Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Följ med dit trippen tar dig

Har det blivit normalt att förlora? Eller, för att vrida lite på perspektivet: Har det numera blivit så normalt med framgångar för antietablissemangspolitiker att varje litet undantag från huvudregeln utgör en enormt positiv nyhet? För mindre än tio år sedan skulle de flesta kalla det senaste valresultatet för en enorm katastrof. Nu är samma valresultat ett bevis på att katastrofen inte alls är på väg, och att faran var överdriven. Det sämsta valresultatet på hundra år möttes nyligen med jubel från socialdemokraterna; ett valresultat på 28 procent hyllades som en seger värd att korka upp den dyra champagnen för.

Det har redan gjorts en hel del analyser av valresultatet 2018, och fler är definitivt på väg. För mig är det dock tydligt att ingen inom det politiska etablissemanget längre har några förhoppningar om att vinna; att förlora lite långsammare än man trodde är ungefär där den övre ribban för framgång numera ligger.

I Europa fortsätter populistiska partier att växa, och ingen har riktigt någon plan för att göra något åt det, annat än att klaga över hur dumma dessa partier är och hur hemskt det är att de växer. I Sverige dras vi med en enorm privat skuldsättning och seriösa strukturella underskott inom välfärden, underskott som kommer att växa sig mer och mer akuta under den kommande mandatperioden.

Finns det då någon smart plan för att hantera denna sociala och ekonomiska bomb vi just nu sitter på? Av allt att döma är svaret nej; vi får helt enkelt fortsätta som vanligt, och sedan får det som händer – tja, hända.

Samma sak gäller för övrigt migrationen. Vi har redan nu enorma problem både i Sverige och Europa med växande motsättningar, där det inte längre riktigt går att hålla locket på gällande att det ofta finns en problematisk etnisk dimension av sådant som gruppvåldtäkter eller gromning. På vissa håll – framför allt i Tyskland och Italien – har dessa motsättningar redan exploderat i gatuvåld, där vi ser begynnelsen på medborgargarden och folk som tar lagen i egna händer. Vad är då den svenska lösningen på denna potentiellt oroväckande utveckling? Jo, att lägga publiceringsdatumet för den sortens rapporter som visar att landet kommer att växa med 100 000 nya invånare per år framöver till en söndag, så att så få människor som möjligt ska läsa de dåliga nyheterna. Att ändra på siffrorna, eller realiteten bakom siffrorna, det är det ingen som riktigt mäktar med. Även här får det som händer hända, och så får vi se sedan.

Till saken hör ju dessutom att problemen med migrationen och problemen med välfärdens underskott är intimt förknippade; i en lågkonjunktur kommer resultatet bli att fattiga svenska arbetare och migranter som är beroende av bidrag tvingas till en strid på kniven om resurser, med enorma sociala och etniska spänningar som följd. Att få folk att betala skatt, samtidigt som du drar in på den välfärd deras skatt ändå ska finansiera, det är inte helt lätt. Finns det då någon smart lösning på väg från våra politiker för att förhindra detta annars tämligen garanterade utfall? Svaret är nej.

Att leva med insikten om att vi inte har någon lösning på våra problem är helt enkelt det nya normala. Problemen är på väg, de ser av allt att döma riktigt läskiga ut, och de kommer troligtvis att resultera i ekonomiskt och socialt kaos när de väl krockar med oss med sin fulla kraft.

Alla vet det, nästan ingen förnekar det. Många av våra politiker verkar helt enkelt vara mer intresserade av att se till så att den redan ingångna barrundan på den sjunkande oceanångaren varar så länge och förblir så angenäm som möjligt, innan det där irriterande vattnet som just nu sipprar in över tröskeln förstör hela festen.

Hur länge denna fortsatta barrunda kan vara är en öppen fråga. Hur allvarlig baksmällan blir när den väl tar slut, det är något vi alla kommer att få upptäcka tillsammans under åren som kommer.

På Amerikas glada 60-tal, när alla som var något var coola och radikala och tog LSD, växte det fram ett ganska intressant ordspråk:

»If you buy the ticket, you have to take the ride”; när du väl tar LSD, med andra ord, då får du helt enkelt nöja dig med att följa med dit trippen tar dig, oavsett om det visar sig bli en ganska mörk och hemsk plats.

Alla skillnader i tid och rum till trots; detta ordspråk är faktiskt inte särskilt dumt för oss moderna svenskar att lägga på minnet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera