Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Genuspedagokik – en onödig pekpinnelag

Debatten om obligatorisk genuspedagogik i förskolan kan te sig en aning överdriven. Men frågan är hur genomtänkt det är att korrigera barnens lek för att förverkliga politiska visioner.

Är vi inte inne på en farlig väg mot övervakning och kontroll?

Det var veckorna före valet som debatten om genuspedagogik i förskolan blossade upp. I regeringens förslag till ny läroplan för förskolan har orden pojke och flicka strukits och genomgående ersatts med barn. Förskolepersonalen fick även ett nytt direktiv: att utmana barnen att bredda sina förmågor och intressen utan att begränsas av könsstereotypa uppfattningar.

Kristdemokraterna såg chansen att ta några enkla poäng i valspurten, och Ebba Busch Thor kallade förslaget »genusflum«.

Gustav Fridolin, som står bakom förslaget, försvarade det med att hänvisa till metoo-uppropen och drog paralleller mellan könsstereotypt lekande i förskolan och mäns övergrepp mot kvinnor. Han var inte ensam: »Killar med könsstereotypa värderingar löper tre gånger så stor risk att utöva våld mot andra«, sa Feministiskt initiativs Sissela Nordling Blanco, som såg en chans att vaccinera kommande generationer mot homosociala cis-män.

En känslostyrd nonsensdebatt för att predika för de redan frälsta, kan tyckas. Men det finns något som skaver, och jag funderar över vad det är som provocerar mig.

Att flickor och pojkar ska behandlas jämställt är vi ju ganska överens om i Sverige. Men behöver man verkligen informera förskolepedagogerna om att de ska motarbeta sexistiskt beteende? Vittnar inte förslaget om ett generande dåligt förtroende för förskollärarnas kompetens?

Förslaget till ny läroplan väcker också frågor av mer djupgående slag. Det handlar om hur vi ser på statens ansvar för att uppfostra och forma oss.

Tanken med normkritik är att den ska leda till emancipation. Endast om vi bryter oss ur våra invanda roller och beteenden kan vi förverkliga oss själva. Men förbud och tvång slår ofta tillbaka. Att aktivt, redan under den första institutionaliseringen av medborgaren, motarbeta »könsstereotypa val« kanske låter rimligt – men hur spännande blir inte leksaksbilen för den treårige pojke som »aktivt utmanas« att inte leka med den?

Den nya läroplanens politiska visioner påminner inte så lite om 1930-talets profylaktiska socialpolitik. Dess uttalade uppgift var att skapa människor »av bättre kvalitet«.

I »storbarnkammaren«, som Alva Myrdal kallade den, skulle ansvaret för barnen flyttas över på samhället.

»Falskt individualistiska frihetskrav«, menade hon, fick inte stå i vägen när den förädlade människan skulle fostras. Barnen skulle formas socialt i storbarnkammare och sedan skola, där målsättningen var »ett planmässigt styrande av individernas utveckling och skolans kunskapsurval enligt samhällets intresse«.

Att skapa en ny människa är ju på något sätt alla totalitära ideologiers mål: kommunismens, fascismens, nazismens. Ja, även den demokratiska socialismen har, som framgår av citatet ovan, framhärdat i denna utopi. Må vara i något mindre extrem omfattning.

Och även i Fridolins parti har det funnits idéer av detta slag. En av hans språkrörsföreträdare, Birger Schlaug, proklamerade att det behövs mer än »käcka slagord« för att förändra samhället. Vad som krävdes var en »kulturrevolution i människans inre«.

Kruxet är att bilden av vad idealmänniskan är och står för varierar. Långt ifrån alla föräldrar i Sverige står bakom den ganska radikala ideologi som nu föreslås bli lag i förskolan.

Och det är här någonstans den obligatoriska genuspedagogiken ger en dålig smak i munnen. När barnens lek ska korrigeras för att anpassas till politiska visioner är vi inne på en farlig väg mot övervakning och kontroll.

Och en annan sak: Hur har Gustav Fridolin tänkt kring de små flickor som bär slöja? Sådana säljs i webbshoppar från fyra år och uppåt.

Läs Michaela Abercrombie Simpsons krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera