The Strokes tonsatte varenda popklubbsnatt i världen under några år.

Krönika / Kultur

»Äntligen – nu är det min tur att frossa i nostalgi«

Det är lätt att håna nostalgi – men ingen går säker. Äntligen kan till och med 36-åringar frossa i nostalgi.

Som yngre var jag nostalgiker. Det är jag förvisso fortfarande – en nostalgisk läggning är inget man kastar av sig som en gammal filt – men denna böjelse har med åren antagit en ny form. Där jag förut gick med på att romantisera en tid före min egen – det numera slentrianmässigt idealiserade 60-talet – har jag nu flyttat fram nostalgin till en period som jag själv levt under.

Det är väl egentligen bara en naturlig del av åldrandet; man har fler decennier att botanisera bland och nog blir väl också en människa mer självupptagen med åren? Från att ha sett världen som sitt ostron till att febrilt få ihop kontot med restskatten och kalendern med kvarterets städdagar. Världen smalnar av därför att plikterna kräver det. Det egna livet och den egna historien ställs därmed i ett nytt ljus.

Men nostalgi är som bekant bara charmigt fram till en viss ålder. Sedan blir det mest en del av någons personlighet som kommer upp i parterapin som argument för separation. Den ständiga idealiseringen av en tid som flytt är en bromskloss för fortsatt utveckling.

Det är lätt att håna nostalgi. Att tro att man är så medveten att man själv inte kommer att trilla i fällan. Det enda som går att vara säker på är dock att ingen någonsin går säker.

En dag kom ett mejl som berättade att den svenska tidskriften Sex återuppstår för ett nummer. 00-talet passerade omedelbart revy framför ögonen. För om det var något som var med och formade den svenska populärkulturen under millenniets första decennium var det just Sex.

Tiden är inne för att prata in intet ont anande yngre människor i hörn med nostalgin som vapen.

Tidningen, som grundades av kulturjournalisten Ika Johannesson och formgivaren Vejde Gustafsson, gavs ut mellan 2002 och 2007 och var en inrättning som navigerade mellan olika bastioner i bestämmandet av vad som var kultur. Gränserna mellan högt och lågt var utsuddade. När Sex förra veckan gav ut ett nytt nummer var det lite på samma sätt som när ett band gör en riktigt snygg comebackskiva. De långa intervjuerna fanns där. Samtalen. Viljan att gå på djupet inom varje valt ämne.

Efter att 90-talet gjort sin återkomst är det kanske dags för 00-talet. Äntligen. Nu har det blivit min tur att oombedd köra ner karet bland minnena och ösa vilt. Tiden är inne för att prata in intet ont anande yngre människor i hörn med nostalgin som vapen. En hämnd för alla gånger man varit på fest och utsatts för någons »Jag säger bara en sak: T Rex på Gröna Lund. 1977«.

60-talet hade poppen, 70-talet glamrocken och proggen, 80-talet pudelrocken och synten och 90-talet grungen – men vad hade då millenniets första decennium att erbjuda i musikform? Eftersom vi pratar om den populärkulturella syn som Sex styrde måste vi givetvis nämna electroclashen.

»Vilken clash?« kanske någon tänker om den bångstyriga elektroniska pop som för femton år sedan var det hetaste heta att serveras från Berlin och New York. Miss Kittin, Fischerspooner, ARE Weapons, Felix da Housecat och givetvis Peaches. Man kan drabbas av allvarlig närminnesnostalgi för mindre.

Från ett hörn någonstans i lokalen kommer en röst (min) höras väsa.

»I just wanted to be one of the Strokes« öppnar Arctic Monkeys-sångaren Alex Turner bandets nya skiva »Tranquility base hotel & casino« med, och visst kommer det att vara omöjligt att skriva in 00-talet i historieböckerna utan att ta upp The Strokes. Decenniets tajtaste skinnjackor satt ju på New York-bandet som under några år tonsatte varenda popklubbsnatt i världen.

I kväll är det avslutningskväll på Södra teatern i Stockholm för popklubben Baba Sonic som efter sjutton år ska stänga av musiken och rulla ihop dansgolvet. De som tar plats bakom skivspelarna är samma gäster som var med när popklubben öppnade och jag är säker på att The Strokes »Last nite« kommer att spelas minst en gång. Från ett hörn någonstans i lokalen kommer en röst (min) höras väsa: »Jag säger bara en sak: The Strokes på Acceleratorfestivalen. 2001.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera