Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Den nödvändiga nationalismen

Blogg

Valrörelsen är äntligen över. Allt som finns kvar är pappersplakaten som fortfarande släpar över lyktstolpar och stängsel och påminner om de åsiktsvrängerier som varit.

Nu är det dags att börja snacka. Jag pratar inte om Löfvén och Lööf, och inte om Åkesson. Utan om oss andra. Vi som lever våra liv utanför plenum.

Vi som bor här tillsammans, på det område innanför ett antal geografiskt tänkta linjer som vi kallar Sverige.

Vi behöver prata om nationalism. Den sortens nationalism som gör att vi blir upprörda när en person i vårt land inte har fått korrekt vård, på allas vår gemensamma bekostnad.

Om hur den faktiskt skapar en gemenskap och fungerar som ett löfte om lojalitet när det blåser snålt.

Nationalismens historia är ful och förskräckande. Men vi behöver acceptera att det också finns en god, och kanske till och med nödvändig, nationalism.

Nationalismen uppstod i samband med industrialismen, enligt 1900-talsforskaren Ernest Gellner i ”Nations and nationalism” från 1983. När folk började flytta kors och tvärs över landet konstruerades ovanifrån en till vissa delar falsk berättelse om en nationell gemenskap, som egentligen aldrig hade funnits.

På det viset flyttades människors lojaliteter och pliktkänsla från byagemenskaperna till ett helt land som man omöjligt kunde känna i sin helhet. Känslan av lojalitet stärktes av sådana nationella reformer som att utbildningen standardiserades och erbjöds alla i landet.

Det är tur att vi vill varandra väl. Vi svenskar. Att vi bryr oss om hur det går för skånska skolelever och dalsländska bryggeriarbetare, och att vi tycker det är självklart att betala skolan i Haparanda, medan Tornioborna på andra sidan bron får luta sig åt annat håll. Att vi inte funderar över om någon av haparandaborna är födda i Tornio, föredrar finska framför svenska och kanske dansar finsk tango på helgerna. Det räcker att de bor i Haparanda, så är de med oss. Till skillnad från de finsktalande, tangodansande Torniofödda människorna på andra sidan bron. Inget fel på dem. Men de ingår inte i just vår nationella gemenskap.

Den nationalismen behöver vi hitta tillbaka till. Bort från den ovanifrån konstruerade nationalismen som handlar om svenska vanor och värderingar och som bara syftar till att hålla oss alla, eller vissa grupper ibland oss, på mattan. Den sortens överhetens, i form av politiska partiers, egenmäktiga försök att peka ut korrekt och inkorrekt svenskhet gör bara skada på vår nationella gemenskap.

Men när vi vänder oss bort från en sådan politiskt förtryckande nationalism så kan vi väl – nu när den hemska valrörelsen äntligen är över - vara mycket försiktiga så att vi inte föraktar längtan efter den nationella gemenskap som skapar ett vi, som skapar trygghet, innanför dessa geografiskt tänkta linjer som vi kallar Sverige.

Det är ju den som gör att vi litar på varandra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera