Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Sanningen är kort

Det är inne med skildringar av verkliga människors liv. Men filmerna ska handla om en kortare livsperiod för att gå hem.

Året är 1957 och 39-årige Ingmar Bergman befinner sig i en kreativ lavin. »Det sjunde inseglet« och »Smultronstället« går upp på bio med tio månaders mellanrum, och han spelar in en tredje film, »Nära livet«. Dessutom gör han två teateruppsättningar, två radiopjäser och skriver sin första tv-film samtidigt som han har fru, älskarinna och sex barn. 1957 träffar han också sin fjärde – och sin femte – hustru för första gången.

– Han jobbade väldigt hårt, sov väldigt lite och hade enorm ångest – han trodde inte att någonting som han jobbade med skulle blir bra, berättar Jane Magnusson, regissör till den nya dokumentären »Bergman – Ett år, ett liv«.

I filmen använder hon det hektiska året för att berätta om den kompromisslöse konstnären Bergman.

Efter 13 år som filmskapare ser han succén med »Sommarnattens leende« något år tidigare som sin chans att helt frigöra sig från andras tyckanden och påtryckningar – om han lyckas smida medan järnet är varmt.

– Bergman levde så länge och gjorde så mycket, och alla hans år som konstnär går inte att skildra i en film. Men 1957 är ett bra utsnitt för det banar väg för allt som kommer sedan, alla de stora filmerna.

Vad berättar det här året om honom som privatperson?

– Att han sätter sitt konstnärliga arbete framför allt annat. I boken »Bilder« skriver han om »Nära livet« – som utspelar sig på en förlossningsklinik – att »jag hade visserligen fem barn då, men jag hade aldrig varit med om en förlossning«. Men han hade fel, han hade sex barn 1957. Då förstår man hur hans privatliv såg ut.

Jane Magnusson är inte ensam om att inse potentialen i att plocka en skärva ur ett liv för att berätta om en hel människa – inte ens när det gäller Ingmar Bergman. För några år sedan kom dokumentären »Liv och Ingmar«, som satte relationen mellan Liv Ullman och Ingmar Bergman under luppen för att på så sätt berätta om de båda konstnärerna.

Inom spelfilmen har det smala perspektivet gett nytt liv åt filmbiografin som genre. Filmer som »The queen«, »The king’s speech« och »Jackie« har visat att det räcker med att skildra några dagar – eller några timmar – ur en persons liv för att teckna ett engagerande personporträtt.

Bara i vintras kom två filmer om Winston Churchill som använde sig av detta grepp, men med helt olika resultat och agendor. I »Darkest hour« spelar Gary Oldman en nybliven premiärminister som 1940 ensam protesterar mot taktiken att hålla sig väl med Hitler för att till varje pris undvika en tysk invasion av Storbritannien. Här framträder Churchill som samvetets röst, som med sina gripande tal vinner britternas förtroende och kämpaglöd.

I filmen »Churchill«, som utspelar sig under några veckor sommaren 1944, möter vi en helt annan Winston, spelad av Brian Cox. Han är krigstrött och deprimerad, djupt vankelmodig inför planerna på landstigningen i Normandie. Han plågas av misstagen han gjorde som marinminister under första världskriget och försöker ställa in hela offensiven.

Likt de flesta biografiska spelfilmer blandar båda verken sanning och myt, men ger också nya insikter om personen Winston Churchill – kanske tack vare att de inte försöker berätta om hela hans liv.

– Filmen som medium har mer gemensamt med noveller än med episka romaner. De funkar bättre när de bygger på en enkel idé som man kan utveckla och bygga ut, snarare än när man försöker trycker in en massa komplicerade idéer i en för liten form, säger Alex von Tunzelmann, manusförfattare till den senare av Churchillfilmerna.

Varför valde du att fokusera på Churchills depression?

– Han skrev väldigt vältaligt om det som han kallade Den svarta hunden, djupa dalar som han försökte handskas med i en tid då det inte fanns någon medicinsk hjälp att få. Den historien tyckte jag var spännande och relevant för människor i dag, när vi har en mycket större förståelse för psykisk ohälsa.

Dramatiseringar av verkliga människors liv har alltid varit en del av filmutbudet. Redan 1897 – två år efter filmens födelse – kom till exempel den första filmen om Napoleon. Sedan dess har fler  än 160 skådespelare porträtterat honom på film. Under Hollywoods guldålder, från 1930- till 1960-talet, var biografiska mastodontfilmer en stapelvara i Drömfabriken. De sågs som självklara kassakor, en föreställning som dock fick sig en ordentlig törn 1963 när en svindyr filmatisering av Cleopatras liv med Elizabeth Taylor i huvudrollen nära nog ruinerade det anrika filmbolaget 20th Century Fox.

I dag är den biografiska spelfilmen (ofta förkortad till biopic) ingen tydligt definierad genre. Verkliga människo-öden används som underlag för actionfilmer, snyftiga dramer och komedier, beroende på vilken sinnesstämning som ett liv bäst lånar sig till – eller vilken aspekt av personen som man vill fokusera på.

De verklighetsbaserade rollerna är omåttligt populära bland skådespelare som en genväg till ära och priser. Under 2000-talet har tio av arton Oscarsstatyetter för bästa manliga huvudroll (det är fortfarande mest män som föräras en biopic) tilldelats en insats i en biografisk film.

Kanske beror det på att det finns en förlaga att jämföra med. Det är lätt att se om skådespelaren lyckas eller misslyckas med att förkroppsliga en person som har funnits och som de flesta har en bild av. Om en tanig arbetarkille som Gary Oldman dessutom lyckas spela rundlagd politisk adel som Winston Churchill blir tolkningen ännu mer imponerande.

Men ett liv är inte en film – det vet alla som har kämpat sig igenom den uppförsbacke till filmupplevelse som den konventionella »vaggan till graven«-strukturen kan bjuda på. Filmer som följer livets trista lunk eller försöker få med varenda känd detalj misslyckas nästan alltid med att fånga publiken.

Behovet av att rensa bort och zooma in blir uppenbart när man tittar på »Jobs« och »Steve Jobs«, två filmer om Apple-pionjären som spelades in under åren efter hans död 2011.

I »Jobs« (2013) spelar Ashton Kutcher huvudrollen i en sävlig berättelse om Steve Jobs liv från collegeslacker till grånad it-mogul. Fokus ligger helt på att vi ska tro på Kutcher som Jobs, vilket filmskaparna försöker åstadkomma genom en rad scener där han lufsar över filmduken med ikonens typiska framåtlutande hållning. Det är lika tråkigt att titta på som en systemuppdatering av macOS.

Kontrasten till »Steve Jobs« från 2015 kunde inte vara mer markant. Manusförfattaren Aaron Sorkin har valt att berätta filmen i realtid, i tre scener. Varje scen utspelar sig bakom kulisserna till en viktig produktlansering, där Jobs (Michael Fassbender) på olika sätt ställs inför sin trassliga relation med dottern Lisa. Vi lär känna Steve Jobs genom hans samspel med sina närmaste kollegor och i hur de förhåller sig till honom. Det är subtilt, spännande och omöjligt att slita sig ifrån.

När jag träffade Sorkin i samband med filmens premiär berättade han att han absolut inte ville göra en traditionell biopic.

– Jag ville svara på frågan: Varför känner vi för den här mannen som vi kände för John Lennon?. Han var den senaste personen som sörjdes globalt på samma sätt som Steve Jobs. Men när jag började jobba med filmen kände jag att ju mer jag kunde smalna av mitt fokus – ju mer mikroskopiskt det blev – desto större intryck kunde jag göra. Om jag försökte berätta om hans liv från vaggan till graven skulle vi inte komma någonstans.

I stället valde Aaron Sorkin att fokusera på relationen med dottern (»jag har själv en dotter och kunde bara inte komma förbi hur han behandlade henne«) och lyckades därmed navigera genom biopic-paradoxen: att en biografisk film måste vara både mindre och större än personen som den skildrar. Samtidigt som filmskaparen zoomar in på något litet – ett politiskt skeende, en relation mellan två människor – måste historien innehålla något större tema som gör den intressant för andra än personens fanklubb. Som Stephen Frears »The queen«, som genom att berätta om drottning Elizabeths reaktion på prinsessan Dianas död skildrar glappet mellan det moderna och det traditionella Storbritannien. Eller som Martin Luther King-berättelsen »Selma« och Spielbergs »Lincoln«, som båda landade perfekt i debatten om rasdiskrimineringens USA.

För Jane Magnusson handlar »Bergman – Ett år, ett liv« om vad som faktiskt krävs för att en person ska kunna skapa verkligt stor konst: att konsten måste gå före allt annat i livet.

– Och så hoppas jag att publiken ska vilja springa iväg och se en massa Bergmanfilmer. Folk tror att de bara handlar om död och elände, men många av dem är fantastiska och väldigt roliga på ett Bergmanskt sätt. <

Fotnot: »Bergman – Ett år, ett liv« premiärvisas på filmfestivalen i Cannes som pågår den 8–19 maj. Filmen kommer till svenska biografer den 14 juli då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år.

3 lyckade utsnitt

»Jackie« (2016)

Regi: Pablo Larraín

Natalie Portman Oscarsnominerades för titelrollen i detta drama om den värsta veckan i Jackie Kennedys liv. Efter att John F Kennedy dött i hennes armar hamnar Jackie i ett vakuum där hon brottas med sin egen färska sorg, sin makes eftermäle och sin förlorade identitet som presidenthustru.

»Lawrence av Arabien« (1962)

Regi: David Lean

Det kanske är märkligt att prata om nära fyra timmar film som ett mikrokosmos, men faktum är att detta mäktiga epos avhandlar bara några år i T E Lawrences brokiga liv. Peter O’Toole blev legendarisk för rollen som mannen som försökte bygga broar mellan väst och öst i början av 1900-talet.

»Frost/Nixon« (2008)

Regi: Ron Howard

Den glassige tv-mannen David Frost (Michael Sheen) möter den utskämde expresidenten Richard Nixon (Frank Langella) i en intervju som ska förändra båda deras liv. Biopicmästaren Peter Morgan (»The queen«, »The crown«) har skrivit manus till detta dynamiska drama om journalistik och politik.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera