Slapphetens konst

Ni kanske har hört om Stockholms senaste konstverk? En flera meter hög blå penis på Kungsholmen? Normalt sett är jag ingen kritiker, men denna sorts konst och reaktionerna på den säger trots allt en del om tiden vi lever i.

För fyrtio år sedan skulle konstverket kanske fått en och annan Tant Gredelin att sätta lakritspipan i halsen. Numera kan verk av det här slaget inte anklagas för att ha den minsta lilla rebelliska impuls. Att vara »radikal« är mer form än innehåll; den perfekt radikala konsten ska inte göra någon arg, förutom ett par kränkta män på Flashback. Utmanar den på riktigt är den problematisk och måste plockas ner. Vår samtid kryllar av artiklar där kränkta unga kvinnor och gråtfärdiga män rasar över petitesser.

Hur stor är chansen att den blå penisen skulle ha satts upp, om man trodde att någon som spelar roll faktiskt skulle bli kränkt?

Vill man säga något positivt om kuken på Kungsholmen så är det att den ogenerat visar samtidens totala besatthet av avsändare och form. Vem som säger något är allt, vad man säger är precis ingenting. Enligt konstnären själv – hon heter Carolina Falkholt och har en gedigen radikal profil – kände sig många förbipasserande unga tjejer mycket »stärkta« av att se denna fallos. Men vad betyder ens »stärkt«?

Gjorde bilden på denna penis att de plötsligt såg helt annorlunda på maktrelationer i vardagen?

Krävdes det en gigantisk marinblå fallos för att understryka att vi ändå är människor allihopa, och att våra problem kanske kan verka stora nu, men alltid har en lösning?

Blev de unga kvinnorna bara sexuellt upphetsade?

Så fort man försöker fundera på vad den »styrka« som detta konstverk inympar i unga tjejer konkret innebär, blir det bara löjligt. Men det konkreta är inte poängen. Poängen är att detta är ett »radikalt« konstverk – det står faktiskt så på innehållsförteckningen – och därför känns det också bra.

Saker och ting går framåt. Kampen går vidare. Utvecklingen fortsätter.

Hade gatukonstnären Dan Park, som dömts för hets mot folkgrupp, målat precis samma blågula penis, hade vi däremot stått inför en större nationell kris. Sveriges förråd av luktsalt och valium skulle ha länsats på en halvtimme. Masshysterin skulle ha varit ett faktum. Jag överdriver kanske lite, men det är inte svårt att luska ut hur dessa »stärkta« unga tjejer skulle ha tolkat samma verk från en annan avsändare. Här hade vi haft att göra med en högerextrem vit man, som genom att måla en tre meter lång penis i den svenska flaggans färger hyllar den växande fascismen och rasismen i samhället. Den patriarkala, kvinnohatande revanschen, så övertydlig att dess maktanspråk nu symboliskt målas upp i jätteformat för att märka och koda stadens fysiska rum.

Att säga något positivt om Dan Park tar emot, och det är dessutom socialt riskabelt i landet lätt och lagom. Park blir inte älskad för det han gör, och han får inte heller stipendier eller statliga anslag för sina påhitt. Han gör folk rosenrasande, och hans verk blir polisanmälda på direkten. Han betalar böter och sitter i fängelse. Hans konst är rasistisk; den hetsar mot kvinnor, den förpestar den offentliga moralen. Den bidrar inte. Den hör inte hemma i en demokrati. Den är över huvud taget inte konst; det är värdelöst jävla skräp, ren sörja utan något som helst existensberättigande.

I andra länder, såsom Ryssland eller Kina, finns det regimtrogen konst, hårt kontrollerad, så att den inte utmanar den rådande ordningen. Där finns det också modiga konstnärer som trotsar konsensus och säger emot. De blir slagna. De blir fängslade. De blir kallade värdelösa hundar, ohyra, kryp, och ingen gillar dem. Vi tycker alla det är så romantiskt och spännande.

I det förlovade landet Sverige fungerar det precis tvärtom. Här sitter de modiga och radikala konstnärerna vid sina skrivbord och fyller i statliga blanketter om genus och heteronormativitet, varpå samma stat glatt pytsar ut pengar till ännu en utställning om hur staten är dålig, alla poliser är rasister och socialtjänstens omhändertagande av misshandlade barn enbart är ett led i en kolonial och islamofobisk raspolitik. Till skillnad från ryssarna nöjer sig svensken med att enbart kasta de konstnärer som inte är modiga, som inte är radikaler, som inte är revolutionerande samhällsomstörtare, i fängelse för sin konst.

Så har vi byggt ett samhälle som är så konstant radikalt, konstant utmanande, konstant brytandes mot omvärldens alla normer, att ingen – ingen – någonsin ska behöva ta illa upp.