Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sverige – världens barnrumpa

Plötsligt tycktes de bara vara där, en ny generation unga politiker födda på 1980- och 1990-talen. De var självsäkra, mediala och visade inte någon större respekt för partihierarkier. Dessutom kunde de hantera sociala medier, något som värderades högt i den nya tidens kampanjpartier. Steget från ungdomsförbundet till riksdagen och partiledningen hade blivit kortare än någonsin. De blev partiledare, ministrar, riksdagsledamöter. Vissa kom direkt från gymnasiet. Och under kort tid blev tre 28-åringar partiledare: Gustav Fridolin, Annie Lööf och Ebba Busch Thor.

Inför förra valet skrev jag och Anders Rydell boken »Broilers – De nya makthavarna och det samhälle som formade dem« om just detta fenomen: att Sverige har ett av de yngsta demokratiska parlamenten i världen och exceptionellt många unga politiker på höga positioner. Och det valet, 2014, gav oss mycket riktigt den yngsta riksdagen i svensk historia, med en snittålder på drygt 45 år, jämfört med övriga världens 50 år.

I partierna tycktes det ha blivit ett självändamål att lyfta fram unga på höga positioner. Socialdemokraterna, som hade högst snittålder bland partierna, införde inför valet policyn att var fjärde S-ledamot skulle vara under 35, ett mål man inte lyckades nå. Men när Stefan Löfven, den äldsta av riksdagspartiernas ledare, skulle bilda regering blev det så klart även en historiskt ung sådan.

Det är värt att notera att det är riksdagens två yngsta partier – Sverigedemokraterna och Miljöpartiet – som har lägst snittålder. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug har berättat att unga länge medvetet lyfts fram i MP: unga personer valdes närmast systematiskt före äldre till olika uppdrag. Att vara ung var en uttalad fördel.

Men sedan en tid tillbaka tycks vi ha fått en ny ordning. Plötsligt talar alla om att det behövs fler vuxna i politiken.  

I Ulf Kristerssons installationstal var nog avsikten snarast att mana till besinning och ansvarsmedvetande när han talade om detta. »Vuxna i politiken« var en retorisk figur som syftade till att det behövdes mer samtal och mindre sandlåda. Men det finns ett intressant efterspel.  

För några veckor sedan skrev två representanter för M-seniorer en debattartikel i Svenska Dagbladet, där de lyfte fram ungdomsfixeringen som ett problem inför kommande val. »När partiets listor till stad, län och land nu är fastställda kan vi konstatera att vi har misslyckats att få gehör för vår syn på vad som är erfarenhet och kompetens. Hälften av dem som har chans att väljas in i riksdagen för Stockholms stad är mellan 29 och 33 år, och av dem är det flera som inte har arbetat utanför politiken«, skrev debattörerna.

Tidigare diskuterades bristen på unga politiker som ett allvarligt demokratiskt problem, nu muttras det snarare om att politikerna är för unga.

Vi måste kanske försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att hög ålder borgar för erfarenhet ifrågasätter ingen. Men det betyder inte att hög ålder definitionsmässigt betyder att man är »vuxen« i den meningen Kristersson (förmodligen) avsåg. Världens ledande demokrati styrs just nu av en man som fyller 72 år om några månader. Men Donald Trumps företrädare, Barack Obama, var »bara« 47 år när han tillträdde detta maktpå­liggande ämbete. Jag överlåter till läsaren att bedöma vem av dem som framstår som mest vuxen.

Den nya generationen politiker är både en produkt av, och en bidragande orsak till att partierna förändrats, och blivit så kallade postmoderna kampanjpartier.

När partierna satsat stora resurser på sociala medier har detta blivit en karriär­väg för framför allt unga politiker, som skapat egna plattformar. Men med den tempohöjning som sociala medier inneburit kommer en ökad risk för misstag. Det fick Moderaternas Hanif Bali nyligen erfara då han publicerade en mejl­konversation på Twitter mellan UD och en journalist om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist, som begärts ut av den högerpopulistiska sajten Nyheter i dag.

Hanif Bali, som kom in i riksdagen som 23-åring och har byggt sin karriär på nätet, fick lämna Moderaternas partistyrelse och slutade twittra.

Årets valrörelse må utspelas på nätet, men är det bara jag som börjar längta efter politiker som inte använder Twitter som sin primära kommunikationskanal? Oavsett om det sker i Vita huset eller på Helgeandsholmen. Och oavsett ålder. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera