Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fältbiologen Hanif Bali?

Som när bebisar smakarbanan för första gången.

Jag stelnar. Jag fryser. Han har just yttrat en oväntad åsikt och en ovan, främmande och märkligt överväldigande känsla sköljer över mig, strömmar genom kött och blod och märg och ben och in i varenda liten cell. 

Men vad tusan säger människan, tänker jag, Kristdemokraterna?! Vad pratar han om, har han fått Tourettes? Blivit moraltant? Predikant? En tantig predikant med Tourettes? Jag drar efter andan. Fnissar. Harklar mig. Det känns som om hela nervsystemet har duschats i ett svalkande ösregn. 

»Banan«, säger jag.

»Absolut«, säger han, »även om jag personligen föredrar Kristdemokraterna. Men jag borde aldrig ha avslöjat vad jag ska rösta på, folk i vår bransch blir ju helt ifrån sig.«

»Fast det är ju det jag menar«, fortsätter jag. »Du yttrade just något oväntat. Det är fantastiskt.  Det händer i princip aldrig. Får jag lägga ut det på Facebook? Du förvånade mig!«

»Jag känner mig som en bebis som smakar banan för första gången«, jublar jag – och drar mig samtidigt till minnes att ordboken definierar det exotiska sinnestillståndet förvåning mer stillsamt som »en kortvarig psykologisk känsla när en person inser att en händelse inte utspelar sig som personen förväntat sig«. Häpnad definieras på samma vis som ett tillstånd då någon känner sig överväldigad och förstummad och överraskning som »en oväntad nyhet eller iakttagelse«.

»Och faktum är«, föreläser jag, »att forskning visar att förvåning, regelbundna överraskningar och inte minst känslan av häpnad är betydelsefulla främjare av våra mentala funktioner. Inslag av överraskningar i pedagogiken har till exempel kopplats till förbättrad inlärning och bättre studieresultat. Förvåning aktiverar vaksamhet, koncentration, närvaro i stunden – rena mindfulness­kuren alltså. När vi erfar något oväntat intensifieras våra känslor, enligt forskarna kan det handla om förstärkt glädje med upp till 400 procent, hjärnan frisätter en massa dopamin och så vidare, och folk som ofta känner förundran och häpnad har till och med konstaterats ha lägre halter av inflammationsframkallande ämnen i blodet«.

»Boris Pasternak« – och här viftar jag aggressivt med drinkglaset, som alltid när ryska författare påtalas – skrev till och med att »överraskningar är den största gåva livet kan ge oss«. Så långt behöver man kanske inte sträcka sig (särskilt som Pasternaks definition av ›överraskning‹ var att Stalin lät honom leva). Men det är tveklöst – tveklöst – så att förvåning är mycket välgörande för hälsan.«

»Ungefär som banan?« inflikar min oväntat kristdemokratiske vän.

»Precis som banan«, säger jag. Medan till exempel den svenska debatten – strunt samma vilken – snarare är att likna vid något näringsfattigt, en gammal vetelimpa kanske, åtminstone i fråga om bristen på förvåning. »Tänk dig«, säger jag, »den överväldigande euforin vi alla skulle känna om debattörer, politiker eller kulturpersonligheter plötsligt började haspla ur sig fantastiska, överraskande saker! Jag föreställer mig uppfriskande rubriker i stil med ›Minska ditt klimatavtryck med fältbiologernas nya ordförande Hanif Bali‹ eller ›Alexander Bard: så blev jag en tantig predikant med Tourettes!‹. ›Sara Danius: Allt är mitt fel‹, ›Horace Engdahl: Nej, mitt!‹. Det offentliga samtalet skulle vitaliseras, folkhälsan slå i taket. Och visst vore det underbart om Ebba Busch Thor stod i Agendastudion och välkomnade ett nära samarbete med Jonas Sjöstedt?«

»Absolut«, säger han. »Rena dopaminruset. KD:s väljarsiffror lär öka med minst 400 procent.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera