Krönika

Ett gott exempel på hur plugghästar går fel

Handen på hjärtat, nu. Ingen ser dig. Ungen i »Kejsarens nya kläder«, är han inte en rätt enerverande liten snorvalp?

Han har ju ingenting på sig.« Ett beskäftigt påpekande, som dagligen ursäktar tusentals viktigpettrar. Sådana som gjort till sin livsuppgift att peka på sanningen.

»Men han har ju rätt«, kanske du säger, särskilt om du själv är en viktigpetter: »Kejsaren har ju inga kläder«.

Nej, precis. Men sen då?

Än mer intressant vore att få veta vad som hände därnäst.

Ingen minns det, förstås, men kejsaren klär inte på sig när barnet fått alla att se det uppenbara. Han gömmer sig inte ens: »han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fanns«.

Först där tar sagan slut. Kejsaren vet att han är naken, men han fortsätter som om ingenting har hänt. Det är intressant. Och än mer intressant vore att få veta vad som hände därnäst. För sagans enklaste huvudpoäng, den som alla viktigpettrar fastnar i – att man inte ska falla för grupptrycket, utan lita på sitt eget omdöme – är viktig, men trivial. För vuxna är världen en aning mer komplicerad. I  vuxenvärlden räcker det inte med att en självgod halvfigur påpekar det uppenbara. Det sociala samspelet handlar inte bara om att fastställa vem som har rätt.

Och med det, över till Per Svensson, sedan årsskiftet Dagens Nyheters politiska redaktör på distans.

I lördags skrev Per Svensson en betraktelse, delvis baserad på David Goodharts bok om »anywheres« och »somewheres«, som diskuterades här i Fokus redan förra sommaren. Svenssons artikel fick rubriken »Vi som alltid räckte upp handen har fortfarande rätt«. Det är en puttrigt småkul text, som tar avstamp i en pastisch på femböckerna, »Five escape Brexit Island«, och slutar en hårsmån från att avregistrera ungefär hälften av medborgarna.

Det finns, om man läser Svensson, ingen intressant diskussion att hämta mellan somewheres och anywheres, eller i Svenssons terminologi mellan »rotfasta« och »arroganta plugghästar«. Saken är enkel. De arroganta plugghästarna har rätt. De rotfasta har fel. Inget av värde kan byggas på somewhere-värderingar. Allt av värde kommer från anywhere-värderingar. Här är slutklämmen:

»Det är den politiska dimensionen av Somewhere-filosofin. Alla har från födseln sin fixerade och bestämda plats. Anywhere-tänkandet är ett annat: Alla har rätt att söka sig en ny plats i världen, men för att det ska vara möjligt måste också de grundläggande reglerna vara universella. Populismen är partikulär och begränsande. Den liberala demokratins anspråk är gränslösa. Det är en avgörande skillnad och det är också skälet till att Anywheres inte bara framstår som besserwissrar utan också har rätt.«

Per Svenssons artikel är ett så sällsynt gott exempel på hur högintelligenta plugghästar ofta går fel, när de har rätt.

En del av oss arroganta plugghästar med full pott i betygsligan marscherar förstås inte i den vänsterliberala högvakten. Men låt oss bortse från det. Låt oss bortse från det bisarra i idén att anywheres har alla svaren och somewheres inga alls, bara tre år efter migrationskrisen. Låt oss anta att Per Svensson har alldeles rätt. Han är den lille pojken som vågar säga det uppenbara: kejsaren är naken. Alla de som röstat på brexit, på Trump, på Sverigedemokraterna – förresten, hela den »rotfasta majoriteten« – är helt enkelt lurade. Eller dumma. Eller okunniga.

De har fel.

Men sen då?

Konsten att bygga ett samhälle är konsten att kunna leva samman med personer som tänker annorlunda. Som tycker annorlunda. Som ser världen annorlunda. Folk som har fel. Ett samhälle är inte en schackklubb, en lokalavdelning i Mensa, eller ett elevråd. Det är något mer mångskiftande och komplicerat.

Hur bygger man ett samhälle där även andra än arroganta plugghästar kan känna sig hemma?

Det är därför Per Svenssons artikel är ett så sällsynt gott exempel på hur högintelligenta plugghästar ofta går fel, när de har rätt. De tror att de löser kniviga problem när de definierar bort dem. De tror att de kommit någon vart genom att berätta för hälften av befolkningen att de har fel. De tror att det räcker med att ha rätt.

Men det intressanta börjar precis där Per Svensson slutar.

Hur bygger man ett samhälle där även andra än arroganta plugghästar kan känna sig hemma? Det är det saken handlar om. Eller måste alla rotfasta skoningslöst ryckas upp med rötterna?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera