Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Skogsvaktaren och ladyn

Än i dag lyckas författare spränga sedlighetsgränserna.

»Är den här passagen realistisk?«

»Tre upprepningar i samma stycke, är det litteratur?«

»Menar du att Connies karaktär utvecklas genom dessa 13 samlagsskildringar?

Frågorna kommer inte från någon ogin skrivgrupp utan från en rättegång. London 1959. Åklagaren korsförhör litteraturkritiker, lärare, en pastor om huruvida en dittills förbjuden roman är obscen eller litteratur.

»Lady Chatterleys älskare«. Överklassdam i olyckligt äktenskap med invalid greve längtar efter sex, livslust och barn och inleder en affär med makens skogvaktare. De möts i hemlighet, flätar förgätmigejs i varandras könshår och kommer fram till att bra sex och relationen som följer är den enda frälsningen.

Brittiske författaren D.H. Lawrence självpublicerade sin sista roman. Van vid att hans böcker både bannlystes och brändes visste han vad som väntade detta hans mest vågade verk. Han åkte till Florens, tryckte privat. Året var 1928. Och mycket riktigt: Både den brittiska och amerikanska staten censurerade »Lady Chatterley« som pornografi. Inte förrän 30 år senare skulle två förlag, Penguin i London och Grove Press i New York City, ge ut verket på varsin sida Atlanten och därmed skriva om spelreglerna för den anglosaxiska tryckfriheten.

Grove Press startade på Grove Street i bohemiska Greenwich Village där de publicerade fransk och annan kontroversiell litteratur. När de försökte med »Lady Chatterley« kom de först inte längre än till posten. Det statliga postverket konfiskerade böckerna men Grove stämde posten — och vann. Tidsandan var med dem. Det var inte bara konstnärerna i Greenwich Village som tyckte det blev pinsamt när staten ska avgöra vad som är konst. Obcenitetsrättegången i London kom fram till samma dom: Sex var okej, om det var litteratur. Sextiotalet hade kommit. En gång lag, blev en fråga om smak. Att det »smaklösa« blivit tillåtet banade väg för många nu beundrade bästsäljare som alla chockerade sin tid.

»Dockornas dal«

Tre unga kvinnor kommer till Manhattan i mitten av 40-talet för att söka lyckan, kärleken och en plats i underhållningsindustrin. Två decennier senare har de åldrats, fallit offer för branschens maktmän och hittat sin enda tröst i ångestdämpande barbiturater, eller »dockor.«

När amerikanskan Jaqueline Susann inte kom något vart som skådespelare började hon skriva i stället. 1966 kom »Dockornas Dal«, ett paradis med så mycket orm att du knappt ser till någon frukt. Det är männens värld. Den kvinna som lyckas här betalar med liv, själ eller hjärta. Anne, vacker och helylle, får jobb hos en faderlig underhållningsadvokat men trots sin integritet leds hon ändå till slut ner i känslomässigt mörker (“Kanske är jag oälskbar.”). Jennifer, snäll, en verklig vän, men ingen (utom Anne) ser henne för något annat än hennes perfekta bröst. Neely, föräldralös överlevare, når framgång som sångerska men blir allt mer hänsynslös. 

Dåtidens finkritiker stoppade fingrarna i halsen. Norman Mailer vägrade läsa. »Dockornas dal« hade sexscenerna, men inte litteraturen! Men bokens popularitet vilar på verkliga meriter. Det är en slukig sidvändare om sjasket som sopats under underhållningsbranschens röda matta. I sin perceptiva beskrivning av förhållandet mellan Jennifer och sångaren Tony Polar visar Susann upp ett trovärdigt kändisförhållande, vackert på bild, men Jennifer och Tony träffas så sällan, och då bara för att gå på premiärer, att Jennifer först inte märker att hennes pojkvän är mentalt retarderad. »Dockornas Dal« har i dag fått upprättelse, inte minst som förutseende spegel av vår tid.

 

»Vinterträdgården«

Fyra barn lever i idyll tills pappa dör och mamma tar med dem till mormor och morfar. Morföräldrarna avskydde pappan och om morfar får veta att det blev barn av den olaga unionen, kommer han göra mamman arvslös. Så var gömma barnen? På vinden. Medan mormodern oroar sig för att de ska upprepa föräldrarnas arvssynd  …

 

Det är ett klassiskt tema i genren för unga vuxna: »Vinterträdgården« och serien som följer handlar om överlevnad. Inlåsta på vinden försöker barnen blomma utan solsken. Cathy övar balett. Chris studerar medicin. De blir som föräldrar för de yngre barnen. Men författaren Virginia C. Andrews lägger till en tvist: Naturligtvis infriar Chris och Cathy mormoderns farhågor och förlorar oskulden till varandra i en intrig som börjar med tvivelaktigt samtycke och fortsätter som ett av litteraturens jobbigare exempel på »varför de inte får varandra.«

V.C. Andrews blandade genrer, ungdom och tabun i en oemotståndlig mix. Föräldrar förbjöd. Skolbibliotekarier plockade bort från hyllorna. Andrews dog 1986 men lever via spökskrivare kvar som varumärke för explicita ungdomsböcker om mörka passioner.

»American Psycho«

Finansmannen Patrick Bateman är en i mängden på 80-talets Wall Street. Men bakom den välklädda fasaden finns en sadistisk seriemördare — eller?

1990 var förlaget Simon & Schuster på väg att ge ut en roman vars våldsskildringar redan cirkulerade i medierna. Upprörda förlagsanställda hade läckt. Recensenter och feminister rasade. Boken var pervers, misogyn. Bara veckor innan publiceringsdatum ställde Simon & Schuster in utgivningen. Den då 25-årige Bret Easton Ellis fick behålla förskottet. S&S ville bara inte ansvara för hans bok. »American Psycho« är en satir över manlig fåfänga, materialism och alienering. En värld av bordsbokningar, sartorial intelligens och visitkort i rätt nyans av vitt. Alla män bär kostym, hängslen och hornbågade glasögon från Oliver Peoples och är aldrig säkra på vem som är vem. Detaljerad konsumtion matchas med lika detaljerat våld, vilket kan läsas som en ganska rättvis representation av ett psykopatiskt finanssystem och gränslös konsumtion. Det hade också kunnat bli slutet för den nu ikoniska Patrick Bateman om inte ett annat förlag plockat upp rättigheterna.

Easton Ellis tror att det i dagens värld med sociala medier är möjligt att skriva ett »fiktivt verk som skapar den typen av kontrovers«.

– Om boken borde ha skapat kontrovers, är en annan fråga, säger han i »Rolling Stone«.

Det var inte våldet i »American Psycho« som bestod. Det var humorn. Batemans flickvän som försöker skriva hans initialer i sushi. Mary Harrons filmatisering som är en mörk komedi. Det ultimata beviset på berättelsens charm: 2008 blev 90-talets mest kontroversiella roman till musikal.

»50 nyanser av Honom«

Crack-babyn Christian adopteras av en bra familj när han är fem. Vid 27 driver han sitt eget företagsimperium och har allt — utom kärleken. Han kan inte. Hans relationer är strikt sadomasochistiska, utövade per kontrakt. Så träffar han en ung, obstinat oskuld som inte alls tänker vara undergiven  …

Så om samtidens skräp blir framtidens favoriter, vad säger det om tiotalets kioskkomet? Kommer vi en dag se tillbaka på »Femtio Nyanser« och tänka »du milde! Den var ändå bättre än vi trodde då«.

Brittiska E.L. James gjorde något otroligt: Hon, som aldrig skrivit, blev inspirerad av Stephenie Meyers vampyrroman »Twilight«, la ut en erotisk berättelse på Meyers sajt för fanfiction, sedan på sin egen hemsida och sedan genom ett självpubliceringsförlag. När ett traditionellt förlag plockade upp »Femtio Nyanser«, sålde den redan smör på sitt dåliga rykte.

»Jag vänder mig mot honom och gapar förvånat.« Hur kunde något så illa skrivet bli så populärt? Publicerat? Är handlingen alls mer än utfyllnad? Men böckernas motor är inte sexet. Motorn är Christian. Christian Grey, som klippt ur romansgenrens handbok: Snygg, rik och kall — men med nog känslomässig energi att flyga sin jet över USA för att reda ut ett mejl. Christian själv beskriver sig som komplicerad, med »femtio nyanser,« vilka Anastasia måste reda ut för att få den relation hon vill ha. Femtio? Kanske två. Plus så många beskrivningar av hans »långa fingrar« att du snart bara ser Freddy Krueger. »Femtio Nyanser« lär aldrig vinna någon rättegång om litterära meriter. Å andra sidan — är den harmlös.

I år är det 90 år sedan Lady Chatterleys debut. England är i förändring. Industrialismen slamrar i bakgrunden. Till Chatterleys gods kommer de intellektuella och tråkar ut Connie med sin tomhet. Men utanför finns bara gruvarbetarna, de utmattade massorna, som skrämmer henne med kroppar och själar som fyllda av järn och kol. Mänsklig anknytning finns varken i överklassen eller arbetarklassen. Den finns inte i välstånd, konst eller religion. Så var finns den? Enligt skogvaktare Mellors, finns den i det enda verkliga tabu som finns kvar: Sex som något naturligt och livsavgörande.

Romanens arbetstitel var »Ömhet«. Idén den utforskar Darwins, men med människans unika poesi. Temat är tidlöst: Det svåra i att hitta kärlek och den plats i världen som passar dig.

Fakta | Bästsäljare

»Lady Chatterleys Älskare« banade väg för Henry Millers Tropic of Cancer, William S. Burroughs Naked Lunch och fler censurerade verk från Grove.

Dockornas Dal har till dags datum sålts i 31 miljoner exemplar, Vinterträd- gården 40 miljoner och , 50Nyanser-serien i 150 miljoner.

Källor: NY Times, People, LA Times

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera