Modevärldens rebelliska fågel

Text:

Toppbild: Danny Moloshok/AP, Christophe Ena/AP

Toppbild: Danny Moloshok/AP, Christophe Ena/AP

Den excentriska modestylisten och den begåvade designern – de var skräddarsydda för varann. Den platoniska kärlekshistorien mellan Isabella Blow och Alexander McQueen började med att hon föll handlöst för hans avgångskollektion från modeutbildningen på Central Saint Martins i London.

Året var 1992 och så förälskad blev Blow i McQueens talang att hon köpte hela kollektionen rätt av. Summan på fem tusen pund betalades av med hundra pund i veckan.

De två skulle bli ett fantastiskt par på modescenen: hon – den fullständigt orädda modeikonen som alltid sågs med någon flamboyant skapelse på huvudet och han – rebellen från East End (»Gucci’s top geezer« löd The Independents rubrik när det italienska modehuset köpt in sig i McQueens verksamhet) som innan han slog igenom spenderade hela socialbidraget på att köpa tyg.

Han gjorde det extrema och hon bar det. Den udda fågeln och fågelskådaren – ornitologi var ett intresse som McQueen haft sedan barnsben.

Dokumentären »McQueen« berättar historien om den på alla sätt otypiska designern Alexander McQueen.

Det var med Isabella Blows hjälp som Alexander McQueen vandrade upp på toppen. Hon tog honom under sina vingar och fyra år efter examensvisningen tilldelades han utmärkelsen »British designer of the year« för första gången.

Framgångarna skulle dock slå en split i relationen mellan de två – hon kände sig förbisedd när Gucciaffären gått igenom och McQueen rusade vidare i karriären utan att ta henne med. Historien om Blow och McQueen är en berättelse med två tragiska slut. De tog båda sina liv – hon 2007 och han tre år senare.

Dokumentären »McQueen«, som har biopremiär i dag, berättar historien om den på alla sätt otypiska designern Alexander McQueen. Modevärldens enfant terrible som så brutalt försvann från världen när han, 40 år gammal, stod på sin topp.

McQueen var inte något så enkelt som en designer som ritade kläder – han var en konstnär som skapade kreationer som kunde vara omöjliga att bära utanför en catwalk. Han var kontroversiell, orsakade rabalder och lät sina skapelser inspireras av skräck och död, Jack the Ripper och häxprocesserna i Salem.

Foto: Christophe Ena/AP

När McQueen visade sin vår- och sommarkollektion för 2001 placerades publiken runt omkring en kub med spegelglas. Visningen var medvetet försenad så att modeeliten skulle tvingas att lydigt sitta och obekvämt stirra in i sina egna spegelbilder innan modellerna dök upp inuti som vore de intagna på ett mentalsjukhus.

När visningen var över föll en kub inuti kuben sönder och ut flög malar medan en naken kvinna låg som ett konstverk därinne. Hela visningen kostade närmare en miljon att producera och är en i dag legendarisk modehändelse.

Biljettrycket var så hårt att man bestämde sig för att hålla öppet också nattetid.

Eftersom Alexander McQueens plagg gärna kan studeras som konstverk har han passande nog ställts ut på två av världens främsta museum. 2011 öppnade »Savage beauty« på The Metropolitan museum of art i New York och fyra år senare visades samma utställning på Victoria & Albert museum i London. Nästan en halv miljon människor besökte utställningen i London, vilket innebär att det är den populäraste utställning som museet haft. Biljettrycket var så hårt att man bestämde sig för att hålla öppet också nattetid. De sista två helgerna visades utställningen mellan klockan tio på kvällen och halv sex på morgonen för att hinna möta intresset från allmänheten.

Foto: Antonio Calanni/AP

Ett tag gjorde McQueen fjorton kollektioner per år för olika märken. Han designade kläder till bland andra Björk och Lady Gaga och var samtidigt inne i ett drogberoende. Dokumentären om Alexander McQueen är en berättelse om talang, konst och ömtåliga själar. Ett uppbyggande och fall – att uppfinna sig själv och förlora den man är.

En vecka innan McQueen gick bort dog hans mamma. Det var ett förkrossande slag. Sorgen som kvicksand som kräver all kraft i världen för att inte dras med under av. I slutändan är det alltid det mänskliga som förenar oss.

Text:

Toppbild: Danny Moloshok/AP, Christophe Ena/AP