Nazister styr debatten

»Välfärd eller invandring? Jag vet inte« och »Nu sänker vi tandvården till 50 kr för illegala invandrare« – så lyder budskapen på ett par falska valaffischer föreställande Moderaternas Ulf Kristersson, som sattes upp i Stockholm och Uppsala under förra veckan. Bakom låg högerextrema Nordisk ungdom. Det är så vi kommer att minnas de sista veckorna före valet den 9 september 2018 – en valrörelse som länge präglats av och stundtals dominerats av högerextrema och rasistiska organisationer och debattörer. 

Ur medieperspektiv har vi vetat länge att de traditionella ledarsidorna alltmer börjar tappa räckvidd. Och betydelse. Det är inte längre ledarskribenterna som sätter den politiska agendan och ställer de frågor som »alla« sedan börjar prata om. Trots att vi vetat att det är hit vi varit på väg har medierna inte lyckats nyrekrytera läsare. När till exempel en Facebooksida – dubiöst döpt till »Vi stödjer polisen« – som enbart länkar till artiklar hos rasistiska Fria Tider når ut till fler än en stor ledarsida, förändras premisserna för den politiska debatten enormt. Vi har rakt av kunnat se hur det skiftet påverkade valet i USA – journalistisk etik är inte längre en faktor i hur vi pratar om nyheter. Det här är en mediedebatt som förts i flera år men ännu inte landat i en lösning.

Det är folkmobben som styr och ställer. Det ser vi inte bara när det handlar om politik och nyheter, i sommar lyckades ett par kända personer piska upp folkstorm mot en komikerduos skämtlåt där alla som försvarade låtens rätt att existera kallades för pedofiler. Folkmobbens mediala makt är något högerextrema rörelser i Sverige kunnat vända till sin fördel.

Saker och ting »känns« – snarare än är på riktigt. Sverige »känns« otryggt. Många »upplever« saker som med hjälp av alternativmedia blir sanningar som i sin tur blir det partiledarna måste ta ställning till. Det är ett misslyckande för oss alla. Och för en antirasist en mardröm. 

Under förra valrörelsen pratade vi mycket om frågor som den så kallade identitetsvänstern brann för. Antirasistister och feminister hördes tydligare än någonsin förr. Med hjälp av mediekritik engagerade man människor i frågor om representation – och lyckades inför EU-valet skjuta fram feministiska frågor. I varje debatt pratade man om feminism och antirasism. Det var,  för många, en väldigt jobbig tid. Inom vänstern diskuterades det livligt om huruvuda identitetspolitik över huvud taget var relevant. Ord som »rasifiering« stod högt på agendan och blev en nagel i ögat på partiledare som inför, framför allt, ett riksdagsval vill göra så mycket som möjligt för att verka folkliga. Debatten kallades för akademisk och identitetsfokuserad. Våldtäktskultur var ett nytt ord för bara fyra år sedan – och pressade alla partier att faktiskt ta frågan om kvinnors utsatthet på allvar.

Jag menar: vi pratade om vithetsnorm på allvar för första gången någonsin i Sverige! Feministiskt initiativ hade ett framgångsår, framför allt i EU-valet. Alla partiledare fick frågor om de var feminister. I år känns frågor om antirasism och feminism under partiledarintervjuerna mest som kallprat.

Frågan är vad fan som hände?

Efter #metoo-hösten borde Feministiskt initiativ vara större än någonsin. Feministiska grupper borde, rent logiskt sett, vara de som skriker högst och påverkar mest. Varför är Sveriges enda renodlade feministiska parti inte det som växer snabbast?  I stället befinner vi oss i en verklighet där Sverigedemokraterna dominerar och ser ut att göra ett kanonval. Ledarskribenterna blir alltmer irrelevanta och, tyvärr, utsatta. Folkmobben springer åt vilket håll än alternativmedia pekar och falska valaffischer från nazistiska grupper sprids inte bara på nyhetsplats men via oroliga medborgares sociala medier. Hur kan ett så pass marginaliserat parti som Alternativ för Sverige, med sina »Dags att åka hem«-broschyrer utdelade till hushåll med utländska namn, tillåtas en stor plats i våra flöden och samtal? 

Hur kunde vi tro att det politiska samtalet var jobbigt och frustrerande 2014, när vi nu lever med en agenda som till stora delar är satt av högerextremismen? För trots att identitetsvänstern då  kunde sätta press på medier och makthavare, liknar det ingenting av vad vi ser nu: Nazister som lyckas engagera vanliga människor att massanmäla public service och regissera uthängningar av journalister och privatpersoner.

Till och med den mest borgerliga väljaren borde känna att snälla, identitetsvänstern kom tillbaks! Allt är förlåtet.

Text: