Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Att kanta vägen med goda föresatser

Om tillräckligt många är tillräckligt enfaldiga, kan det gå åt helvete även i Sverige.

Tiotusentals flyr från sin egen regering i Nicaragua. I Venezuela har samhället kollapsat: valutan är värdelös, varorna saknas, lag och ordning är upphävd. Zimbabwe har just haft sitt första val efter Mugabe och Mugabes parti vann. Det finns ingen spridd respekt för valresultatet.

Visst, långt borta, i kilometer och tanke, men inte en annan värld.

Det vi sällan tänker på under ett valår är hur mycket vi brukar vara överens om. Det kan spelas upp holmgångar om skattesänkningar och bidrag, om vård och skola, men i botten brukar det ändå finnas en överenskommelse. Dels om respekten för sättet vi fattar våra beslut på. Dels, på det stora hela, om målen för våra gemensamma beslut. Visst, det finns undantag. Folkpartister begick dataintrång hos Socialdemokraterna 2006. Marita Ulvskog liknade den borgerliga valsegern 1976 vid en ”statskupp”. Men det är ytterlighetshändelser och ytterlighetspersoner. Den sortens avsteg har trots allt varit just avsteg.

Åtminstone fram till nu.

Kampanjen #röstamermänskligt är igång. Den har växt ur andra kampanjer som flyktingaktivisterna i #vistårinteut och nätordningsmännen i #jagärhär. Kampanjen säger sig vara partipolitiskt och religiöst obunden. Men det är rätt ointressant i det politiska klimat vi har fått. Det här är förstås en kamporganisation som är till för att mobilisera den vänstra delen av den polariserade offentligheten.

Det är inget fel eller ohederligt i det. Men det finns en oroväckande suddighet, inte minst i de här kampanjernas självbild.

Det var många som välkomnade #jagärhär när den kampanjen drog igång. Tanken sades vara att ge sig in på diskussionsfora och säga emot dem som ägnade sig åt hat, hot, rasism och annat av samma vara. Ganska snart visade det sig att det inte fungerade alldeles som tänkt. Aktivister från kampanjen började snarare agera som åsiktspoliser. De förmådde inte göra skillnad på hot och rasism och ståndpunkter och argument som de helt enkelt inte gillade. Det uppmanades till polisanmälningar av folk med åsikter aktivisterna inte gillade, seriösa diskussioner saboterades, debattörer svartmålades och baktalades av aktivisterna. Ibland blev det direkt osmakligt, som när en mängd #jagärhär-aktivister tog ställning för en afghansk ensamkommande som dömts för ofredande av en 14-årig flicka. I kommentarer på nätet misstänkliggjordes flickan, medan den dömde gärningsmannen fick alla sympatier.

För en utomstående betraktare framstår det som exakt sådant beteende på nätet som #jagärhär bildades för att motverka. Men det blev istället tydligt att det här var en starkt ideologisk kampanj, ett slags kamporganisation, där fakta kom i andra hand. Spjutspetsen av #jagärhär utvecklades till ett slags politiska kommissarier, med samma sorts mentalitet som Daniel Ortegas och Nicolas Maduros medborgargarden, om än på nätet.

Aktivisten Elin Ersson, som stoppade utvisningen av en afghansk man genom att vägra sitta ned i flygplanet, är en del av de här aktivistgrupperna. Mycket har sagts om den aktionen. Mycket har varit rätt dumt. Det är klart att ett fritt samhälle måste acceptera ett visst mått av civil olydnad. Att döma ut aktioner som Erssons med det enkla argumentet att demokratiska och juridiska beslut har fattats och att ingen har rätt att sätta sig upp mot dessa, är ett slags demokratisk totalitarism som är obehaglig. Men civil olydnad är till för att sätta ljuset på upplevda orätter och väcka debatt om dessa. Det är här det finns anledning att kritisera aktioner av Erssons slag.

Det är inte svårt att känna empati och solidarisera sig med enskilda personer och deras öden. Men det räcker inte som grund för att styra ett land. Man kan argumentera för en upplösning av nationalstaten och fri invandring, men då måste man också vara konsekvent. Cilvil olydnad och aktivism fritar inte någon från logik och konsekvens. Är man för en upplösning av nationalstaten och öppna gränser måste man också överge allt det som bygger på nationen och dess gränser. Det gäller till exempel välfärdsstaten. Privata försäkringar och trygghetssystem kräver inte nödvändigtvis en gemensam politisk enhet, men offentliga och omfördelande försäkringar gör det. Vill man lösa upp nationen och öppna gränserna måste man dessutom acceptera att själva grunden för ordnade kollektiva beslut dras undan. Förutsättningen för att kunna fatta kollektiva beslut som omfattar alla, som fungerar och accepteras, är att det finns en avgränsning utåt.

Kort sagt, alla de politiska värden aktivistgrupper av det här slaget säger sig stå för, har historiskt bara kunnat bli praktik och verklighet i länder som varit noga med att definiera geografiska, medborgerliga och politiska gränser. Det är kanske en obehaglig och oönskad paradox, men den är likväl sann.

Det här är den kritik som är relevant att rikta mot aktivister som Ersson och grupper som #jagärhär, #vistårinteut och #röstamermänskligt. De är helt enkelt grupper som redan i sina grundantaganden väljer att bortse från det som är problemet. Det är klart att man kan diskutera olika strikt flyktingpolitik och annat av det slaget. Men man kan inte motsätta sig varje gräns och varje reglering, utan att samtidigt förstå vad det har för konsekvenser.

#jagärhär, med starka personlänkar till #röstamermänskligt, trumpetade nyligen ut att deras aktivister tänkte befinna sig vid vallokalerna på valdagen för att ”stötta och peppa folk som röstar”. Det visar hur problematisk självbilden i de här rörelserna är. Det fanns antagligen inga oärliga avsikter, men däremot saknades totalt insikt om demokratiska spelregler. Aktivisterna, som säger sig kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter, förstod helt enkelt inte några av de mest grundläggande reglerna för en fungerande demokrati – till exempel att väljarna ska tillåtas rösta i lugn och ro, utan något som kan upplevas som påtryckningar eller påverkan.

Mycket talar för att stora delar av de här aktivistgrupperna inte heller förstår att respektera det faktum att offentliga val inte alltid går som man önskar. De resonerar som att varje politiskt beslut som går emot deras övertygelser, saknar legitimitet. Det betyder i förlängningen att alla väljare som inte röster som aktivisterna önskar, också saknar legitimitet i aktivisternas ögon. Det här är riktigt farligt. Det är precis den sortens självrättfärdig argumentation som lett till att länder som Nicaragua, Venezuela och Zimbabwe är där de är.

Sverige är förstås långt därifrån. Men vi är inte immuna mot politisk enfald. Om tillräckligt många tänker tillräckligt lite, kan det helt enkelt gå åt helvete här också.

Och ja, jag vet att det finns nazister och att de kan utgöra ett hot under valdagen. Men det är en marginell och samtidigt uppenbar fara. Den smyger sig inte på oss. Om polisen kan skärpa sig en aning, går nazisterna att hantera.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera