Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Den amerikanske politiske konsulten Dick Morris

Utrikes

Den politiske krämaren som uppfann triangulering

Motståndaren har en position, vi har en annan – låt oss då skapa en helt ny! Förvirrande? Välkommen till valåret 2018, då mycket handlar om tringulering.

Den amerikanske politiske konsulten Dick Morris är knappast den politiska tänkare de svenska partierna vill förknippas med. Han har kallats principlös intrigmakare och politisk krämare. En person som får Machiavelli att framstå som en blyg förskoleelev.

Ändå är de knep Morris använde för att få Bill Clinton återvald som president 1996 i hög grad närvarande i den svenska valrörelsen. Det handlade då och det handlar nu om triangulering.

»Triangulering skapar en tredje position, inte bara mellan de två positioner de två partierna tagit utan en ovanpå dem också. Vi identifierar en kurs som är anpassad till de problem som republikanerna tar upp gör det på ett sätt som är unikt för dig«, beskrev Dick Morris trianguleringen i boken »Behind the Oval office« (1998).

Han var i och för sig inte först med triangeln. Filosofen Friedrich Hegel (1770 – 1831) var den som formulerade dialektiken: Tes kontra antites skapar syntes. Karl Marx köpte Hegels resonemang och utvecklade dialektiken till en viktig beståndsdel i marxismen.

I amerikanska Politico beskrivs triangulering som politikens fulaste ord. Och när Dick Morris dök upp som rådgivare i kretsen runt Clinton rynkade hans ursprungliga medarbetare på näsan.

I Sverige är triangulering ett nästan ännu fulare ord. Snudd på i klass med amerikanska politiska konsulter. När några underhuggare ville ta hit Dick Morris 2001 för att ge tips till Socialdemokraterna inför valet 2002 stoppades det direkt av Göran Persson.

Men det krävs inga konsulter för att tringulera. S och M har gjort det hela våren, i fruktan för väljarflykt till SD har de lyssnat till argumenten och utvecklat sin egen tredje position. Med frågorna kring lag och ordning och migrationspolitiken som de tydligaste exemplen.

Det är som Dick Morris brukade säga till Clinton: »Sluta att försöka bli vald av rätt orsaker. Se till att du blir vald«.

I ett inslag i Sveriges Radios Godmorgon världen den 23 november 2016 frågade man sig nästan ängsligt: Är trianguleringens tid inom politiken över?

Kontentan den där grå söndagsmorgonen i november 2016 var ungefär följande: i USA, med Donald Trump och den polarisering han skapat, är den över. Om den är över i Sverige vet vi inte.

Numera vet vi.

Att Moderaterna ägnade sig åt triangulering inför valet 2006 har till och med en av deras egna erkänt:

»Under perioden 2002 - 2006 blev triangulering på vissa centrala områden en bärande del i moderaternas omprövning: vi accepterade en del av motståndarnas problembeskrivningar på vissa centrala områden, men applicerade våra egna lösningar«, skrev tidigare partisekreteraren (M) och arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin i Dagens Samhälle efter valet 2014.

Ungefär samtidigt kom Göran Persson in på triangulering när han i SVT:s Agenda skulle förklara SD:s framgångar i valet 2014:

»Jag tror SD:s framgångar också delvis beror på den triangulering, den strävan efter att inte ta risk i politiken, att inte visa skillnader, som Moderaterna införde och som Socialdemokraterna har tagit efter. Man ligger så nära varandra. Då blir det på något sätt så att när man är arg och uppgiven så finns inget annat protestuttryck«, sa Persson i Agenda.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson pratade i februari i år med tidningen ETC om sin aversion mot företeelsen:

– Den jäkla trianguleringen när alla partier möts i mitten för inget gott med sig, det har bara gett växande fascistiska partier i vartenda land där det skett, sa han.

Vad hände med trianguleringens fader, Dick Morris, då? Jo, hans ansågs ha spelat en viktig roll för att få Bill Clinton återvald som president för en andra period i november 1996. Fast då var Morris bortkopplad från kampanjen sedan två månader.

En titt på tidskriften Times förstasida visar de snabba kasten: på omslaget den 2 september 1996 om Dick Morris: »The man who has Clintons ear«. En vecka senare, på omslaget den 9 september 1996: »The Morris Mess: After the Fall«.

Han själv svarade för en av kampanjens största skandaler genom att läcka hemligheter från samtalen med Bill Clinton till en prostituerad som Morris träffade.

Politiska konsulter i USA brukar betecknas som »guns for hire«, som rätt principlöst ställer upp för den kandidat som har råd att betala.

Men Dick Morris passar inte in på den beskrivningen, skrev en amerikansk kommentator: Han är snarare en »outlaw«, en laglös.

Han har gett drag åt flera figurer på film och TV. Många menar att Robert de Niro som den skrupelfrie Conrad Brean i filmen »Wag the dog« har stora likheter med Morris. Inte minst delar de egenskapen att uppmärksamheten runt skandaler för den sittande presidenten går att bryta genom att förflytta uppmärksamheten till helt andra saker.

Men allra närmast verklighetens Dick Morris kommer nog tv-serien »Vita huset«. I en omgång av serien spelar tv-seriens motsvarighet till Dick Morris – rollkaraktären Bruno Gianelli spelad av Ron Silver – en central roll.

Det går dåligt för seriens president Joshia Bartlet. Opinionssiffrorna är långt ifrån imponerande, och hans gamla stab tycks ta tappat sugen. De vill helst uppmärksamma sina egna (liberala) hjärtefrågor.

Det är då en ny person kommer in i handlingen. Den politiske strategen Bruno Gianelli vill vrida om fokus och inriktning i presidentens budskap och handlande. Med sig har han några egna medarbetare, och det nya gänget hamnar genast i hård konflikt med presidentens gamla stab.

Aaron Sorkin, manusförfattare till »The West Wing« har knappast fantiserat ihop denna utveckling i serien. Precis så såg det ut i Vita huset vintern 1994 - 95. Med ett år kvar till valet såg Bill Clinton minst av allt ut som en vinnare.

Då kom Dick Morris in i bilden. Han och Clinton hade känt varandra länge och det var Morris som hade hjälpt Clinton att återta guvernörsposten i Arkansas efter den smädande förlusten i valet 1980. Redan då besvärades Clinton av skandaler. Men Morris hade lugnat honom:

»Sanningen är det som ingen kan bevisa är osanning«.

Men det dröjde innan Dick Morris gav sig till känna. Först uppträdde han som den anonyme »Charlie«. Allt oftare under slutet av 1994 och början av 1995 refererade Clinton till »Charlie«.

Vita hus-staben skulle hållas utanför. Dick Morris medverkan var känslig och kunde tolkas som en misstro mot de sittande medarbetarna.

»Det var tydligt att det fanns en mycket stark kraft någonstans, men vi visste inte vad eller vem det var«, förklarade en medarbetare.

Så här berättar Dick Morris själv:

»Vi (Morris och Clinton) var ensamma i en del av Vita Husets presidentbostad, och ingen visste att jag var där. Med presidenten ståendes tittande över min axel satt jag och skrev på hans tal till nationen…Jag vände mig helt om och tittade upp på honom och sade: ’Herr President, vet ni att jag alltid har drömt om att göra exakt just detta på just det här sättet ända sedan jag var åtta år gammal.’

Han svarade: ’Det har jag också gjort’, och lämnade rummet.

Först senare under 1995 medverkade Morris helt öppet på mötena i Vita Huset. Men rivaliteten med Clintons stab levde vidare.

George Stephanopoulos, en av Clintons främsta rådgivare i Vita Huset och i dag programledare på ABC, beskrev senare i sin bok »All too human« Dick Morris som en »principlös intrigmakare«. Han beskriver också att Morris var hatad, speciellt av Hillary Clinton, men också av den politiska staben. En del av dem kallade honom för »Unabombaren«.

Stephanopoulos ger som exempel på Morris principlöshet att han ville få presidenten att skrota det program – affirmative action – som finns för positiv särbehandling av etniska minoriteter.

Morris hade låtit undersöka saken: Clintons stöd från de svarta väljarna skulle minska med tre procent. Men samtidigt skulle han få stöd av 15 procent av de vita republikanerna.

Dick Morris tog allt större plats. När Clinton sommaren 1995 skulle resa på semester ville Morris att den skulle bli ett slags inslag i kampanjen. Han fann att bland de osäkra väljarna fanns det många som gillade fotvandringar och camping. Så Bill och Hillary gav sig iväg på campingsemester i Grand Teton och Yellowstones nationalpark.

Dick Morris idé var att Clinton skulle fånga in de osäkra väljarna som tvekade mellan demokrater och republikaner. Sättet att göra det på var att i budskap och ställningstaganden placera sig i mitten, och ibland ta republikanernas frågor och göra dem till sina. Morris kallade det för »triangulering«: Motståndaren har en position, vi har en – låt oss då skapa en helt ny!

Clinton lydde Morris råd. Han förflyttade sig mot mitten och förespråkade en balanserad budget och en reformering i välfärdssystemen. Känsliga frågor släpptes. I stället började Clinton bli allt mer nationalistisk.

»It´s the economy, stupid« var mantrat i Clintons valhögkvarter 1992. Ekonomin skulle bringas i ordning, genom lägre arbetslöshet och mer pengar kvar skulle lägre medelklass och arbetarklass vinnas för Clinton.

Men nu gick det allt bättre för USA. Enligt Morris handlade det om att vinna röster i medelklassen. Han visade med opinionsundersökningar att de osäkra väljarna var mer oroade av den moraliska tillbakagången än ekonomin. Folk var upprörda över brottsligheten, drogerna och sex och våld på TV.

»It’ s about values« blev mantrat för Morris kampanjteam.

Morris undersökare dömde ut fokusgrupper: »Hur ofta sitter tolv personer runt ett bord med Cola och kakor och pratar politik?«. De gav sig i stället ut och ställde frågor i köpcentra. Där kunde frågorna upplevas just som politiken upplevdes av medelamerikanen – som ett tillfälligt avbrott i deras vanliga liv.

Målgruppen blev »soccer mums«: kvinnor i vita medelklassförorter med barn. De bekymrade sig över moralen i samhället och över vardagliga saker i sitt eget liv.

Problemet var att Clinton minst av allt betraktades som en »family man«. Alla kom ihåg hans älskarinna Gennifer Flowers, alla kom ihåg att han hade rökt hasch (»but I didn´t inhale«).

Vändpunkten kom med bombdåden i Oklahoma City. Clinton reste dit och talade om vilket fruktansvärt brott det var mot amerikanska värderingar. Och Clinton började ta upp de frågor som »soccer mums« ville ha svaret på. Han stödde skoluniformer, utegångsförbud för tonåringar, V-chips som skulle ta bort sex och våld från TVn, förbud mot tobaksannonsering och annat. Opinionsmätningarna gav omedelbar respons.

Ungefär samtidigt lanserade Dick Morris tanken på en stor omfattande annonskampanj i TV. Annonsbudgeten skrev Morris ihop till tio miljoner dollar.

Alla ansåg det var en befängd idé att spendera så mycket pengar på köpta medier så tidigt. Alla utom Clinton och Al Gore. Det avgjorde saken.

»Jag visste att en reklamkampanj måste börja tidigt, pågå kontinuerligt och hela tiden ta upp samma teman vecka efter vecka, och inte fick få för stor uppmärksamhet i övriga media«, berättar Morris i sin bok »Behind the oval office«.

Men hur gör man en stor reklamkampanj »hemlig« för journalister? Jo, man gör inte reklam där de bor, Washington, New York och Los Angeles undantogs från reklambokningarna. Men på de mindre tv-stationerna ute i landet köpte Clintons folk upp massor av reklamtid.

»Varje vecka visade våra mätningar en allt större skillnad mellan de osäkra väljarnas i stater med hög andel osäkra väljare och de stater som var starkt demokratiska eller republikanska«, skriver Morris.

Strategin blev framgångsrik. Clinton etablerade sina frågor bland de osäkra väljarna, och republikanerna togs på sängen. När media i övrigt uppmärksammade vad som hände var det för sent för motståndare.

»Att vi lyckades visar tydligt vilka begränsningar det finns i medierna i ett land av USA:s storlek. Bara en eller två reportrar förstod delvis vad vi gjorde, men de flesta hade inte en aning«, förklarar Morris.

Och Clinton som varit nere på rekordlåga siffror blev sommaren 1995 favorit hos över 60 procent av väljarna.

Dick Morris stod på sin höjdpunkt. I Newsweeks reportage om valsegern 1996 skriver de:

»Det fanns tillfällen när medarbetarna ansåg att Clinton agerade mer som en kampanjkonsult än en president. Och det fanns tillfällen när Dick Morris agerade mer som en president än som en kampanjkonsult«.

I slutet av augusti 1996 samlades demokraterna till konvent i Chicago där utgången var given: Clinton for president.

Samtidigt lägger New York-tabloiden Star sista handen vid de kommande dagarnas toppstory: »White House Call Girl Scandal«.

Morris hade träffat en call-girl på Jefferson Hotel i Washington under ett års tid. Detaljerna var ingen kul läsning för konventdeltagarna som helst ville smälla ballonger och hurra för Clinton. Morris beskrevs av kvinnan som en fotfetishist. Men vad värre var – hon hade lyssnat till känsliga samtal mellan Morris och presidenten. Hon kom särskilt ihåg Clintons kommentar när Morris ville skära i sjukersättningen för att få en balanserad budget:

»Fan Dick, jag vill inte vakna upp en morgon och se en hel hop av krymplingar i rullstolar kedjade vid Vita Husets staket«.

Samma dag som Clinton gav sitt tal på konventet där han accepterade nomineringen som presidentkandidat fick Morris lämna kampanjen bokstavligt talat bakvägen.

Morris fru Eileen var upprörd:

»Clinton kommer under med sån här skit hela tiden. Varför måste Dick gå?«.

Nyheten om Morris eskapader väckte stort uppseende. Det är få förunnat att få sitt ansikte på Times omslag två veckor i rad. Och de som anklagat honom att vara skrupelfri tyckte de fick rätt.

»När jag hörde talas om att Morris hade blivit ertappad med en prostituerad trodde jag att han bara varit för sig själv«, skrev en kommentator.

Men skandalen tycktes inte få någon påverkan på Clinton, som framgångsrikt fortsatte tala om familjevärderingar. Fast det var innan Lewinsky….

Dick Morris fortsatte inom politiken, som konsult och föredragshållare. Bland annat var han konsult i Vicente Fox valkampanj i Mexiko 2000 och brittiska UKIP:s kampanj inför Europavalet 2004. Han har också varit politisk TV-kommentator i Fox News och kolumnist i New York Post.

Men det var just det med principlös. Morris gled allt närmare republikanerna och dess högerflygel – Tea Party, och ställde upp för dem i olika sammanhang.

I presidentkampanjen 2012 stödde han republikanske kandidaten Mitt Romney och förutspådde en storseger för Romney över Barack Obama.

I dag är han ingen att räkna med i offentligheten. Men hans triangulering och kampanjknep är det.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera