Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Vill du ha en egen måne?

Vad ska vi egentligen ha månen till när Mars är så mycket coolare?

När den svenska biologen Svante Pääbo kartlagt neandertalmänniskans arvsmassa kunde han konstatera att neandertalarna, till skillnad från homo sapiens, aldrig korsade vatten utan att se land. Vi är apan som simmar utan att veta vart. Vi korsade vatten, kartlade land och när det inte fanns mer vatten att korsa och land att kartlägga såg apan mot stjärnhimlens ljusaste objekt och sa: Jamen dit då?

Ingen människa har varit på månen sedan 1972. Men senaste året har månen synts i samtiden med ett eko av forna rymddrömmar. Ett förvrängt eko. Donald Trump vill sätta amerikaner på den. Teknikbolag marknadsför månturism. Men är vi verkligen på väg tillbaka? Vad finns det på månen som apan vill åt?

På 50-talet fick rymdresor två världsmakter att mobilisera monumentala resurser. Sovjet skickade upp Sputnik, första satelliten; gatuhunden Lajka, första djuret i omloppsbana. I USA startade president Eisenhower både rymdmyndigheten Nasa och det militära forskningsinstitutet Darpa. Han stöttade satellitteknik men ville se praktisk användning, inga människoexperiment. 1961, när ryssarna 1961 skickade upp Jurij Gagarin som första människa (men andra primat) i rymden, skakades den amerikanska självbilden så hårt att Eisenhowers efterträdare, John F Kennedy, gav sitt legendariska löfte: Innan decenniet var slut skulle en amerikan landa på månen och komma hem igen. För att vända den del av opinionen som tyckte att pengarna skulle användas på jorden, gav Kennedy ett hyllat tal där han definierade uppdraget som allmänmänskligt, drivet av ett sinnelag som var distinkt amerikanskt:

»Vi sätter segel i detta nya hav för där finns ny kunskap att hämta, och nya rättigheter att vinna, och dessa måste vinnas och användas för framsteg som gynnar alla människor  …

Vi väljer att åka till Månen!«

Neil Armstrong, en 38-åring från Ohio, blev den första människan som klev ner på en annan himlakropp. Att han kom från Ohio är mer än en kuriositet. Ohio är »flygets födelseort.« Hemstat för Wright-bröderna och fler astronauter än någon annan stat. När Armstrong var sex blev han intresserad av flygplan. Vid sexton hade han pilotlicens. Den 20 juli 1969, visste han inte om han skulle lyckas landa eller ta sig hem. Var månens yta solid eller som sockervadd? En halv miljard jordbor tittade. Liv, pengar och patriotisk prestige stod på spel, men också en detalj: Ingen på Nasa hade gjort någon plan för hur de skulle rama in denna unika händelse i mänsklighetens historia. Armstrong själv levererade det perfekta citatet: »Detta är ett litet steg för (en) människa men ett jättekliv för mänskligheten.« »En« försvann i överföringen.

Månlandningen var resultatet av Nasas Apolloprogram. Projektet fortgick i tre år med sex landningar och tolv männi­skor som landsteg. Programmet sporrade teknikutveckling. Hemburna stenar och sand gav kunskap om månens konstitution. Men fynden var inte tillräckliga för att motivera mer skattemedel. Data till grundforskning kunde hämtas mer effektivt av robotar. 70-talets presidenter drog ner på rymdpengarna. Men apan slutade inte längta.

Varje amerikansk president har satt sina prioriteringar i rymden. Den nuvarande lade ut sina för det amerikanska rymdrådet under ett möte som egentligen var tänkt att handla om hur bäst städa upp skräpet i omloppsbanorna. Trump började i stället prata om att etablera en rymdstyrka jämte de fem etablerade grenarna i den amerikanska militären:

»När det kommer till att försvara Amerika är det inte tillräckligt att bara ha en amerikansk närvaro i rymden. Vi måste ha amerikansk dominans i rymden. Så viktigt.«

Trump fortsatte att hylla privata rymdbolag som SpaceX. De får gärna betala för rymdresorna. Det gör inget om de »vinner« över statliga Nasa.

»Så länge han  … så länge det är en amerikansk rik person, så är det bra.«

En »rymdstyrka« finns redan, under flygvapnet. Att etablera den som en separat gren skulle bara vara en byråkratisk mardröm. Nasa, vars projekt lever och dör med sina anslag, var underminerade.

Men i rymdmyndighetens direktiv, undertecknade av presidenten, finns nu följande punkt: Etablera bemannad månplattform så besökare från jorden kan åka till och från månens yta och fortsätta och återvända till Mars.

En aspekt av upptäckt för upptäcktens skull är att du aldrig vet vad nya upptäckter kommer betyda. På månen fanns inget liv, men där fanns vatten, som forskare misstänkte redan på 1960-talet. Molekyler som kan omvandlas till bränsle. Is i de mörka kratrarna vid månens nordpol. Detta vatten gör månen strategisk som mack på väg mot nästa mål: Mars.


Människor på Mars 2022 är målet för SpaceX, Tesla-grundaren Elon Musks rymdresebolag. Tillsammans med Jeff Bezos Blue origin, Richard Bransons Virgin galactic, Boeing och Lockheed Martin har dessa privata spelare skjutit upp jämte de federala rymdprogrammen. Detta har hänt på 2000-talet. Den kommersiella idén är rymdturism och bortom biljettförsäljning hägrar solsystemets geologiska skatter. Bezos vill ha en permanent bas på månen. Virgin Galactic har sålt 600 biljetter för en kvarts miljon dollar styck till de första resorna i låg omloppsbana. Privatkunder har betalat en okänd summa till SpaceX för att få åka runt månen. Tester pågår. I februari sköt SpaceX upp en raket mot Mars omloppsbana; inte med människor, men med Musks egen Tesla roadster.

I boken »The overview effect« (1987) dokumenterar författaren Frank White en psykologisk effekt hos rymdresenärer. Den så kallade »överblickseffekten« är ett perspektivskifte från individ till att känna sig som ett med kosmos. Är inte en sådan insikt just vad den självdestruktiva apan behöver? Att se planeten och alla som bor här som en enhet i stället för ett vi och dem?. »Together we open space to change the world for good«, skriver Virgin galactic och »Från rymden är det tydligt att det finns så mycket mer som förenar oss än gör oss olika.«


Ah! Idén är att skicka upp oljemoguler och hedgefondskurkar i rymden för att de ska komma hem och hantera klimatfrågan? Det låter onekligen bättre än att lansera nöjesresor för världens rikaste – men åh Houston, vi har ett imageproblem.

Rymdäventyr vars kommunikation osar hamburgerkedja korrumperar relationen till sin viktigaste publik. Rymdresor är för barn. Det måste vara så. Rymdprojekt är långsiktiga. De som bidrar i dag har garanterat inspirerats av sin barndoms rymdglamour. Kompetensen hos 2010-talets barn kommer behövas i solsy­stemet. Det är barn som kanske kommer behöva rymden för att lösa jordens problem. Bara det är en rik amerikan.


Vetenskapshistorikern George Dyson skrev i sin bok »Project Orion: The true story of the atomic spaceship« om ett långt gånget projekt för att bygga ett rymdskepp drivet av atomkraft. Hans far, fysikern Freeman Dyson, jobbade med ett statligt finansierat projekt för att ta människor, via Mars och månen, till Saturnus. Även de snabbaste neddyk i den tidens rymddokument ger en hisnande déjà vu-känsla. Har vi inga nya idéer?

– För ett barn på 50-talet var rymden som att bli utbjuden på middag av en rik moster på en elegant dyr restaurang, säger George Dyson per mejl.

– Allt fanns på menyn: Månen, Mars, Saturnus, asteroidbältet, kometer. Bara fråga! Men i dag, 60 år senare, får vi bara rester: »Här, ta lite mikrad måne, med en återanvänd raket  … Den restaurangen? Åh, den är stängd, fortsätt bara betala skatt och se vad vi har liggandes i kylen här hemma  …«

Jag har haft svårt att få perspektiv på vad som är möjligt nu, vems raket är bäst?

– Det är problemets hjärta. Människorna vars jobb det var att sälja in kemiskt drivna raketer på 60-talet gjorde ett sådant bra jobb att vi inte kunnat gå tillbaka. Dessa raketer kunde ta oss till månen, som hastigast, och kanske, med näppe, till Mars, men det är allt. Att öppna porten till solsystemet kräver något annat. Och vi har slutat tänka eller göra något seriöst åt det.

Apan vill framåt, men det är möjligt att den simmar i cirklar.

Fakta | Månen i konsten

Konstmuseet Louisianas utställning »Månen – Från inre världar till yttre rymden« öppnar den 13 september och pågår till 20 januari 2019. Utställningen uppmärksammar månlandningens 50-årsjubileum 2019 och visar månens roll inom konst och vetenskap. Bland annat medverkar skotska konstnären Katie Paterson vars verk »Moonlight« består av glödlampor i samma spektrum som månljuset, tillräckligt många för att brinna en människas livstid.

Sagt avNeil Armstrong

Eftersom skyn är svart blir intrycket av att stå om natten på en sandig idrottsplan som är väl upplyst av strålkastarljus.«

Det slog mig plötsligt att den där lilla ärtan, vacker och blå, var Jorden. Jag höll upp tummen och slöt ett öga, och min tumme dolde hela planeten Jorden. Jag kände mig inte som någon jätte. Jag kände mig väldigt, väldigt liten.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera