Var ska sleven vara om inte i ärtsoppan?
Inte ens i de mest sofistikerade vatten vadar de högburna vattendjuren med stil.
Det har varit så att man knappt vågat gå upp på morgonen. Vad kan ha hänt under natten i den numera dysfunktionella församling som kallas för Svenska Akademien? Vilken undantryckt ilska kan ha exploderat samtidigt som kvällens avec gått ut i blodet och på vilken kultursida kommer resultatet under morgonen att redovisas?
Från att ha varit kulturens hårdast hållna bonusfamilj – prefixet »bonus-” kan vara dubbeltydigt i en så förmånsstinn samling men det är betydelsen »sammansatt« som här åsyftas – tänker ingen av Svenska Akademiens högprofilerade medlemmar längre hålla inne med vad man tycker om de andra – egentligen.
Här har man uppenbarligen suttit och hållit god min ärtsoppemiddag ut och ärtsoppemiddag in men nu ska sleven upp ur grytan och vevas runt så att innehållet flyger över tidningssidorna. Ut med lojaliteten och fram med sanningen. Ingen tänker längre konversera artigt om ko-reanska poeter ända fram till kaffet för nu arbetar i stället Svenska Akademien med dramatik i praktiken. Hämnd! Intriger! Maktspel! Och så smutsigt sex på det!
När denna text skrivs är det onsdag förmiddag och mycket lär garanterat ha hänt innan Fokus kommer i brevlådan – men låt oss stanna vid fasaden som rämnade. Hur sprickan i Börshuset tog med sig hela putsen i raset. Det är egentligen ingen överraskning – inte ens för de som varit ovetande om de i kulturkretsar så välkända historierna kring den så kallade Kulturprofilen. För det räcker ju med att man tänker på den gamla oskrivna regeln: Att folk är som folk är mest. Och att det brukar vara de som är mest måna om att framhålla sig som dygdiga som ofta dyker upp med den största revan i moralen. Att tro att de som högljutt trumpetar ut sig som fanbärare av »snille och smak« skulle vara av ett särskilt moraliskt högstämt och oklanderligt virke vore ju som att tro att religiösa företrädare per automatik är Guds bästa barn. Inte ens i de på ytan mest sofistikerade vatten vadar de högburna vattendjuren givet med stil.
Nu är det förvisso ett halvår kvar tills Nobelpristagaren i litteratur ska tillkännages men hur Akademien ska kunna ägna sig åt sådant arbete är i dag svårt att se. Hur det ska gå ens om det öppna pajbokskastandet lugnar ner sig och i stället blir ett passivaggressivt skyttekrig mellan boktravarna?
För korsdraget som skapades när fönster och dörrar ställdes på vid gavel för att vädra ut den unkna avloppslukten fick i stället Svenska Akademien att välta från sin piedestal och landa med ett brak på marmorgolvet. Sara Danius måste se tillbaka med nostalgi på förra våren då det enda som susade kring Akademien var frågan om ifall Bob Dylan skulle föreläsa eller inte. Och – med detta facit i hand – vilken promenad i parken som den efterföljande plagiatföreläsningsstormen skulle visa sig vara.
Vad som kommer hända under resten av veckan är ännu ett oskrivet blad. Men att vara ledamot av Akademien är ett hedersuppdrag – en utvaldhet som förpliktigar. Respekten för uppdraget måste därför vara större än en absolut lojalitet inom gruppen.
Att Horace Engdahl i en Expressen - drapa skriver (om sina avhoppade ledamotkollegor Englund, Espmark och Östergren): »Efter att ha utbrett sig om de påstådda sekretessbrott som skulle ha begåtts av fru Frostenson, begår dessa ledamöter själva med vett och vilje ännu grövre brott mot tystnadsplikten – grövre därför att denna sorts indiskretioner skadar Akademien långt mer än ett eller annat Nobelprisbeslut som sluppit ut några dagar för tidigt« är anmärkningsvärda ord av en före detta ständig sekreterare. (Under tisdagen framkom uppgifter från Ebba Witt-Brattström att Horace Engdahl alltid läckt pristagarna i förväg till henne.)
Det är så att man undrar om tystnadsplikten inom Akademien funnits där för att förhindra att ledamöterna avslöjar saker om sig själva. Som att vissa tydligen anser att Svenska Akademiens främsta uppgift är att hålla varandra om ryggen. <
