Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

När man sviker arbetare

Problemet är att 68-generationen aldrig slutade vara »vänster«.

Vi satt och åt en underlig pastarätt med gräddfil, rödbetor och saltgurka, när min gamle vän – en urstockholmare som aldrig bott någon annanstans – klämde ur sig att han inte kände någon gemenskap med människor ute i landet. Som han såg det så hade han mer gemensamt med en medelklassperson i Bolivia än med en svensk på någon bruksort.

Översatt: klass övertrumfar nationalitet som gemenskap.

Jag kände mig våldsamt förorättad å min gamla hemstads vägnar. I skolan får vi ju lära oss att skogen är Sveriges guld, och jag hade på något inbilskt vis förväntat mig en aldrig så liten tacksamhet mot, till exempel, söderhamnarna, som ju är de som vaskar fram det. Som avverkar träden, kör timret i rassliga långtradarsläp som doftar ljuvligt av bark och kåda och sedan flisar och kokar det. Eller sågar upp det och planterar nya granskott så att hälsinge­skogarna fortsätter att vara enorma.

Den franske sociologen och filosofen Didier Eribon har byggt en lysande karriär som queerteoretiker genom att skriva om sexuell skam. Så dog hans pappa och han lämnade den nya borgerliga värld som han gjort till sin för att för första gången på 30 år återvända till den arbetarmiljö som han flydde vid 20 års ålder.

Med ens såg han klart hur han i hela sitt liv förträngt en mycket större skam. Skammen över varifrån han kom, över sin familj. Han hade anammat en borgerlig syn på sin barndomsvärld och han upplevde den som frånstötande. Hans strävan efter att bli något annat hade fått honom att överge hela sin släkt. Det är i den självrannsakan han har skrivit sin otroligt starka bok »Tillbaka till Reims«.

»Mitt förakt för dem var egentligen bara ett uttryck för min vilja att på inga villkor efterlikna dem. I mina ögon var ›proletariatet‹ ett bokkoncept, en abstrakt idé. De platsade inte«, skriver han.

Hans mamma påminde honom om hur han som tonåring varit så uppfylld av sina egna revolutionära idéer att han beskyllt sina föräldrar för att ha blivit »borgerliga« i sin bekvämlighet. Hans far kontrade med att under 1968-revolterna ständigt klaga över studenterna »som talar om för oss vad vi ska göra« och som »kommer tillbaka om tio år för att styra över oss«.

Boken har blivit flitigt diskuterad i Frankrike för sitt sätt att förklara främlingsfientliga Nationella frontens framväxt i arbetarklassen. Under Eribons uppväxt var det självklart att »alla« var kommunister. Familjen refererade med stolthet till »Partiet«, en klassmarkör som både gav dem en kollektiv identitet och ett löfte om att någon representerade deras intressen.

I dag beskriver han hur flertalet i stället röstar på Nationella fronten, förenade med forna fiender som »affärsidkare och burgna pensionärer i Sydfrankrike, och rent av med fascistiska militärer och gamla traditionsbundna katolska familjer«. Inte längre stolta, utan skamset smusslande.

Hur är det möjligt? frågar han sig.

Svaret gav hans föräldrar redan för 50 år sedan. Revolutionärerna från studentupproren 1968 blev det de, som borgarbarn, var avsedda att bli– de kom tillbaka för att styra. Men de lämnade aldrig vänstern. I stället stannade de kvar och fortsatte att driva frågorna de själva brinner för.

Medan de röstande arbetarna söker en känsla av att vara representerade och att känna att de stödjs av dem de stödjer. Att de finns till och räknas i det politiska livet.

Och i sitt land.

»Tillbaka till Reims« ges ut i september på Verbal förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera