Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Livsfarlig dröm om Europa

Tusentals människor flyr från Östafrika till Jemen. Flyktingarna har ingen aning om att de är på väg till ett krigsland.

– Det är ett stort problem vi har med hemhjälpen här, säger Ahmed. Vi är på väg till hans kontor i centrala Djibouti, huvudstaden i det östafrikanska landet med samma namn. Det är mycket hett i den lilla bilen. Djibouti har ett av världens varmaste klimat och temperaturen kan under sommarhalvåret stiga till över 40 grader. Jag torkar svetten ur pannan och tror ett ögonblick att jag hört fel. Hemhjälp? Vi talade ju nyss om migranter och flyktingar!

– Ja, säger Ahmed och bromsar in för ett gäng småpojkar som spelar boll på gatan i middagshettan. Han förklarar att medelklassen i Djibouti brukar anställa etiopiska kvinnor som hemhjälp för att de är flitiga och pålitliga. Det stora problemet är att de stannar bara några månader, tills de har förtjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala en resa till Saudiarabien eller Gulfstaterna, där de hoppas hitta välbetalda jobb. En vacker dag har de bara försvunnit, stuckit sin väg, säger Ahmed. Med smugglarna till Jemen? frågar jag.

– Ja, till Jemen, svarar Ahmed. Stackars människor!

Varje månad tar sig tusentals migranter från Östafrika över Röda havet till Jemen. De riskerar livet i överfulla, fallfärdiga båtar, utsatta för brutala mänskosmugglares godtycke. För att nå Röda havet har de tagit sig igenom en av världens hetaste och mest ogästvänliga ödemarker, stenöknen i Djibouti. De flesta korsar öknen med bil men de mindre lyckligt lottade går till fots. En del dukar under för strapatserna och blir liggande vid vägkanten. De som lyckas komma fram till Obock, som är människosmugglarnas hamn i Djibouti, får vänta där på en båt till Jemen.

Överfarten till Jemen kan vara en ännu värre mardröm än resan genom öknen. Smugglarna fyller båtarna till bristningsgränsen och hundratals människor har drunknat när båtar har kapsejsat i dåligt väder. Andra har blivit misshandlade av besättningen eller till och med kastade i havet. När de närmar sig kusten stannar båtarna ibland ett par hundra meter från stranden och passagerarna tvingas simma eller vada i land. Det är många som inte kan simma.

Härifrån måste migranterna ta sig vidare till fots. Tidigare fanns det på vissa ställen vid Jemens kust mottagningsläger där nyanlända kunde få hjälp. Nu har de flesta av dem stängts på grund av kriget. Det finns inga hjälporganisationer eller myndigheter kvar, varken statliga eller lokala. I stället har kriminella gäng tagit över. Faran är stor att de som stiger i land i Jemen tas emot av beväpnade män som sätter dem på lastbilar och kör dem till en enslig ort där de hålls som gisslan tills deras familjer i Etiopien eller Somalia skickar en lösensumma. Ofta blir de utsatta för brutal misshandel.

För de flesta av migranterna är Jemen ett genomgångsland på vägen till ett bättre liv i Europa eller arbete i Saudiarabien och Gulfstaterna. Andra har planerat att söka jobb i Jemen, till synes omedvetna eller dåligt underrättade om det blodiga kriget och den katastrofala humanitära situationen där.

Jämfört med migrantrutten genom Sahara till Medelhavets kust har rutten via Jemen uppmärksammats väldigt lite i media. Ändå är det 5 000–7 000 migranter som korsar Röda havet (från Djibouti) och Arabiska viken (från Somalia) varje månad. Denna trafik har inte minskat trots kriget i Jemen. Från sydkusten beger sig många av migranterna till Hodeida i västra Jemen, där de på nytt korsar Röda havet, men nu i motsatt riktning, till Sudan. Från Sudan tar de sig sedan till Egypten eller Libyen i hopp om att kunna fortsätta till Europa.

Vad är det som får så många människor att bryta upp från sina hem och riskera livet på detta sätt? En del av Jemenfararna är flyktingar, ofta från Eritrea, som hoppas få asyl i Europa. Men den stora majoriteten är ekonomiska migranter, utfattiga unga människor som inte ser någon framtid i sina byar ute på den etiopiska och somaliska landsbygden.

FN:s flyktingorgan UNHCR har inlett en omfattande informationskampanj som riktar sig till befolkningen i Etiopien, Somalia och Djibouti och som varnar för de faror som hotar på vägen till Jemen. Kampanjen förs i sociala medier, tv och framför allt i radio, eftersom lokalradion är den viktigaste informationskällan i dessa länder. Affischer har också satts upp i de orter som migranterna kommer från och längs rutten till Röda havet.

Jag beger mig till Obock med UNHCR för att träffa migranter. Vägen från Djiboutis huvudstad slingrar över berg och kullar med en svindlande vacker utsikt över havet, som i dag glittrar glatt i morgonsolen men som har blivit så många migranters våta grav. Efter en tre timmars bilresa når vi Obock. Strax utanför den lilla staden har UNHCR inrättat ett läger för cirka 5 000 flyktingar från Jemen. Det är djupt ironiskt att allt fler jemeniter flyr undan det hemska kriget i sitt land, medan migranter samtidigt försöker ta sig dit i stora skaror.

Det tar bara fem minuter att köra igenom Obock, som inte är mer än en förvuxen fiskeby. Snart öppnar sig en bred slätt som vid kusten bildar en vacker sandstrand. Det här är ändstationen på den långa besvärliga vägen från de etiopiska bergen. Det karga landskapet präglas av enstaka paraplyliknande träd. När vi kommer närmare ser vi att det sitter eller ligger människor under varje träd. Det är migranter, de flesta av dem unga män. De är mycket ovilliga att tala med oss men jag lyckas ändå få dem att berätta att de kommit på morgonen efter en lång resa från Etiopien och att de väntar på smugglarbåten som ska plocka upp dem redan samma natt.

Jag frågar dem vart de är på väg och varför och de svarar som om det vore en stor självklarhet att de ska till Jemen för att söka jobb. Till Jemen? säger jag. Vet de inte att det pågår ett stort krig och att man säkert inte kan hitta något arbete där? Det är farligt att åka dit! De tittar klentroget på mig och en av dem säger att ingen har sagt något till dem om ett krig i Jemen. Vi ska börja jobba där, säger han. Pojkarna vänder sig bort från mig, ingen vill tala med mig längre. Det är tydligt att de ser mig som en person som av någon orsak vill hindra dem från att resa till Jemen, kanske kommer jag från en regering eller organisation som vill stoppa invandrare att ta sig dit. De tror hellre på smugglarnas historier om hur bra det är i Jemen och hur lätt det är att tjäna pengar där. Och har de redan kommit så här långt på sin resa tänker de inte låta sig stoppas av löst prat.

Människosmugglingen är en mångmiljonindustri. Den ger utkomst åt de fattiga fiskare som hyr ut sina båtar till smugglarna eller själva fraktar migranter över havet. Den ger välkomna extrainkomster åt lokala tjänstemän, poliser och kustbevakning som mot betalning blundar för denna verksamhet. Smugglingen har blivit en grundpelare i den lokala ekonomin i Djibouti. Men de som tjänar de verkligt stora pengarna är de kriminella nätverken, smugglarna som har sina agenter i snart sagt varje by och varje flyktingläger i Etiopien, och som lurar folk att tro att de tryggt och säkert kan ta dem till Jemen och vidare därifrån. De aningslösa offren ger dem alla pengar de har och överlämnar sina liv i deras händer. Det gör de mer än gärna eftersom de desperat söker en utväg ur sin livssituation och hoppas på ett nytt liv i Europa eller någon annanstans.

Med dessa ekonomiska intressen som motståndare är det svårt att varna för människosmugglingens faror, men det är just det som UNHCR försöker göra genom sin informationskampanj. Sådana kampanjer ändrar inte på grundorsakerna till att fattiga människor ser sig tvungna att förlita sig på smugglarnätverk för att nå Europa.

De migranter som kommer från Afrikas horn flyr extrem fattigdom, politiskt förtryck och krig. Men det finns i dag positiva tecken som tyder på att utvecklingen i denna region äntligen håller på att vända. Somalia präglas ännu av krig mellan regeringen och islamistiska terroristgrupper men i Etiopien har den nya premiärministern, Abiy Ahmed, genomfört reformer som varit otänkbara bara för ett år sedan. Press- och yttrandefrihet har garanterats och tusentals politiska fångar frigivits. Den nya regeringen vill göra Etiopien till Östafrikas ekonomiska motor och hoppas locka investerare genom att demokratisera och stabilisera landet. Utrikespolitiskt tog Etiopien i somras initiativet till en försoning med dödsfienden Eritrea efter 20 år av formellt krigstillstånd. Etiopien har också hjälpt Eritrea och Djibouti att avsluta en gränstvist mellan länderna. Denna sensationella regionala avspänning kan komma att ha en effekt på migrationen. Det är ännu för tidigt att säga om antalet migranter som tar sig till Jemen har minskat, men man kan förvänta sig att fler väljer att stanna hemma om deras levnadsvillkor förbättras. På längre sikt är det bara en grundläggande förändring av de ekonomiska relationerna mellan världens rika och fattiga länder som kan ge en lösning på migrationsfrågan. Och det tar tid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera