Den underskattade glädjeeffekten

Hej Erik!«

En gammal kontakt som blivit minister forsar förbi i folkmängden på en konferens. Hen vinkar glatt och ropar: 

»Det är jättekul att vara minister!«

Så försvinner det leende statsrådet snabbt i vimlet, följt av sitt entourage. 

Det är säkert jättekul att sitta i regeringen, framför allt i början. Viktiga arbetsuppgifter, möjlig stor makt, bra betalt och en stark infrastruktur som ger stöd. Ett nytt statsråd möts av respekt, nyfikenhet, förväntningar och projiceringar. Den nya ministern är inte ansvarig  för företrädarens brister och underlåtenheter. De gamla synderna är förlåtna som efter en bikt och den nya ministern kan bara glädjas åt alla oskrivna blad och förhoppningar. 

Det är nu i valrörelsens sista skälvande veckor mycket spekulation om vem som ska regera med vem och hur. Men det finns en aspekt på detta som är både svårfångad och subtil: glädjeeffekten. 

En ny regering och ett fräscht statsråd möts under de första månaderna främst av just glädje, och höga vederbörande kan själv suga åt sig av all denna positiva förväntan och möjlighet. Det är mycket möjligt att den regering vi får efter valet blir en enpartiregering, eller liten minoritetsregering, som tolereras av riksdagens majoritet. En stor majoritet, omkring 75–80 procent, av riksdagen kommer att vara icke Sverigedemokrater, och det kommer på något sätt att avspeglas i regeringens sammansättning. 

Läs mer: Sommarens lästips: SD:s partiprogram

Statsminister blir den som inte har en majoritet emot sig. Det var den regeln som 1978 gjorde Folkpartiets Ola Ullsten till statsminister i en liten minoritetsregering med bara folkpartister. Den »släpptes fram« när Socialdemokraterna inte röstade emot. Sedan fick denna minoritetsregering regera genom att kompromissa sig fram i riksdagen. Det är rimligen lättare för en enpartiregering, eller en regering med få likasinnade småpartier, att förankra sina förslag genom ett kompromissande i riksdagen. Mycket lättare än för en större regeringskoalition i minoritet som först måste kompromissa inbördes innan den måste kompromissa en gång till i riksdagen. 

Folkpartisterna i den lilla regeringen är hågkomna på ett sätt som de aldrig blivit om de inte blivit ministrar. Säkert hade de kul på vägen. 

Säg att ett parti, Moderaterna eller Socialdemokraterna, eller två mittenpartier tillsammans – Centern och Liberalerna – skulle få i uppdrag att bilda regering. Minst 20 politiker från något av dessa partier skulle bli statsråd. Minst 25 personer skulle bli statssekreterare. Ytterligare långt över 100 skulle bli stabschefer, planeringschefer, pressekreterare och politiskt sakkunniga. En stor grupp politiker på icke valbar plats skulle plötsligt bli riksdagsledamöter som ersättare till dem som hamnat i Rosenbad. Några missnöjda skulle visserligen bli kvar i riksdagen eller partiorganisationerna, men en grupp stor nog att verkligen märkas och sätta sin prägel på stämningen skulle vara jätteglad i minst ett halvår. 

Denna regeringsglädje, glädjeeffekten, med positiva förväntningar på varje individ, stort inflytande över dagordning och utnämningar, liksom initialt gulligt utrymme i medierna, kommer att sprida en så stor glädje i Rosenbad att utrymmet för kompromisser åt både vänster och höger genom uppgörelser i riksdagen ökar dramatiskt. 

Glädje över att »de egna« fyller Rosenbad kommer att göra toleransen för kompromisser stor. Det kommer att kallas nationellt ansvarstagande, och Sverigedemokraterna kommer att kunna hållas utanför. Alliansen finns inte längre, och de första stegen mot en blocköverskridande regering är tagna. Blocköverskridandet sker i detta stadium i riksdagen, men därmed öppnas dörren för framtida helt andra koalitioner och samarbeten. 

En stor grupp politiker kommer att kunna vinka i vimlet och ropa: »Det är jättekul att vara minister!«

Poltikkrönikor | Erik Fichtelius

Video: Den underskattade glädjeeffekten 

Sommarens lästips: SD:s program

Den stora omfördelningen

Politiskt styrd eller politiskt störd

Erik Fichtelius 

 

Text: