Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En studie i blågult

Den svenska sommaren leder till eftertanke och frågor.

Det blev en svensk sommar. Jag läste svenska böcker. Jag såg svenska filmer. Jag reste genom landet. Jag hörde och tänkte detta:

1. Svenska män och kvinnor säger: »Tack, snälla!« i olika servicesituationer. Det låter så civiliserat att man nästan känner sig lite skamsen över sitt eget simpelt republikanska tack. Ja, det hela handlar väl om monarkins verbala palimpsester.

2. Jag har ofta undrat vad svenskar säger och gör när de blir riktigt och uppriktigt förbannade. På en Ica i centrala Borås får jag något som liknar ett svar. En man i 50-års åldern, med ett lätt utländskt utseende, ryter till en annan man över frysdisken: »Bygg ett hus av njurstenar, din fete fan!«

3. Varför finns det så många talande djur i svensk tv-reklam? Jag menar, där finns ju i princip hela Noaks talande ark. Hästar, får, hundar. Som talar. Och de talar för att sälja diverse varor, eller för att väcka speldjävulen till liv. Man kunde bli antikapitalist för mycket, mycket mindre.

4. I Dalarna, i trakterna kring Falun, säger man inte kött och potatis utan man säger mat och potatis. Jag förstår: det handlar om tradition och sedvänja. Men. Det är ändå något lurt med det där. Är det köttet som är problemet – eller potatisen? Sådant kan man grubbla över när solen går ner över Siljan.

5. På en parkeringsplats strax söder om Göteborg står en medelålders man. Han talar rätt högljutt i sin mobiltelefon. Jag hör brottstycken, det går ungefär så här: »Gumman, gumman, jag älskar dig. Jobbet tar längre tid än vi trodde. Det är lite varmt och stökigt här i London just nu«. Sedan stiger han in i en röd bil tillsammans med en ung kvinna. De åker norrut.

6. Svensken, i likhet med alla andra nordbor, är en betydligt intressantare person på vintern än på sommaren. Sommaren bjuder för lite motstånd, tror jag, trots regn och brand.

7. I tidningarna uppstår en liten debatt om den svenska ensamheten. Någon skriver att den svenska ensamheten har ökat och att detta inte är bra. Detta motsägs av andra som säger att ensamheten statistiskt sett inte har ökat.

Själv tänker jag att en inte obetydlig del av problemet är att ordet ensam har försvunnit och ersatts av det mycket vilseledande ordet »själv«. Som i att gå eller stå själv, i stället för att gå eller stå ensam. I debatten hörs sålunda inget om Strindbergs »Ensam« och inget om Harry Schein. Han visste något om det där med ensamhet, har jag för mig. Schein skrev också, citerat ur mitt minne: »Det sägs ofta att det är synd om de ensamma. Men kanske vore det mera synd om dom ifall de inte vore ensamma.«

8. Finns det inte vissa likheter mellan debatten kring SD i Sverige och brexit-stöket i Storbritannien? Jag menar, i båda fallen handlar det ju på olika sätt om att hållas ute eller vara inne och om priset för det alternativ man tvingas välja. Vågar man inte till och med påstå att SD i sammanhanget påminner om brexit-anhängarnas Bryssel? Ett ont man inte vill ha, men som man svårligen klarar sig utan.

9. I »Vardagar« skriver Ulf Lundell: »Om jag bara visste var och hur jag ville bo så skulle jag sälja och dra.« Kan det svenska predikamentet sammanfattas på ett tydligare sätt, oberoende av årstid?

10. På tal om det där med att stå själv, ja. På en soldränkt terrass i Bohuslän i början av augusti äter vi riviga skaldjur och dricker alla de drycker som just dessa djur kräver. I slutet av middagen står vår stiliga värdinna upp, amazonlik och alldeles ensam. Hon sjunger lågmält:

Grisen den har fyra ben,

tuppen den har två,

Snoppen den har inga ben

men den kan stå ändå.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera