Kultur

Saxofonens revansch

Jazz har länge varit ett soloriff för närmast sörjande. Nu är den tillbaka i rampljuset och den är politisk igen.

I vår är det hundra år sedan ordet jazz dök upp i svensk press för första gången: i Göteborgs Dagblad den 13 mars 1919. Då stavades det förvisso jass – men det var den nya musiken som kommit hit från USA som åsyftades. Det och mycket annat står att läsa i »Frihetens blå toner«. En berättelse om jazzen i Sverige som just kommit ut på Carlsson Bokförlag. Journalisten Göran Jonsson har ägnat tre år åt att skriva boken, som enligt honom fyller en lucka.

– Det saknades en lättillgänglig bok om jazzens historia i Sverige och som journalist tänkte jag att det passar bra att skriva en lagom till hundraårs­jubileet av det första omnämnandet i svensk press, säger Göran Jonsson.

Det är inte bara boken och den stundande tio dagar långa jazzfestivalen i Stockholm som gör att jazzen just denna höst är hetare än på många år. Internationellt har jazzen på senare år breddat sig och nått en ny publik. Det började för tre år sedan på den amerikanska västkusten med saxofonisten Kamasi Washington. Efter att ha arrangerat stråkar och spelat saxofon på rapparen Kendrick Lamars banbrytande hiphopalbum »To pimp a butterfly« gick Washington vidare med trippelalbumet »The epic« våren 2015. Skivan var en storslaget episk resa genom 70-talets fusionjazz. Influenserna från en föregångare som Alice Coltrane var tydliga. Nytt var att det inte bara var jazzintresserade som skrev om Washington. Indiesajter som Pitchfork gav skivan översvallande betyg och kom ut som jazzälskare. Sedan dess har Washington erövrat världen. I somras spelade han sin 70-talsjazz inför pop- och rockpubliken på Way out west i Göteborg. En av förklaringarna till varför jazzen nu hittar en annan, yngre publik är att Kamasi Washington gav ut »The epic« på Brainfeeder, ett bolag som normalt ger ut elektronisk dansmusik.

Men det är inte bara i Los Angeles som jazzen blivit stor. Även i London kokar jazzscenen, främst runt saxofonisten och klarinettisten Shabaka Hutchings. Och även här är kopplingen till klubbmusiken en av förklaringarna till varför publikintresset är så stort och brett. Hutchings band, The Comet Is Coming, plockar influenser från elektronisk musik och techno, men spelar ändå jazz. Den bahrainsk-brittiska trumpetaren Yazz Ahmed låter klubbproducenter remixa hennes musik med förhoppningen att nå en större publik. Ahmed pryder omslaget på anrika jazztidningen Orkesterjournalens senaste nummer. I intervjun förklarar hon att den brittiska jazzscenen har »exploderat«. Snart spelar hon på Stockholm Jazz Festival.

Ett närmande till klubbmusiken är alltså en förklaring. Men troligen beror den mediala exponeringen och det större jazzintresset hos en yngre publik också på faktumet att artister som Kamasi Washington, Yazz Ahmed och Shabaka Hutchings är engagerade politiskt. Kamasi Washington till exempel i Black lives matter-rörelsen.

– Även de brittiska jazzartisterna gör upp med bilden av dem som »immigranter«. De spelar självsäkert jazz och har attityden att det räcker nu. De är en självklar del av det nya Storbritannien och ingenting annat, säger Magnus Nygren som är chefredaktör på Orkesterjournalen.

Den etnopolitiska kopplingen saknas i svensk jazz. Men viljan att stolt föra den långa traditionen vidare och samtidigt berika den genom genre­överskridande samarbeten med pop-, rock- och hiphopartister finns även här.

En artist som förkroppsligar det är Goran Kajfeš, trumpetaren som spelat med Kent, Janet Jackson, Neneh Cherry, poeten Bruno K Öijer och Weeping Willows. Bland andra. Kajfeš är också medlem och ledare för en rad olika jazzkonstellationer, som Goran Kajfeš Subtropic Arkestra, Tropiques, Nacka Forum och Oddjob.

När jag kontaktar Goran Kajfeš för en intervju ber han mig ringa, eftersom han antingen spelar med storbandet Fire! Orchestra i Polen eller med sin nya kvartett Magic Spirit Quartet i Marocko. Det visar sig att han är i Krakow. På telefon berättar han om minst fyra album (med sina olika band) som just blivit färdiga och som ges ut under hösten och våren. Kajfeš ligger alltså inte på latsidan. Parallellt med albuminspelningen har han spelat live hela sommaren.

– Det är roligt att se att det är så många unga människor som kommer till konserterna. De är entusiastiska och nyförälskade i jazzen, säger Goran Kajfeš.

I höst är ett fyrtiotal spelningar inbokade i Frankrike för Kajfeš och bandet Oddjob. Han ser fram emot det han upplever som en öppnare publik.

– Där är folk inte lika besatta av att de alltid måste känna till vad det är de går och lyssnar på. De är nyfikna och chansar mer än den svenska publiken, säger han.

Samma iakttagelse gör Isabella Lundgren. Hon är en av svensk jazz största vokalister för tillfället. Många av hennes skivor ges exklusivt ut i Japan, där det finns en publik för hennes mer traditionella storbandsjazz.

– Även tonåringar älskar standardjazz där. När jag spelar i Japan sitter det både 19-åringar och 75-åringar i publiken. Här i Sverige är det en äldre publik som vuxit upp med standardjazz som går och lyssnar på mina konserter, säger Isabella Lundgren.

Under jazzfestivalen kommer Isabella Lundgren bland annat att delta i en hyllningskonsert till Monica Zetterlund.

– Monica är såklart en förebild även om jag har ett annat uttryck. När jag växte upp i Karlstad lyssnade jag mycket på Billie Holiday och Ella Fitzgerald. När jag sedan upptäckte Monica Zetterlund kom jazzens historia så nära. Hon kom ju också från Värmland, säger Isabella Lundgren.

När Lundgren bodde i New York sjöng hon i bandet The Little Death, där popstjärnan Moby spelade bas. Men annars är hon inte så intresserad av genreutflykter.

– Jag skulle aldrig göra en popskiva, det skulle inte bli bra. Jag älskar klassisk jazz och jag är säker på att det finns plats både för den och den mer genreöverskridande varianten. Den traditionella jazzen är så viktig för musikhistorien, nästan lika viktig som klassisk musik, säger Isabella Lundgren.

Jazzen har under de hundra år som gått sedan ordet nämndes för första gången i svensk press både varit innemusiken bland de unga och sedan blivit utdömd som »svår och konstig« – för att i dag vara tillbaka som en självklar del av popkulturen. I »Frihetens blå toner« skriver Göran Jonsson att grunden till jazzens starka ställning i dag delvis lades under 90-talet.

– Då började genreblandningarna på allvar. Kollektivet Blacknuss mixade hiphop, soul, pop och jazz. Media började också intressera sig. En rockjournalist som Mats Olsson skrev i Expressen plötsligt om jazz. Tidningen Pop gjorde samma sak, säger Göran Jonsson.

I boken skildrar Jonsson jazzens upp- och nedgångar, den svenska jazzens täta kontakter med USA och den uppsjö av svenska jazzartister som bidragit till genrens popularitet och särställning i landet. På omslaget syns e.s.t. (Esbjörn Svensson trio) som kan räknas som vårt lands främsta jazzexport.

– Utan deras framgångar hade kanske inte den här boken känts så angelägen. Men i och med e.s.t:s framgångar blev jazzen publikt stor och fick ny energi. Det märks än i dag, säger Göran Jonsson.

Varför blev de så stora internationellt?

– Svårt att säga. De var fullständigt kompromisslösa, men nådde ändå en väldigt bred publik som kanske inte annars lyssnade på jazz. Det kan ha med karisma att göra. Esbjörn var varm och trevlig och gjorde sig bra i intervjusammanhang, säger Göran Jonsson.

E.s.t. var det första europeiska band som fick pryda omslaget på amerikanska jazzmagasinet Downbeat i maj 2006.

– De var en sådan fantastisk framgångssaga. Men visst finns det svenskar som tar plats utomlands i dag: basisten Lars Danielsson, pianisten Jan Lundgren, trombonisten Nisse Landgren och pianisten Bobo Stensson till exempel. Även en frijazzartist som saxofonisten Mats Gustafsson är stor internationellt, säger Magnus Nygren.

Genreöverskridandet och orienteringen mot andra musikstilar har gjort jazzen stor. Men även den mer traditionella jazzen och swingmusiken har blivit inne igen:

– Det har mycket att göra med att lindy hop och andra dansstilar har blivit så populära. Men det finns även en levande scen för swingmusik utan dans, säger Magnus Nygren.

Isabella Lundgren har således rätt när hon säger att det finns plats för både nutida jazz som blandas med klubbmusik och klassiska jazzstandards. Och även om Stockholm varken är Los Angeles eller London går det att konstatera att scenen här hemma är mer vital än på många år.

 

»Frihetens blå toner« ges ut på Carlsson Bokförlag.

Stockholm Jazz Festival pågår 12–21 oktober.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera