Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jens Ganman offrar Assange på scen

Var det så det var att gå på teater på 70-talet?

På Teater Lederman spelas i september »Visselblåsaren«, dramat om Wikileaksgrundaren Julian Assanges olycksaliga vistelse i Sverige. Det är åtminstone förutsättningen när man bänkar sig i de vackra teaterlokalerna. I pjäsens början berättar Assange om hur han kom till »yttrandefrihetens sista utpost«: »Alla ville vara med mig. Jag kom som en frälsare.«

Bara för att bli ... ja, desillusionerad.

Desillusionerade är även en del av de män som nästa vecka beger sig till European men’s gathering i Småland, under ledning av bland andra Alexander Bard. Manslägrets syfte är att vara en övergångsrit som hjälper unga vilsna pojkar »att hitta sin inre fallos«, enligt nyhetssajten Kit som testade lägret i fjol.

Hör ni ekot av 70-talsföreningen »Befria mannen«, där män i velour drog på läger för att tala om känslor och utmana en instängd mansroll? Det här är, som moderate ledarskribenten Olof Ehrenkrona tidigare sagt, högerns 1968. Det har gått 50 år sedan profeter som Sara Lidman och Susan Sontag höll eldarna brinnande under 1968-revolutionen, till tonerna av Bob Dylans »The times they are a´changing«. 2018 är det profeter som Jordan R Peterson och Bard som riktar blåsbälgen mot den del av manligheten som fått nog av vad de beskriver som genusexperiment och vänsterliberal identitetspolitik.

Allt som fattas är kulturens röst, kulturens förmåga att gripa tag och beröra, att förvandla. Ni förstår förstås redan vart det här kommer att sluta. I 1970-talets plakatkonst. Hanna från Arlöv, hej. Jag lärde mycket av dig.

Fast högerifrån. Nu kan jag göra nånting själv. Göra nåt själv.

På reklamaffischen för »Visselblåsaren« gestaltas Assange omisskännligt med kritvit peruk av skådespelaren Rasmus Dahlstedt, som även spelar övriga 14 roller, alltifrån Stefan Löfven, Pippi Långstrump och Cyndee Peters till de två kvinnor som anmälde Assange för sexuella övergrepp. Det ska förstås föreställa satir, dessvärre bär löjliga röster och fåniga peruker sällan hela vägen. Ändå skrattar delar av premiärpubliken med gälla frampressade skratt åt att Dan Eliasson kommer in till tonerna av Emil i Lönneberga med sin mysse och sin bysse, och åt att rasombudspersonen heter Hen Hensson. Åt blackface och whiteface och ... Ja, raden av busiga ord som räknas upp i »Visselblåsaren« är så många att den fiktiva censorn Gunnel Arrbäck ideligen måste avbryta med saxen och påpeka att det inte följer värdegrunden, ett annat signalord som får publiken att gapskratta.

Var det så det var att gå på teater på 70-talet?

Trots det innehåller »Visselblåsaren« något som känns helt nytt för högerstämplad konst: Patos. Glöd. Men om högern på allvar ska kunna utmana dagens kulturetablissemang, som de avskyr så, får de allt plugga flera av 68:ornas läxor. Som att politiska budskap, hur än trängande, aldrig får lustmörda berättelsens själ. Som att plakatkonsten är dömd till glömska eftersom den proklamerar i stället för att problematisera. En bekräftelse för de redan nickande. Då kan vi kanske om ett par decennier se fram emot spännande och utmanande konst även från högerhåll.

Det hettar till de sista minuterna när manusförfattaren Jens Ganman binder ihop alla sina utslängda sarkasmer i vad som skulle ha kunnat vara ett verkligt utforskande: Det offentliga Sveriges fördömande av en ohörd Julian Assange, som i pjäsen skriker ut sin kastrationsångest, även efter det att åtalet lagts ner.

Men det är så dags då.

När en och en halv timmes plakatplåga inte längre går att förlåta.

Spelas till 21 september på Teater Lederman i Stockholm

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera