ett brott mot dessa var en attack mot gruppen. Patriarkatet kan försöka klä sig i en modern look men i slutändan kikar alltid vadmalssärken och struthättan fram därunder.
Kvällen innan Sara Danius dramatiska sorti mottog Agneta Pleijel Svenska Akademiens nordiska pris vid en ceremoni. Rapporter från kvällen berättar att det hela dock verkar varit en avskedsföreställning för Danius, regisserad av hennes själv. Applåderna ville aldrig ta slut. Sammanträffande nog är det Agneta Pleijel som inleder K Special om »Dokumentet«, en dokumentär om arbetslivet på Aftonbladet i slutet av 1970-talet, som i veckan lades ut på SVT Play. Det är fyrtio år sedan Pleijel konstaterade att »när man talar om gubbväldet talar man om en maktstruktur eller makthierarki som börjar bli väldigt konservativ«. Men den gamla tiden håller sig kvar så att fingrarna vitnar.
Är detta då en backlash på det som vissa ville tro var ett steg framåt i riktning mot en modernare värld? Låt säga att det väl inte var någon som trodde att metoo-revolutionen skulle kasta om världsordningen utan repressalier. Det påminner om glädjeyran efter Parisavtalet – hurra nu var miljön räddad! Hade det varit så lätt att störta strukturer där pengar och privilegier står på spel hade de knappast suttit i sedan antiken.
Läs mer: Patriarkat vardagsmat
Läs mer: Under belägring
