Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vad böneutropen egentligen handlar om

Symbolpolitik är bara meningslös i ett land där symboler, per definition, anses meningslösa. Men det stämmer förstås inte. Sanningen är den rakt motsatta. Det som kännetecknar symboler är att det enda de med säkerhet har är just mening.

Debatten om böneutrop från moskén i Växjö är ett typiskt exempel på en symbolfråga. Ingen kan förstås rimligen ta skada av ropandet. Med tanke på allt annat oväsen i vardagen och med tanke på moskéns placering, är det svårt att tro att någon egentligen kan bli störd. Att det skulle vara något särskilt farligt och lagvidrigt med böneutropet, jämfört med en klockringning, är ett krystat argument som bär alla tecken på försök till rationell fernissa över mer eller mindre känslomässiga och osorterade uppfattningar.

Men böneutrop är förstås en, om uttrycket ursäktas, sjujävla symbol. Och inte blev symbolvärdet mindre av historien som rapporterades igår: att den katolska kyrkan i Växjö tidigare fått nej på sin begäran att ringa i klockorna vid mässan. Det skulle störa.

Böneutropet har vid det här laget inte bara blivit en symbol för ett obehag med att islam växer i Sverige genom invandring och en symbol för att den starkaste väckelserörelsen inom islam just nu är den fundamentalistiska. Det har dessutom blivit en symbol för svensk flathet. För rädslan att hävda det egna och den nervositeten som ofta leder till en ogenomtänkt acceptans av det främmande. Men viktigast är kanske att beslutet om att tillåta böneutrop blivit en symbol för svensk oförmåga att tala om dessa saker och hantera dem på ett vettigt sätt.

Alla med ett uns fantasi begriper att det upplevda problemet inte handlar om folkhälsa och decibel. Ändå, eller kanske just därför, skjuts beslutet till polisen, som gör en så fyrkantig prövning som bara poliser kan och ska. Det löser inga problem, det hanterar ingen oro, det sliter ingen konflikt, det enda det säger är att polisen var de enda som inte kunde bli av med Svarte Petter. Kvar finns hela den bubblande grytan av obehag.

Det går att argumentera både för och emot böneutrop med hedern i behåll. Men är det inte dags att vi tar nästa steg nu? Att vi talar om det som det här egentligen handlar om:

Å ena sidan de väl motiverade rädslor som finns för utvecklingen inom islam. Å andra sidan den svenska rädslan för all tro.

Å ena sidan den begripliga men farliga känsla av alienering som växer när människor upplever att deras närmiljö mycket snabbt förändras. Å andra sidan den begripliga men farliga känsla av alienering som växer bland dem som kommer till Sverige och inte kan eller vill bli en del av det samhälle som redan finns.

Den grundläggande misstro som växer i breda folklager när politiska beslutsfattare tycks leva på en annan planet med helt andra värderingar än de man upplever som normala. De obehagligheter som uppstår när nervösa politiker försöker positionera sig utifrån den misstron, utan att ha tänkt igenom vad de egentligen tycker.

För att ta några exempel.

Vi har öppnat vårt land för en betydande invandring. Det är ett faktum. Vi måste bli bättre på att hantera de konflikter det föder. Det duger inte att stanna vid symboler och sedan låta känslorna ta vid. Sedan kan vi be och ropa hur mycket vi vill.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera