Tanken mognar – Trump kanske är en stor man

Thomas Carlyle var 30 och mer än halvvägs till vithårigt orakel när det första kamerafotografiet togs 1826. Ändå finns åtminstone ett halvdussin porträttfotografier av honom. Mest känt är antagligen Julia Margaret Camerons profilbild av den 72-årige Carlyle från 1867. Då var det prick 30 år sedan John Stuart Mills städerska av misstag brände upp Carlyles enda manuskript till första delen av storverket om franska revolutionen. Carlyle fick skriva om det.

Enligt honom själv blev boken bättre andra gången.

Han är en aning oskarp på fotografiet och påminner en del om Per Gahrton, men det kan han ju inte rå för.

Det var historikern Carlyle som formulerade tanken på historien som en berättelse om en följd av »stora män«. Inte nödvändigtvis goda män. Djingis Khan och Caligula måste få sin plats. Hitler, Stalin och Pol Pot likaså. Det var, lustigt nog, individualisten Herbert Spencer som var först med att 1860 utförligt kritisera Carlyles historieuppfattning.

Vilken chans skulle James Watt, sin uppfinningsrikedom till trots, ha haft att uppfinna ångmaskinen, om han hade fötts i en infödingsstam utan kunskap om järn, undrade Spencer. Nej, stora män är produkter av den sociala organism – det samhälle – de lever i, menar Spencer. Så historien är processer som är mycket djupare än de man kan lära genom att bara studera »Fredrik den snikna och Napoleon den förrädiske«.

Man kan ana att Carlyles skola faller sig naturligast för Donald Trump och Kim Jong-Un i dessa dagar.

Det är en plågsam njutning av utsökt slag att själv brottas med och se alla andra som nu tvingas leka med tanken att Trump kanske har rätt, både om historien och om sig själv. Främst i ledet står förstås den norska Nobelkommittén, som bäddat för obehaget med sin fallenhet för löjliga val av fredspristagare.

Problemet är att fredspriset, kanske i större utsträckning än något annat Nobelpris, bygger på en historiesyn av Carlyles slag. Om inte stora män och kvinnor faktiskt ändrar historien, finns ingen anledning att ge någon ett fredspris. Ibland försöker kommittén komma undan saken genom att ge priset till EU, eller antikärnvapenkampanjen ICAN, men det är mest utläggning av rök. Carlyles idé om att »stora män ska styra och att andra ska högakta dem« finns ändå där i botten.

Det som gör saken så svår att svälja är att vi helst tänker oss att stora män inte är småskurna, som Donald Trump. Vi har ingen grund för den sortens förhoppningar. Stora män får sällan en chans att forma historien genom att vara artiga, lyhörda och självuppoffrande. Skitstövlar har historiskt haft en konkurrensfördel när det gäller att styra världen. Men det finns något mer.

Horder av kommentatorer återkommer till att Trump styr världen på samma sätt som sitt fastighetsimperium, eller sin dokusåpa. Nästan ingen tar ett steg längre och reder ut sina starka känslor för det. Det presenteras rätt sällan några argument för varför det är så fruktansvärt. Någon menar att det saknas linje och sammanhang, någon annan att en individs humörsvängningar kan bli världens, en tredje att den internationella diplomatin tar skada. Allt det kan vara sant, eller till och med sannolikt, men få anstränger sig för att verkligen reda ut saken. För det är egentligen något annat som smärtar.

Att en fastighetsskojare kan bli president må vara hänt, men när han väl blivit vald förväntar vi oss att han ska kliva in i sin nya roll. Inte fortsätta som förut. Uppkomlingar brukar göra sig salongsfähiga när de nått fram. Korsikanen Napoleon gjorde sig till kejsare. Republikanen Cromwell gjorde sig till kung, i allt utom titel. De odlade sin värdighet. Men Trump gormar lika yvigt som vanligt, i samma för långa slips.

Tanken börjar kanske mogna, men den har ännu inte riktigt fått fäste: Donald Trump kanske är en stor man, i Carlyles mening, och samtidigt outhärdligt vulgär. Han kanske både är framgångsrik och destruktiv.

Napoleon byggde trots allt Europa, samtidigt som han ödelade det. Visst, han hade snyggare gångkläder och större finess. Men kan man klandra Trump för det? Han är ju sprungen ur vår tids sociala organism.

Text:

Toppbild: Saul Loeb/AFP